qualis Pindarico spiritus ore tonat

Har fortfarande inte anmält min cykel såsom stulen, jag är försjunken i ngt slags förnekelsetillstånd, och dessutom förväntar jag mig finna den utanför dörren var gång jag går ut, då jag någonstans djupt inom mig tror att den ska hitta hem på egen hand. Efter sådant antropomorfiserande tänkande, två notiser:

- Den 21 augusti föreläser Jan Ziolkowski (professor i medeltidslatin vid Harvard och initiativtagare till Harvard Studies in Medieval Latin) om digital utgivning på det utmärkta editionsfilologiska projektet, ars edendi, vid SU, kl 17 ("samma lokal som Wilson i våras", det vill säga William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus i Frescati, enligt min informant).

- Malte har gjort en ypperlig och olympiskt apostroferande recension av Björkesons översättning av Pindaros Olympiska och pythiska oden:

"Knappast någon har gjort så mycket som Ingvar Björkeson för att föra de antika klassikerna till nya läsare.
Man kan ibland invända att han är lite för bra på att göra klassikerna moderna. Ett alltför vardagligt tonfall kan få en att glömma att dikter som dessa snarast var motsatsen till vardag. Att de skrevs för ceremoniella tillfällen och av traditionella skäl på dialektblandningar som ingen egentligen talade.
Många Pindarosöversättningar tenderar att bli fulla av explosiva utrop; Björkesons skrider däremot lugnt och jämnt framåt. Vilket som är ”riktigast” är jag inte kompetent att avgöra. Det finns andra kortdistanslöpare som givit enskilda dikter av Pindaros större lyrisk kraft på svenska. Björkeson vinner däremot på långdistans."

Se även den följande diskussionen på Errata (trist om trycket är så dåligt som antyds).
Översättningen har även recenserats i DN (båda drar in Vilhelm Ekelund), med fler referenser till vår egne tid, men lika fast i sin beundran för Björkeson:

"Den som nu ger oss en Pindaros på svenska för det tjugo­första ­århundradet är - vem annars? - Ingvar Björkeson, känd för sina tolkningar av bland andra Dante, Vergilius och Homeros. Han gör full rättvisa åt den berömda pindariska yran som, brukar det sägas, inte var någon yra utan ett sorgfälligt kanaliserat flöde av bilder, sagosnuttar, besvärjelser och tänkespråk."