cum gemitu

- Som den pingvinhora (hmm, det lät lite snuskigare än tänkt) jag är, är det med stor glädje jag noterar att det finns ytterligare volymer i serien av tyginbundna klassiker, och tänker då i synnerhet på denna utgåva av Odyssén, än så länge exklusivt för Waterstone, men det verkar som, om man söker på ISBN-nr på andra nätboklådor, att de kommer släppas allmänt i mars, skulle man nu vilja ha någon av dem.

- Det verkar vara något vajsing med Vergiliusgeneratorn, och sålunda föreslår jag istället bibliomancy.org för den undrande, där man kan spå sig i ett flertal böcker, dock bara på engelska, inte i original.

- Det händer mycket spännande på Medelhavsmuseet i vår, jag förslår att samtliga tittar på deras program. Några höjdpunkter synes mig serien om Idén om Rom vara, och deras föreläsningar om Medea angriper denna myt på vitt skilda vis, t.ex hur Ovidius såg henne.

- Jag har slutat längta och trängta efter den kommande Clash of the Titans ("Titans will clash!") då jag har den enorma turen att ha ramlat över den helt nya serien Spartacus: Blood and Sand.
Romersk "dekadens", konstiga accenter, splatter och John Hannah! Nytt avsnitt i afton!

- Länge, mycket länge har det stått på min att-göra-lista "drick minst halv flaska vin och ta itu med frågelådan, den förhatliga frågenlådan", men då alkohollagstiftningen i Pennsylvania is bordering on the bizarre (öl och vin säljes, t.ex, i varsin separat butik) har jag inte fått tag i tänkta flaska och kan sålunda inte öppna den filen. Men jag måste förr eller senare göra det, det inngår i min samhällstjänst, och om det inte görs kan det gå fruktansvärt illa. Titta in här för att få de läskigaste farhågor besannade, ni finner en latindoktorand på samma sida Atlanten som undertecknad, som även han har tröttnat på frågorna, och letat reda på några fruktansvärda tatueringar med "latinsk" text. Vi förstår varandra:

"I just keep picturing this person walking about with some Latin scrawl on his skin, accosted by friends and strangers, "Hey dude, what's your tat say?" He'll snort in derision, already accustomed to the question and ready, albeit grudgingly, to enlighten the unwashed masses. "It says Be Real. In Latin." The interrogator will nod sagely. "That's deep, man."

arma amens capio

Det här är ett hiskeligt jobbigt inlägg att skriva, då jag måste bli personlig, samt även bjuda på en del väldigt taffligt författande (mycket är klippt från en usel ansökan som jag skrev i väldig, olycklig hast), men jag tror det kanske är dags att förklara en del av de mer mystiska antydningar som skett senaste halvåret eller så. Det är inte direkt så att jag tror att min bloggpublik (blublik? Hej mamma!) egentligen bryr sig (och dessutom känner majoriteten mig personligen (som sagt, salve mater!) och redan är införstådda), men mail har inkommit med fråga om vad jag egentligen sysslar med och jag får väl försöka ge någon översikt.

Jag bytte alltså i våras, efter innerlig självrannsakan, ämne för min avhandling, och det mycket drastiskt, det forna har mycket litet med det nya att göra. Jag tänker inte gå in på orsaker, det var dock inte ett beslut som togs lättvindigt, och innebar en viss omdisponering av självbild, trodde aldrig jag skulle vara "den där doktoranden" (the flake, the failure, den oansvariga, kvarnstenen runt institutionens blida nacke osv.), men nu är jag det.

Och vad skriver jag om nu då? Jag tror ni nästan kan gissa, jag har återvänt till min stora kärlek sortes vergilianae, om vilket det bloggats om ett flertal tillfällen, och det har till och med konstruerats en enkel generator för de av er som ville prova själva.

Sortes vergilianae är alltså en välkänd form av sortilegium, att spå via ett slumpmässigt val av lotter texter eller dylikt, och då här i texter från just Vergilius. Begreppet dyker ofta upp i handböcker och kommentarer. Man hittar det även i populärvetenskap (såsom den förhatliga "En historia om läsning") samt i skönlitteratur, och det antyds ofta att det är en obruten tradition från antiken till våra dagar. Detta, som jag själv i början tyckte verkade som en otroligt charmig idé, är nog en myt.

Jag tänker mig därför min avhandling som den första monografiska studien av sortes vergilianae, och tanken är att någon slags diakronisk definition av detta begrepp att kommer attges, och i och med detta tydligt beskriva vad sortes vergilianae egentligen är, likaså dess uppkomst och eftermäle, och slutligen skissera deras senare historia och reception.

Vad det gäller faktiska instanser under antiken finns det bara som begrepp i Historia Augusta, och det är även den enda text vi känner till där Vergiliusverser nyttjas såsom framtidsutsägelser. Vergilius citeras ofta i Historia Augusta, och denne poet brukas även ett flertal gånger i något slags förebådande syfte. Det är egentligen blott vid två tillfällen som fenomenet pekas ut såsom sortes vergilianae (eller sortes vergilii), det mer kända begreppet hittar man i Hadrianus’ vita, då spådomen i form av Aeneiden-verser excidit, alltså ”skakad fram”, möjligtvis ur en urna eller dylikt (Hadr.2.8), och inte plockad ur en bok.

Den andra instansen, med vergili sortibus, är något mer komplicerad, då ingen som helst metod finns beskriven eller ens antydd, det är närapå snarare en kommentar på den blivande kejsarens uppfostran, då Alexander Severus vänder sin håg från filosofi och musik till mer statsmannamässiga sysslor (Alex.14.5) med de kända verserna excudent alii spirantis mollius aera…

Förutom dessa två tillfällen finns det ett flertal andra där Vergiliusverser utgör profetior i Historia Augusta, och som av hävd brukar nämnas när man diskuterar sortes vergilianae, även om de inte explicit benämns på detta vis. Dessa avsnitt kommer naturligtvis också diskuteras i min avhandling, men jag ids inte räkna upp dem här. (jag lämnar även därhän just nu om källkritik, tempel, sibyllor och andra faktorer som ska redas ut.)

Min avhandling skall omfatta en filologisk kommentar av de ovan nämnda styckena, då det egentligen inte finns en fullständig och utförlig kommentar till Historia Augusta, och dessa passager har sålunda inte betraktats tillsammans på utförligt vis. Förutom denna filologiska kommentar kommer det även förstås att finnas en diskussion rörande Vergilius (och i synnerhet Aeneidens) roll och ställning i en omvälvande tid med åtskilliga religionsstrider. De litterära sammanhang som detta blir relevant i kommer även att kartläggas. Verserna från Aeneiden följ även upp och deras ytterliga användning beaktas, såsom vilken resonans just dessa verser må ha haft under senantiken.

Vidare, vare sig man tror att något slags profetiskt användande av Vergilius skett under antiken är ytterligare en aspekt att beakta vad för influenser och impulser som kan ha lett fram till antingen det faktiska användandet eller uppdiktandet av ett sådant användande. För att tydligt kunna visa detta kommer den tidiga kristna traditionen av sortes biblicae och sortes sanctorum att sättas i sitt sammanhang, vilket även leder till en översikt över de judiska traditionerna av bokmagi. Särskild vikt kommer också att fästas vid de belagda grekiska traditionerna av sortes homericae, i fråga om spridning och metod. Religiös kontext kommer studeras utförligt, på vilket vis striderna mellan den tidiga kristna traditionen och de hedniska parterna avspeglas i detta siande.

Den andra delen av min avhandling kommer att bestå av den senare traditionen och receptionen av sortes vergilianae. Som nämnt ovan, majoriteten av handböcker antyder att det är en obruten tradition, och det är intressant hur dessa missuppfattningar uppstått. Mina preliminära studier visar t.ex. att det inte finns något belägg alls för att det ska ha praktiserats eller ens förekommit under medeltiden, trots den reverens som han då åtnjöt såsom magiker och profet.
På grund av tidsbegränsning och allmänna krav på genomförbarhet finns det inte möjlighet att plöja samtliga renässansverk och påföljande litterära verk för att hitta instanser av sortes vergilianae, men en överblick kommer göras, och i synnerhet av verk som behandlar Historia Augusta.
Berömda beskrivningarna och anspelningarna kommer att tas up och kontextualiseras, såsom den långa utvikningen av Rabelais i tredje boken om Gargantua and Pantagruel, eller den påstått sanna incidenten då Karl den I av England sägs ah förutspått sin egen död med Vergilius hjälp. Likaså kommer än senare beskrivningar som hos Walpole och de Quincey analyseras för sitt receptionshistoria, likaså de kommentarer och verk som behandlar dessa passager från Historia Augusta. Då tidigare kommentarer av Historia Augusta och analyser av fenomenet kommer granskas för att få reda på tidigare uppfattningar, får arbetet även en filologihistorisk aspekt, vilket är vetenskapshistoriskt intressant. (Bland de första kommentatorerna finner man stora namn såsom Salmasius och Casaubon.)
En kortare översikt av nyttjandet av sortes vergilianae i moden litteratur kommer att avsluta del två av avhandlingen, med nedslag i så vitt skilda författare som R.L. Stevenson, Mary McCarthy och John Ashbery. Målet är alltså inte att vara den fullständiga studien av receptionen av sortes vergilianae i modern tid, utan snarare en skiss av traditionen och dess förvirrade rötter, samt nyttjande ända in i våra dagar.

