studiose discunt, diligenter docentur

Jag får nu äntligen kliva ner efter att ha försiktigt och tentativt i några veckor greppat ordförandklubban i den nationella doktorandkommittén, det största samlande organet för doktorander i Sverige, som faktiskt organiserar mer eller mindre samtliga doktorandsektioner och kårer i detta land.

Det var med viss rädsla jag grep mig an detta, dels av tanken på alla dessa själar jag ansvarar för, dels för att den ordförande som för en kort tid låter mig svinga klubban har mycket stora skor att fylla.
Jag har mestadels skött rutinarbetet för att hålla ruljansen igång till dess ärade ordförande kan påtaga sig plikterna igen (tynar i vanliga fall i tystnad på vice ordförande-posten, vilket passar mig utmärkt, a heartbeat away, är i sanning snarare en av tillvarons grå eminenser) och har skuldkänslor för att jag inte gör mer, det finns så oändligt mycket att göra när det gäller doktorandernas situation i det här landet. Man skulle göra detta heltid och alltjämt känna sig otillräcklig (UU tycker för övrigt att min arbetsinsats denna termin är värd 7,5 dagar i förlängning av tjänst, och låt oss då betänka att de inte ens täcker in de heldagsmöten jag hittills haft). Min beundran för ordf har växt än mer dessutom då det även att hålla detta på någon slags miniminivå varit krävande.

Inför det stora mötet imorgon med doktorandrepresentanter från hela landet finns det en del glädjande ting, såsom att UU äntligen beslutat sig för 1+3 (dvs ett års utbildningsbidrag+3 års tjänst), emn även mycket bekymrande, i synnerhat när det gäller doktorander som kommer utifrån med annan finansiering (ni har väl läst om den stackaren som tvingades arbeta på sin handledares gård? Man skäms att vara del av samma universitet, då detta kunde ha förhindrats med vettiga rutiner.) och universitetens ovilja att ta i den frågan. Vi kämpar vidare.