Visibilium omnium et invisibilium

I mina ständiga studier av sortes vergilianae har jag ju dels varit besatt av att inte hitta medeltida exempel, dels av att hitta de förhoppningsvis många moderna nyttjanden som skramlar rumt i vår samtida litteratur och memoarflora.

Mitt senaste fynd (som hittades genom att googla just sortes v.) är den irländska romanen The first verse av en viss Barry McCrea, en i många avseenden utmärkt bok men som synes inte lämnat många spår då den publicerades 2005.

För dem av er som ständigt letar likar och avarter av "Den hemliga historien" har jag goda nyheter, denna roman har visa drag av Tartts kultbok, ung man vid universitetet, bildningsideal, slutna kretsar, mysterier och en antydan om dekadens. Dock är den en smula mer grounded in reality, protagonisten är inte isolerad på landet utan härjar runt i Dublin, det finns andra karaktärer än nietzscheianska (gör det faktum att jag i princip aldrig stavar Nietzsche rätt på första försöket att jag definitivt inte bör försöka identifiera mig med en sådan kategori?) övermänniskor, verkligheten är närmare och ungdomarna har lite mer gemensamt med verkliga studenter, det messas friskt, öl konsumeras och kurser läses. The first verse är som någon slags korsning mellan DHH, Hollinghursts "The line of beauty" (utan Thatcher, kokain och HIV dock) samt un soupçon de Marian Keyes och Roddy Doyle. Historien cirklar runt sortes, och då i synnerhet bokmagi, som här på intet sätt begränsar sig till Vergilius, utan det slumpmässiga inkluderar här även val av bok (Agatha Christie dyker upp, och det drar nästan åt Jasper Fforde emellanåt). Jag vill inte avslöja handling men det finns ett slags hypersortes, antydan om sekter och urgamla ritualer, allt som man kan begära.

I boken beskrivs sortes på följande vis:

’’It’s a form of divination used for millennia’’ she said, somewhat pompously. ''The Babylonians, Arabs, Hebrews, Egyptians all practised it. The Romans called it sortes, or lots. Simply put, you ask a question and take a random quote as you answer. Everyone knows the one with St. Augustine, where a child’s voice in the garden tells him to pick up a book and read. Tolle, lege. He reads the first lines of the Bible which his eyes falls onto, and what he reads prompts his conversion.* The most famous versions which have come down to us from the Romans are the Sortes Virgilianae, in which they chose lines from Virgil, but it’s a method known in hundreds of versions: the sortes biblicae, the sortes Apostolorum, the sortes sangallenses, and so on.

Synchronicity is a Jungian term for something similar, and we use the terms interchangeably, more or less. Simply put, you ask a question and believe, in advance, with complete certitude, that the right answer to it will be in a passage chosen at random from a book chosen at random. It’s always the right passage."

Och så förklaringen hur dessa sortes fungerar (notera att då väljandet av text även är random finns inte den magic of text som många varianter av sortes bygger på (tex de vergilianska och i synnerhet de bibliska), och sålunda är de knappast givna av någon högre makt utan det är just ett slags kollektivt undermedvetet som ger svaren:

’’The sortes are the main method for connecting with the non-material world, the word outside your own sensory experience. The idea is you connect with this massive bank of collective humanity, a world beond the ordinary mortal one we live in. reawaken the whole graveyard of all human thought, ever. That’s how it’s supposed to work, the questions matching the answers, it’s all energy. Archetypes and energy. Like, some energy of yours connects with some energy of this other world, the world in all writing and art, the world of the dead. Not just dead-dead, but also what is not directly lived, if you know what I mean. So this means doing the synchronicities opens a channel. […]’’

Hursomhelst, läsvärt och underhållande, och ytterligare material för min framtida monumentala studie av sortes vergilianae.


* Nämlich Rom 13.13-14