Ja, så är det, och hur arbetet fortskrider kan ni följa här, om så önskas.

habere

Flaggorna har vajat på halv stång här i flera dagar nu, och överallt på campus är donationsuppmaningar. Jag hälsar fortfarande på alltför mycket människor, och de ny intrycken är många, men ska väl så sakteliga börja hitta rutiner för arbete och produktivitet
Man har fått höra än mer om den akademiska krisen i USA, om hur högre utbildning ska se ut i framtiden, vad den ska ha för betydlese och relevan, och fråstås mer plraktiska frågor som jobb åt studenter och anställningar inom akademien. Man kan notera att i åtskilliga omdaningar får just de klassiska språken stryka med, såsom NYT rapporterar:

"Michigan State University is doing away with American studies and classics, after years of declining enrollments in those majors.
...
“There’s no immediate impact, that’s the problem,” says John J. Neuhauser, the president of St. Michael’s College, a liberal arts school in Vermont. “The humanities tend to educate people much farther out. They’re looking for an impact that lasts over decades, not just when you’re 22.”


Skulle vilja ägna mer tid åt att skriva om och diskutera detta, i synnerhet med avseende på paralleller med hemlandet, men you know, avhandlingen...

- Lustigt nog har min värd här dragit till Sverige, och ni kan höra honom föreläsa torsdagen den 21 januari, kl 14, i 16-0043; "To have or to be? The expression of possession in the Italic languages."
Rekommenderas verkligen inte bara för att han en charmfull föreläsare, utan för att han en gigant i sitt fält, och ni vill väl kunna säga att ni var där:

Philip Baldi är professor i lingvistik och klassiska språk vid Penn State University, Pennsylvania, USA. Baldis omfattande vetenskapliga produktion handlar om historisk lingvistik, jämförande indoeuropeisk språkforskning och latinsk lingvistik. På dessa områden har han författat flera uppskattade läroböcker och handböcker, bl.a. An Introduction to the Indo-European Languages, Linguistic Change and Reconstruction Methodology och The Foundations of Latin . I det sistnämnda verket ägnade han sig framför allt åt latinets utveckling från den äldre indoeuropeiskan så som denna kan studeras med hjälp av det äldre latinets fonologi och morfologi. I det ambitiösa samarbetsprojektet New Perspectives on Historical Latin Syntax, som han leder tillsammans med Pierluigi Cuzzolin, Bergamo, har han även tagit itu med syntaxen och dess utveckling från de äldsta dokumenten till antikens slut omkr. 600 ; den första av fyra volymer publicerades på Mouton de Gruyter i juni 2009.

- Ytterligare ett stort namn härjar i Uppsala denna vecka, och ni bör inte heller missa att höra Harm Pinkster tala över ämnet "Problems in the description of relative clauses in Latin", vilket är roligare än det låter. På onsdag, 20 januari kl. 17.30, i 16-0043.

Leges sine moribus vanae

Jag har flyttat, bytt kontinent, korsat atlant, växlat medborgarskap och språk, patriam reliquit etc., etc., och ska nu i cirka 4-5 månader framöver husera I delstaten Pennsylvania, närmare bestämt såsom visiting scholar vid Penn State. Låt er inte luras att tro att jag sitter i en storstad såsom Philadelphia och jäser, nej, Penn State är ett äkta land-grant universitet, och när det då skulle byggas i mitten av 1800-talet, tog man helt sonika en linjal och drog ett streck från vardera hörn och där linjerna korsade, byggde man delstatens stolthet. Det är sålunda, såsom en professor här förklarade för mig, "in the middle of f-cking nowhere".

Jag kan inte säga annat än att det passar mig ypperligt, jag måste, måste nu komma igång med skrivandet, och lantlig isolering hjälper säkerligen, och än mer behjälpligt är det fantastiska bibliotek som det håller sig med. Det ska få sitt eget inlägg, men låt mig bara kort säga att de har det mesta jag behöver (och detta är inte ett universitet som har någon som helst fokus på latin, man kan t.ex inte doktorera i det här), det jag inte hittar här lovar de att fixa inom max 3 arbetsdagar (inte testat detta ännu, visserligen), och jag har gjort åtskilliga underbara fynd redan i de öppna samlingarna. Sicken kontrast, UU!

