Ytterligare en bok i Vibeke Olssons kristna romarserie har nu publicerats, och då jag tycker hon är enormt duktig och kunnig, så drar jag mig för att läsa henne, då de alltid är så ruskigt sorgliga, man tenderar att gråta floder. I tonåren slukade jag dem, men då fann jag ett visst behag i att grina, dock inte längre. DNs recensent hyllar också hennes kunnande, men är lika uppmärksam på det tragiska:
"Som om Vibeke Olsson själv vuxit upp under romartiden skriver hon ingående om flatbrödsbak, honungsvatten, kryddvin och andstuvningar. Hon skriver om kavalleriförband, dubbelkohorter, exerciser "i smal sköldpaddsformation" och olika legionärssköldar. Om seder bland slavar, ammor, smeder och skräddare. Om "parfymerade oljelampor" i de välbärgades boningar och om enkla "bordelltält" i närheten av soldatlägren. Ibland undrar man om författaren smyger in egna detaljer i den historiska rekvisitan - eller fanns det verkligen pessar under romartiden? Hur som helst är Olsson så grundligt inläst på romartiden att hon förmår brodera ut en hel värld för läsaren att sjunka in i och låta sig omslutas av.
...
Både Paulus och Justina drabbas av öden med närmast klassiska tragediproportioner. Paulus berövas sin heder, genom att degraderas i fält, och Justina får veta att hon aldrig kan få barn och att en graviditet kan vara livshotande, varför hon inte heller tillåts något samliv med sin man. "
Ack!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment