Dulce et decorum est pro patria mori

Och visst blossade febren upp igår, fick stappla hem och kollapsa stilla, sålunda den ytterst lugubra tonen i gårdagens inlägg, sorry 'bout that. Oron lämnar en inte dock. Konferensen närmar sig.

Det paper jag försöker banka till någon slags läsbar och akademisk form handlar naturligtvis om Sortes Vergilianae, en av mina stora passioner. Det är nu så stort och ohanterligt då jag inte vill beröva de eventuella åhörarna en enda anekdot eller fascinerande episod, vilket tyvärr man måste göra för att hålla sig inom det snåla 20-minuters märket.

Rutinerade läsare av bloggen känner till fenomenet och min flitiga användning därav sedan tidigare, och då även den fantastiska generatorn, byggd för just det ändamålet, men kort kan man säga att det är en metod för att förutspå framtiden genom ett på måfå välja en ra ur Vergilius, och då oftast ur Aeneiden.

Jag har framförallt intresserat mig för det moderna bruket av sortes, det antika har sina problem som inte ska diskuteras just nu, och det finns faktiskt fler fall av detta än man skulle kunna ana. Detta var väl sällan en riktigt betrodd spådomsmetod, utan som så mkt annat av den sorten, och då i synnerhet nyttjat av en bildad skara, ett försök att försöka förstå, och förstås som alltid när det gäller de sant klassiska verken kunna se sin egen tid och situation i dessa.

En av de mest underbara fynd i efterforskningarna om någorlunda modena sortes är en liten 29-sidig broschyr från 1921, en installationsföreläsning av en professor vid Liverpools universitet. Han talar däri mycket om hur Vergilius kunde användas under Kriget (the War; som has låter trycka det), och drar såsom britter plägar, myckna paralleller till de egna landsmännens poesi.

Det mest intressanta är dock, och samtidigt det mest rörande, eftersom det blir personlig, då rädsla och frustration lyser tydligt igenom, är hur han beskiver sitt eget bruk av Sortes under Kriget.

Har en vansinnig lust att ge upp allt nu, för att skriva en bok om Verglius under första världskriget, jag tror det skulle finnas mycket att säga, såväl om den magnifika krigspoesi som förddes, som retorik och t.ex. regementsmotton. Kan inte någon ge mig pengar till detta?
Det, the War, är i mina ögon en av de mest intressanta konflikterna och perioderna i den sen-moderna tiden, då det omfattar så stora förändringar, och vidare så är jag väldigt förtjust i epokens poesi. (Jag skulle här vilja citera ngra ord från Graves Goodbye to all that, en av de absolut bästa första världskrigs-memoarerna, men mitt ex är borta, antagligen utlånat anno dazumal, och aldrig returnerat. Vänligen lämna åter! Och extra surt då det är det andra exemplaret som försvinner på detta vis för mig. Det mesta av Sassoon står hemma hos frater och Owen är MIA)

Jag ska nu ge er texten till stycket om hans privata sortes, jag har inte infogat ngra översättningar för att göra det lite mer autentiskt (notera dock att han ger en översättning av grekiskan), värt att lägga märke till är även bruket av atom, i sanning ironiskt med den klassiskt bildade Oppenheimer i åtanke. Det är ett otroligt tidsdokument, tänk er nu in i hur härjat och traumatiserat Storbritannien var 1921.

Slutligen, hav tålamod med det ngt omständliga och invecklade språket, med sitt typiska tokciterande, jag vet att standarden för läskunnighet numer ligger i klass med dagboksblog med bilder på lunchsallader, but really do try (de stora skrikande bokstäverna vid tillfälle är professorn egna):

In august 1914, in the week of the German rush for Paris, when von Kluck was trying desperately to ‘hack his way through’; when day by day in the Times’ diagram the black line of the hostile advance was slipping nearer and nearer to its objective; when all were anxious an in some quarters it was thought that the fall of Paris was only a matter of days; - a scholar turned, not unnaturally, to his Vergil for light. What said the Oracle? The sors was from the sixth Aeneid, and the words ran thus:

Quos super atra silex iam iam lapsura cadentique
Imminet assimilis. Lucent genialibus altis
Aurea fulcra toris epulaeque ante ora paratae
Regifico luxu.