Jag har blivit rörande väl mottagen, givits privilegier av alla de slag, beretts skrivbord och nycklar, och då jag vet att en del finner den amerikanska vänligheten tillgjord, så finner jag den fantastisk. Det erbjöds mig att följa två kurser, den ena i lingvistik och den andra just i latin. Jag har hunnit gå på de första föreläsningarna och har inte bara fått en hel del pedagogiska uppslag, utan förstås även lärt mig en del. Latinkursen är en hel termins läsning av Horatius med en beundransvärd filolog med receptionshistoria som intresse, som ansvarig. Det är lustigt, då denne Horatius nog är en av de kanoniska diktare som jag kan absolut sämst. När läsning av denna förelåg på högre nivå och i doktorandkurserna lyckades jag förhandla bort stora sjok av denne i utbyte mot mer Vergilius, Catullus, och Lucretius.

Nåväl, i torsdags ägnades hela lektionen, med pedagogisk briljans av professorn, då nivåskillnaden i kunskap var sto bland studenterna, åt den där gamla slagdängan 1.11 från hans Oden, ni vet med det förbaskade carpe diem-dikten:

Tu ne quaesieris (scire nefas) quem mihi, quem tibi
finem di dederint, Leuconoe, nec Babylonios
temptaris numeros. Vt melius quicquid erit pati!
Seu pluris hiemes seu tribuit Iuppiter ultimam,
quae nunc oppositis debilitat pumicibus mare
Tyrrhenum, sapias, uina liques et spatio breui
spem longam reseces. Dum loquimur, fugerit inuida
aetas: carpe diem, quam minimum credula postero.

Låtom oss strunta i omdiskuterad interpunktion och filosofiska strömningar häri,som diskuterades, ty den stora behållningen var att introduceras till Kiplings trevliga tolkning (en vidunderlig poet, och strunta i överciterade "If"), som visserligen missar vin-metaforen, men är desto ärtigare:

To Lucy

Lucy, do not look ahead: we shall be a long time dead.
Take whatever you can see: And incidentally, take me.

noctivagus

Jag skänktes, mycket generöst, boken ovan, Antiken by Night, av dess författare, och då det varit en av jullovets roligare läsupplevelser, inte bara för att man kunnat svara på frågan "vad läser du om" till de där som irriteras av att man alltid sitter med näsan i en bok, med frasen "inomäktenskapligt analsex", ska jag säga något kort om den.

Även om den säger sig handla om "sex, droger och dildos" är det inte det som fastnar och grunnas över sedan man forsat geom den nätta lilla volymen, utan det är det försök till diskussion om de klassiska språkens roll, ställning och legitimitet i dagens Sverige som man inte kan släppa sedan. Missförstå mig rätt, de tre essären är vansinnigt underhållande och har en del väldigt snygg filologi, sålunda läsvärda i sig själva, men jag hoppas verkligen att de ansatser som man hittar här i att problematisera ämnet och dess framtid får efterspel och inte bara, såsom är brukligt, tigs till döds. Författaren erkänner villigt att det varit syftet: "Men ytterst har syftet varit att säga något om oss själva, inte minst om dem som bevärdigats med antikskapande bygglov. Om mitt eget inte hade gått ut hade jag nog aldrig skrivit denna bok.", vilket väl får sägas vara en intressant bekännelse.

Egentligen skulle jag bara vilja citera vissa bitar samt hela efterordet, vilket väl kan innebära vissa copyright-problem, och ni bör istället köpa boken, dock låt mig plocka ett litet urval från texten.

Tidigt i texten framställs läget idag, och jag tror få kan ha något emot denna beskrivning:

"Både antiken och antikforskningen lever under ett konstant hot, som är betydligt mer allvarligt än bristen på forskningspengar: hotet att falla offer för sin egen status. Särskilt påtagligt är detta hot just i Sverige, där ideologikritiken av antikvetenskapen alltjämt är underutvecklad. Resultatet har förstås blivit att ”antiken”, som kunde ha tjänat som brännpunkt för kritiskt självutforskande reflektion, förvisas och degraderas, till frågesportlande och till kulturell kosmetika."

Och vidare, i efterordet:

"Att intresset [för antiken] inte bara består, utan dessutom skjuter i höjden med mer eller mindre ojämna mellanrum är helt naturligt. Vi har i vår västerländska kultur gjort massiva investeringar i antiken- alltsedan antiken. Härur hämtar vi vårt identitetsskapande barnbidrag och vår kulturella pensionsfond. Och mot detta har jag aldrig haft något att invända. Antiken är- liksom antikvetenskapen – stenrik på tillfällen och möjligheter att på betryggande avstånd utforska oss själva.
Men det är en rikedom som inte sällan förslösas, med förvånande lättvindighet både i valet av antika artefakter och i våra sätt att behandla dem. På många håll finns fortfarande en okritisk vurm inför såväl de antika källorna som inför de människor som tror sig ha bemästrat dem. På många sätt är den antikvetenskapliga professionen här i sverige fortfarande inskränkt och provinsiell.
[...]

