ad delubra venit, monstratas excitat aras

Jag har suttit senaste dagarna och mer eller mindre fruitlessly försökt omvandla mitt Tromsö-paper till en sammanhängande och genomtänkt artikel, men har istället ett fuskarbete som känns otillräckligt, men faktiskt får duga, jag måste tyvärr göra annat.

Jag har delgivit er diverse döda darlings, samt lite i allmänhet vad det gäller sortes virgilianae här, och det är med viss sorg jag lämnar detta fält för denna gång, då det kombinerar some of my favorite things, såsom Vergilius, historia och enorma mängder av läsande. I mitt sökande efter modernt nyttjande av sortes virgilianae har min läsning fått vandra vida, och här kommer ytterligare en berättelse om sortes, denna gång onte fiktiva, och som underbart nog utspelar sig mellan Ezra Pound och Cyril Connolly.

Jag tänker fräckt utgå från att alla vet vem good ol’ Ezra är, men förlåter kanske en viss okunnighet vad det gäller Connolly, jag inser att alla inte är fullt så besatta som jag är av den perioden av engelsk litteraturhistoria. Nåväl, snabbversionen är att han var en av de där genierna som aldrig riktigt producerade det där mästerverket som förväntades, gjorde sig dock en utmärkt karriär som kritiker och skribent. Han var vidare samtida med Evelyn Waugh, och de hade minsann sina duster, bl.a slaktade Waugh Connollys väldigt vergilianska The unquiet grave, utgiven under pseudonymen Palinurus. För mer mobbing av Connolly rekommenderas korrespondensen mellan Waugh och Nancy Mitford, vari de ofta gör sig lustiga över honom. (Connolly var dessutom busndis med Eric Blair, eller Orwell, som har börjat blogga! Jo faktiskt, hans dagböcker publiceras just nu i bloggform.)

Via "Virgil and the Moderns" kom jag till en av de samlingsvolymer av artiklar som Connolly gav ut, The evening colonnade, som i sanning var ett nöje i sig. Hemskt roligt att läsa hans recension av t.ex Nancy Mitfords "Voltaire in Love" och av Holroyds Stratchey biografi, och av MacCartys "The group" (där just sortes förekommer!), han kallar henne en docta puella som försöker vara Zola. Det finns även mycket om Fitzgerald, Proust och andra mer eller mindre kända författare, dock är det en sammanställning av diverse skrivet, så ett visst djup kan saknas.

Jag vill slutligen påpeka att man verkligen inte får glömma vilken klassiskt bildad man Connolly var, såsom många av hans epok hade han liksom levt med de latinska klassikerna sedan koltåldern och hade sålunda en annan närhet (immediacy) till dessa, som vi stackars individer idag knappast kan uppnå. Detta blir väldigt tydligt i förordet till "The evening colonnade", när han beskriver sökandet efter denna titel (hittar det till slut hos Pope)

”More thought revealed that I needed a poetic undertone, something which better illustrated my own attitude to life. I consulted the oracles
First the Romans: Lucretius, Horace, Virgil, Propertius. This really meant Dryden, for his translations from the first three are exciting in themselves. But Propertius is about love, Lucretius about sex and the fear of death, Virgil about farming. [en smula förenklat…]
…
All this had been a wonderful experience, in particular the rediscovery of Lucretius whose towering greatness and protective sympathy for humanity reminded me of Buddah’s. No one has written more wisely of love or death or man’s destiny than this lyric liberator, author to my mind of one of the loveliest lines in latin-


…umida saxa
Umida saxa, super viridi tillantia musco

(wet rocks- wet rocks, over green moss dripping down)”

Incidenten jag vill dela med er hittar man i en essä där han beskriver hur han besöker Pound i Italien på dennes åttiofjärde fördelsedag:

"I brought him a pocket Virgil as a birthday gift and suggested he open it at random and take a ”Sors Virgiliana.”
“Bello”, he said and showed me with his finger:


…Caesar dum magnus ad altum
Fulminat Euphraten bello…
Illo Virgilium me tempore dulcis alebat
Parthenope, studiis florentem ignobilis oti.


“while great Caesar was smiting the wide Euphrates with war,” I translated, “Soft naples was nourishing me, Virgil” – and then suddenly I stuck, unable to parse the rest. Pound waited, with mild blue eyes fixed on his Boswell. I skipped hastily and went on to the last linr, te patulae cecini sub tegmine fagi. “Singing of you, Tityrus, under the shade of a spreading beech.” (What in hell was patulae?) – Pound waited. Was he going to correct me? Why was I translating for him at all? It was a bad moment."


Dessa avslutande rader av Georgica handlar om hur Vergilius hänger runt i Neapel medan Caesar dundrar runt i världen och uppställer lagar, kanske inte det bästa, ur ren artighetsynpunkt, att peka på inför den p.g.a sina aktiviteter under andra världskriget tidvis inspärrade Pound. Men det är vansinnigt roligt.

I "Virgil and the Moderns", min inkörsport till denna epsiod, ligger sympatin hos Connolly och en bitter liten hämnd utverkas postumt på Waugh för dennes elaka recension, då det vasst påpekas att hans "Sword of honour"-trilogi sägs fullstänigt sakna en större kontext till en engelsk vergilianska tradition.
Det, iuvenes, är en lysande dissning.