en hemlig historia

Har ni hört talas om Donna Tartts bok Den hemliga historien (The Secret History)? Ju mer jag funderar på varför jag började läsa latin på universitetet, desto tydligare blir det att det var just den boken som satte igång hela antik-karusellen.

Låt mig berätta lite utförligare om händelserna som ledde fram till klassiska studier: Jag tror att historien går så långt tillbaks som när jag läste Kitty-böcker på mellanstadiet. Hur älskade jag inte att läsa om denna sluga flicka som trotsade farorna och klurade ut de mest mystiska fall. Min önskan var att själv bli privatdetektiv; förfölja personer, anteckna dessas handlingar. Kanske låter det långsökt, men jag tror det var med dessa tankar i huvudet som min längtan efter språk växte fram. Den längtan handlade om att knäcka koder och kunna förstå saker som inga andra förstod. På högstadiet var jag bestämd med att det var det humanistiska programmet jag skulle gå på under gymnasiet, och jag skulle läsa italienska (just varför jag var så hängiven det språket just i den åldern har jag inte den blekaste om, trots ihärdiga efterspaningar i min hjärnas irrgångar). Väl på gymnasiet visade sig att det fanns möjlighet att läsa latin. Min mamma hade läst det på sin tid, och pratade om att hon visserligen bara var "halvklassiker"; "helklassiker" kunde man kalla sig om man även läste grekiska. Jag tror inte jag förstod vad det där med hel- och halv handlade om, men det lät lite spektakulärt och ovanligt. Så vad hände? Jo, jag valde till klassisk grekiska. Sista året på gymnasiet gick jag omkring i något slags högkulturellt rus; vi hade många intressanta lektioner i filosofi, historia och religion, men i grunden låg de där stora språken, likt stora marmorpelare, på vilka allting annat bars. En vidunderlig känsla!

Nu kommer jag till Den helmliga historiens roll i det hela: I grekiskgruppen var vi endast fem personer. Det var en nystartad kurs, läraren var en underbar galenpanna (som tidigare varit på väg att bli munk, men sadlat om till fru och sju barn). Vi kände oss speciella. Vår lärare tog oss med på exkursioner i tanken, till de gamla grekernas sätt att leva. Så fick jag en dag en bok i min hand av en kompis i kursen, boken av Tartt. Den handlade om en liten grupp på fem studenter vid ett universitet i USA som läser grekiska för en mycket speciell lärare. De fem skiljer sig från de övriga studenterna, både genom sitt utseende och sätt att vara. De lever ett dekadent liv, håller sig för sig själva, är lärda och intresserar sig i högsta grad för grekernas tankar och levnadssätt. I intrigen går sen något snett till följd av allt det här, och romanen är lite av en thriller på sätt och vis. Det var den här boken som fick upp mina ögon på riktigt för antiken! Plötligt var de gamla grekerna inte så gamla längre, utan några som kunde påverka moderna människor, till och med unga. Och de var långt ifrån tråkiga; de var spännande, mystiska ...och lite farliga. Allt som hörde till antiken blev för mig ett trollskt skimmer, en kod att knäcka, en gåta att lösa, ja, för mig blev det hela något slags mysterium, som bara kunde riktigt försås om man behärskade dessa gamla språk.

Det var gymnasiet. Efter studenten hände inget som hade med antiken att göra alls, jag reste, jobbade. Men så en dag, några år efter gymnasiet, kunde jag inte behärska mig längre; jag ville veta hur det förhöll sig med att studera grekiska på universitetet. Var det sådana där människor som i Den hemliga historien man kunde träffa på där? Var undervisningen sådär informell, åt man kanske små middagar med rött vin till på institutionen? Var det en sån där lite mystisk stämning i klassrummet? Jag ville veta; jag började läsa grekiska. Det är en historia för sig, men vad jag skulle berätta i det här inlägget var hur det kom sig att jag började plugga latin. Svaret är i mångt och mycket: eftersom jag hade läst grekiska. Och varför jag gjorde det har ni ju nyss läst om.

Fortfarande är jag på spaning, på jakt efter de gågna tiderna, efter en period i historien som trollbinder och lockar mig. Och nu är jag nog på rätt spår, för jag har ju nycklarna: språken!

vestra Artemis