Den okritiska vurmen, som alltså motsätter sig varje försök att distansera de antika grekerna från oss själva, kommer inte bara av att många filologer verkligen älskar sina studieobjekt, och att de håller dem och de spår de lämnat efter sig för det högsta som människan åstadkommit i kulturellt hänseende. Den har också sin grund i den klassiska filologins traditionella roll som förmedlare och väktare av detta vårt högsta ”kulturarv”. Naturligt nog. Inskränktheten, i sig ett antikt arv, accelererade paradoxalt nog i och med filologins ibland rent desperata försök att skaffa sig ett vetenskapligt alibi inom humanvetenskapernas allt mer tilltagande professionalisering och specialisering."

Det finns så oändligt mycket att dryfta, och det behövs att vi i branschen börjar fundera och ifrågasätta, och på så sätt är denna bok mycket välkommen. Dock, det är synd att boken inte är en mer renodlad stridsskrift, det övriga materialet är givande, och jag förstår hur det anknyter till själva diskussionen, ty det blir nästan lite torftigt i det omtalade efterordet. Man känner dessutom att författaren har betydligt mer att säga, och vare sig detta tigande beror på
en visserligen lovvärd intention att vara kortfattad eller självcensur, vill man gärna som läsare faktiskt ha mer.

Tankarna går till Lönnroths "Litteraturforskningens dilemma" och jag undrar om det kanske skulle varit ett bra format för de frågor som väcks i Antiken by night, då en genomgång strukturerad på sådant vis skulle gagna fortsatt debatt (och en lika ärtig författarbild ökat försäljningssiffrorna), även om den säkerligen skulle väcka mer anstöt.


" Vurmen och inskränktheten är en negativ och förödande kombination, för såväl vetenskapens första som tredje uppgift. Utan respektlös nyfikenhet riskerar såväl forskning som popularisering att bli både förutsägbar och menlös."

quorum diversae partes iunctura in unum coactae

Man slits mellan kylan, förkylningen, och förlamningen inför avresan, och kan sålunda inte tänka sammanhängande, utan bjuder blott på några notiser:

- De som fortfarande har något kvar i fråga om jullov bör palla sig iväg till Medelhavsmuseet och se deras utställning om Medea från Georgien innan den förvinner:

"De grekiska myterna om Jason och Medea, om argonautertåget och det gyllene skinnet, ger anslaget i den nya utställningen på Medelhavsmuseet. Med stöd av Svenska institutet visar museet omkring 150 föremål, huvudsakligen från de två årtusendena före Kristus. De flesta ingår i en internationell vandringsutställning och några hör till Georgiens främsta arkeologiska klenoder"

- Vad det gäller det kommande filmåret så är det väl Clash of the Titans som vi klassiker väntar ivrigast på.
Det kan bli hur kul som helst:

"Born of a god but raised as a man, Perseus (Sam Worthington) is helpless to save his family from Hades (Ralph Fiennes), vengeful god of the underworld. With nothing left to lose, Perseus volunteers to lead a dangerous mission to defeat Hades before he can seize power from Zeus (Liam Neeson) and unleash hell on earth. Leading a daring band of warriors, Perseus sets off on a perilous journey deep into forbidden worlds. Battling unholy demons and fearsome beasts, he will only survive if he can accept his power as a god, defy his fate and create his own destiny"

- För den understimulerade rekommenderas även Vetenskapsradion: Historia, där man hittar reportage om t.ex romerska slagfält.

- Hoppas att många förresten noterat Rönnells antikvariats nystartade bokblogg.

- Kalendern fylls så sakteliga då terminen strax börjar, och ytterligare en anteckning kan då kanske vara provföreläsningarna här i Uppsala för professuren i grekiska, särskilt bysantinsk grekiska som äger rum fredagen den 15 januari 2010 8.30-11-35 i Geijersalen.
De sökande föreläser över ämnet ”Recent advances and new perspectives in
Greek and Byzantine studies”

8.30-9.00 Federica Ciccolella
9.05-9.35 Ingela Nilsson

Kaffepaus

10.00-10.30 Horst Schneider
10.35-11.05 Denis Searby

Någon får gärna berätta hur det gick.