peregrinatio

Igår var sista dagen i Göteborg, och det regnade hinkvis, som sig bör, samt var tryckande fuktigt, även det passade årstidens tradition. Var ganska lat under vistelsen(funderat på vad jag tycker om Joe Biden, å ena sidan någorlunda upplyst i s.k kvinnofrågor, å andra sidan the bankruptcy bill, sådant som vi som är besatta av den amerikanska lånekrisen vet för mycket om), och njutit av den fina staden och dess grönområden, samt fikat med the ones I left behind. Jag flyttade ganska abrupt och saknar alltjämt mycket hela paketet Göteborg. Vandrade runt på min forna instutition (förlåt alla som jag inte hann hälsa på, nästa gång!), hörde klackarna slå mot marmorn och parketten (I kontrast med min sunkiga plastmatta vid UU)och nöjt av magnolians andra blommning på innergården.

Fick höra en del skvaller om det ödesdigra beslutet att inte anta doktorander till hösten (vaddå återväxt), och då jag nog måste tiga still kan jag säga att studeranderepresentanterna är mina nya hjältar. Fick en del nya tankar om fakultetsgemensam antagning av doktorander, och oj, vad ni inte bryr er.

Jag hann även dricka Tokajer med vännen RE, som stack den magnifika (och relativt nyutkomna?) boken "Bernströms bestiarium : en djurens nordiska kulturhistoria" i min hand, än vackrare om man plockar av skyddsomslaget. Det är i princip en samling av djurtexter från uppslagsverket Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid (1956-1978), och ska tydligen vara mkt kompetent redigerat. Det enda misstaget som de tråkiga latinisterna kunde hitta (latinister är de absolut värsta partypoopers, bjud icke sådana på fest)var det typiska felet att referera till latinska böcker i deras genitivform, det mest typiska exemplet är Aeneidos (libri XII har oftast försvunnit)istället för Aeneis, jag tror det här var Rerum rusticarum (då har ofta libri tres liksom fallit bort) istället för Res rustica eller De re rustica.(Och visst var det ngt om Strabo också?)

Jag fick till slut aven se hans egna essä i DN, en alltför blygsam ung man det där, och kan förstås inte låta bli att länka, då det grundar sig i en latinsk text (och för att den är himla intressant):

"Sirma nedtecknade dessa ur minnet och översatte dem till svenska, från vilka Schefferus sedan utarbetade prosaversioner på latin att tillsammans med de samiska originalen tryckas i "Lapponia".
...

"Lapponia" gjorde stor succé i hela Europa efter att den publicerats i Frankfurt 1673. Mycket av uppmärksamheten och intresset berodde på den tidens exotistiska fantasier om den primitive men lycklige vilden. "Lapparna" var högsta mode och "Lapponia" spreds och översattes snabbt till engelska, franska, tyska och holländska (till svenska dock först 1956). Det dröjde heller inte länge förrän visorna började leva sitt eget liv, översättas och tryckas separat. De verkade till och med på sina håll kunna revidera de ursprungliga föreställningarna om folken i norr: "Vem kunde ha trott att det hos lapparna också skulle finnas en poetisk glöd i kärlekssaker?" kommenterade den tyske litteraturhistorikern D G Morhof 1682, uppenbarligen häpen över vad som tidigare ansetts för ett simpelt och råbarkat släkte."

Och när jag äntligen hittat essä-arkivet på DNs hemsida passar jag även på att leda er till denna om Bysans:


"En av Bysans viktigaste insatser var att förvalta det antika arvet. Skolutbildningen var väl utbyggd, och även flickor fick lära sig att läsa. Utbildningen var inte, som i Västeuropa, förbehållen blivande präster; alla med läshuvud bereddes plats. Trots att kristendomen så starkt genomsyrade statsbygget ansågs de antika klassikerna avgörande för alla typer av offentlig karriär, inklusive den kyrkliga. Eleverna förväntades lära sig både Iliaden och Odysséen utantill, precis som i grekiska skolor under den klassiska antiken. Det fanns heller inget avbrott i denna tradition, till skillnad från i Västeuropa där man under högmedeltiden bara läste enstaka latinska klassiker [?], som Ovidius, samt det lilla av exempelvis Aristoteles som förmedlades genom araberna."