Cantamus

Såsom blivit närapå traditionellt och brukligt ges härmed snapsvisor till morgondagens festligheter. (Är numer ganska gammal och kommer sålunda ta det piano och ägna en del av dagen åt min krångliga deklaration, man kan tackla det mesta efter en champagnefrukost.)
Men snaps, det kommer drickas och det kommer förstås sjungas på latin!

Den första visa som ges er, helt på latin, har sitt ursprung i Historia Augusta (jag tror vissa skarpsynta läsare börjar skymta en viss tematik), och är faktiskt en helt autentisk text därifrån, och dess arr, ja, det är påkommet av den sedan fredagen nyblivne doktorn, som tydligen plötsligt en dag insåg att den går att sjunga på melodin till 'Blinka lilla stjärna...':

Aurelianus legionärers dryckesvisa
(efter Historia Augusta 6.5)
melodi: Blinka lilla stjärna där. Marcato, tempo di Marcia)

Mille mille mille, decollavimus.
Unus homo mille devollavimus
mille bibat quisquis mille occidit
tantum vini nemo habet quantum fudit sanguinis:
mille mille mille, decollavimus.
Unus homo mille decollavimus.

Den andra visan är en underbart irreverent variant på en särdeles känd snapsvisa, inte på latin dock, men i sanning med antik inramning. Alla känner väl till Hadrianus kärlek till den unge Antinous (vilket är svårt att undgå då så förbenat många statyer avbildar den gossen) och det faktum att han drunknade i Nilen, och det har tvistats om det var självmord, offerrit eller kanske mord.
Här kommer så svaret, många sekler senare:

Hadrianus bekännelse
(melodi: Svärmor)

Den natt, då jag dränkte Antinous i sjön
jag skrek: tonårsjävel, be nu din sista bön!!!
Han skrek, men jag kasta sten på han till han sjönk.