Wednesday, July 11, 2007

Språkbefruktning

Jag tänkte ägna dagens inlägg åt att berätta min historia om hur jag till slut hamnade i en latinklass efter många om och men. Jag skulle egentligen ha läst humanistisk inriktning på samhällsprogrammet, men fick för mig att jag var för dålig på språk, eller snarare att jag inte skulle orka läsa så många språk i taget, så jag valde samhällsinriktningen till slut. Dessutom var samhällskunskapen väldigt intressant, så jag har inte ångrat mig. Jag läste dubbeltyska i stället (antagligen har jag glömt det mesta nu) och hälsade glatt på den gamle latinläraren, som jag tyckte verkade så sympatisk och lugn (till skillnad mot Frau Åkerman som var helt galen och neurotisk). Han kanske anade att jag egentligen borde ha gått på hans lektioner.

Hur som helst, gymnasiet tog slut, jag pluggade svenska och litteraturvetenskap, åkte transsibiriska järnvägen och fick för mig att jag skulle lära mig ryska. När jag väl hade kommit hem från Asien så flyttade jag till Malmö och började så småningom läsa ryska i Lund. Jag läste C-kursen i höstas och efter allt slit med detta speciella språk så orkade jag inte anmäla mig till D-kursen. Men språkstudierna hade ändå satt sina spår och jag var sugen på att ta tag i de där latinstudierna till slut, och samtidigt läsa klart ett par delkurser i ryska som jag kommit efter med. Det var mycket prat om den dåliga ekonomin vid Lunds universitet i höstas så när det bestämdes att latinet skulle läggas ner så beslutade jag mig för att verkligen läsa kursen. Sagt och gjort, en dag befann jag mig i ett stort klassrum som var fyllt till bristningsgränsen. Antingen så brukar introduktionskursen alltid dra mycket folk, eller så var det fler som tänkte som jag; "bäst att passa på medan tid är".

Vårterminen var väldigt, väldigt rolig. Vår lärare Cajsa lyckades entusiasmera hela klassen och tog hand om båda grupperna då den andra läraren blev varslad och inte behövde undervisa mer (om man har en fast tjänst så får man tydligen ägna uppsägningstiden åt att söka andra jobb). Mitt språksjälvförtroende kom tillbaka. Jag upptäckte att studierna i ryska hade gjort mig van vid att få ihop meningar och att förstå vad som syftar på vad i en mening, utan att tänka efter så mycket (i alla fall inte i början av terminen, det blev ju svårare efter ett tag). Båda språken har sex kasus, varav de fyra första är samma. Latinets femte kasus, ablativ, påminner i vissa sammanhang starkt om ryskans femte kasus, instrumentalis. Förutom att detta var praktiskt för mig, så var det roligt att nästan varje lektion bli varse fler ord på svenska som härstammade från latinet.

Även ryskan har lånat in ord från latinet. T ex. så heter han/hon ser "vidit" på ryska och "videt" på latin. Jag ger betyder "Ja daju" på ryska och "Do" på latin. Att ge heter "dat'" (med ett litet "j"-ljud på slutet) på ryska och "dare" på latin. "Dativ" kommer därifrån, detta kasus har ju med att ge att göra. Det finns såklart massvis med exempel på ord jag inte kan eller inte kommer på just nu, men kontentan av det hela är att man kan ha glädje av att ha läst andra språk (och då inte bara romanska) när man läser latin!

7 comments:

Anonymous said...

Jätteintressant!
Vilket är ryskans sjätte kasus?

Anonymous said...

Nu är jag kanske petig, men "vidit" är ju inget lånord från latin... "vidit" och "vedit" har samma ursprung i och med att ryska och latin är besläktade (båda är indoeuropeiska språk).

ChW said...

Även jag blir ofta förvånad över hur många ord som är extremt lika på latin och ryska, fastän de slaviska språken är en helt annan gren av indoeuropeiska. "Dom" vs "domus" är ett till exempel.
(Det sjätte kasuset är lokativ. Ryskan har även haft vokativ en gång i världen.)

Pingvinkvinnan said...

Till den andre anonyme: ja det är klart, många ord har ju ett gemensamt ursprung, men visst är det häftigt som chw säger att man kan hitta så lika ord i ytligt sett totalt olika språk? :)

(K) said...

Men ibland kan man komma helt fel:
grekiska "deós" och aztekiska "teotl" betyder båda "gud", men har inga gemensamma rötter över huvud taget (på samma sätt som, förvånansvärt nog, grekiskans "deós" och latinets "deus" inte heller är besläktade) - om man inte ger sig i kast med att leka med nostratiska tankegångar (dvs. försöken att rekonstruera ETT gemensamt urspråk för samtliga idag existerande språk).

(K) said...

läs: grekiska "theós", inte "deós"
/slarvmajan

David said...

Dock är Zeus kognat med "deus", vilket framgår lättast av gudanamnets genitivform, "Diós". Zeus är för övrigt den ende grekiske guden vars namn går tillbaka på protoie. *deiwos, som är namnet bakom Deus, Tyr (< forngerm. *Tiwaz) etc. (Och även Jupiter = Jove pater, om jag inte missminner mig. The wonders of Indo-European...)

Men rätta mig om jag har fel, nostratiska är väl inte ett försök att skapa ett gemensamt urspråk för ALLA språk, eller hur? Det är väl bara vissa språkfamiljer som ingår? Det "riktiga" urspråket är väl det som kallas för Proto-World?