(there you have the lure- and the menace. Then the sors and consolation)

Furairum maxima iuxta
Accubat et maibus prohibit contingere mensas (6.602-606)

The queen of the avengers keeps guard between. Her hand thrusts away the spoiler from the feast. What modern pen could have portrayed with the same terseness and power that tremendous and heart-shaking crisis? That the words turned up at random thus are a reminiscence or echo of the passage in Pindar

[Har inte kompetensen ett återge grekiskan]
(Isthmian odes, vii (viii), 9ff;
Inasmuch as some God hath put away from us the Tantalos-stone that hung above our heads, a curse intolerable to Hellas (Ernet Myers)

Which compares the Persian invasion of Greece to the stone of Tantalus, -ever threatening avalanche like to fall but never quite ‘crashing’ or crushing its objective- seems on reflection only to give further pregnancy and point to the sors Vergilianae.

A year passed and one atom, a ‘classical’ atom, ‘in the sounding labour-house vast’ of a London vexed and harassed with the unsolicited attentions, nightly renewed, of the ubiquitous and objectionable Zepperlin, turned yet again to Vergil for comfort. And pat fell not the bomb but the anodyne. The sors was from Aeneid IX, the description of the wolf, ‘the prowling wolf’, - so Milton, P.L.4.183ff:

Whom hunger drives to seek new haunt for prey
Whatching where shepherds pen their flocks at eve,
In hurdled cotes amid field secure…

Yes, but whereas Milton’s wolf

Leaps o’er the fence with ease into the field

In Vergil the beast would pray but the flock ‘take covert’ and the raider is foiled (IX.59ff);

Ac veluti pleno lupus insidiatus ovili
Cum fremit ad caulas, ventos perpessus et imbris,
Nocte super media, tuti sub matribus agni
Balatum exercent: ille asper et improbus ira
SAEVIT IN ABSENTIS

‘saevit in absentis!’ voids his spleen (his ‘frightfulness’) in vain on a foe beyond his reach…

Poets that lasting marble seek
Must carve in latin or in greek…

Ransack all literature and will you find in any language another three words to sum up so vividly and completely the Zepperlin offensive, its character and its result?

Curiously apt was a third sors on the attempt to force the Dardanelles, a line from Aeneid IX (eller V.60 och 639 som står I noten) with the neighbouring reference to the four ‘capital ships’ Aenes lost, the set-back to his hopes and the joyless reflection; Hic primum Fortuna fidem mutate novavit; and a fourth on the Czar and the revolution in Russia, the lines on the fall of Priam in Aenid II (557f):

Iacet ingens litore truncus
Avolsumque umeris caput et sine nomine corpus

But yesterday the word of Caesar might
Have stood aginst the world; now lies he there,
And none so poor to do him reverence

And the late yet faithful assurance, in 1918, of the collapse of Bulgaria and the beginning of the end (6.96):

Via prima salutis
(quod minime reris) graia paendetur ab urbe

The highroad to safety, the gate to peace, little through you think it, an enemy city shall first unbar.
But the War had begun on a Vergilian note, with a sors Vergiliana spontaneously chosen and taken up with a zest by the nation as a whole. Who does not remember the burden of the song with which the light-hearted Incorrigibiles embarked on the quest?

It’s a long, long way to Tipperary:
It’s a long way to go.

And what Latinist who loves his Vergil did not recognise on the instant an almost word-for-word translation of the counsel given by Helenus to Aeneas (3.381ff) when he thought, ‘good easy man’, he too at the beginning of his great war, that on the threshold of the adventure stood success?

Principio Italiam (Italy, Hesperia, the Westland was his Tipperary)
Quam tu iam rere propinquam
(vicinosque, ignare, paras invadere portus)
LONGA PROCUL LONGIS VIA DIVIDIT INVIA TERRIS

‘Tipperary’ or ‘Paradise won’ (some may stumble at the word but ‘Paradise’ it is, and Paradise not lost, but won). That is the burden of the Aeneid. All life is to Vergil a quest, an adventure, a crusade; a struggle, against odds and a hard struggle: but a struggle worth winning.