Difficile est saturam non scribere

I helgen var det årsmöte för Klassikerförbundet, men de tär väldigt få rapporter därom i omlopp på nätet. (Såväl Minerva som Lovisa skrev innan mötet, och det är blott Nugae som givit något stoff.) En sådan tystnad väcker nyfikenhet; vad hände egentligen? Slagsmål? Nudity?

Skämt åsido, jag har förstått att de var otroligt trevligt, och att musiken var särskilt bejublad.
Förbundet hade även tagit initiativ till presentation vid mötet av den lilla skara svenska klassikerbloggar som nu härjar i den vildvuxna bloggosvären. De tre ovannämnda damerna presenterade sitt, och my darling Lovisa var vänlig nog att föredra det som jag plitade ihop under stor skrivkramp (det var ett knepigt ämne att skriva om). Följer här, med vissa strykningar, och jag försökte besvara vissa frågor som givits, därav upplägget:

"Det första man naturligtvis måste göra vid ett tillfälle av detta slag är att tacka de fantastiska arrangörerna som bjudit in just bloggare, tusen tack.

Det andra, vilket faller in just då man ska börja prata om latinbloggen är att som alltid påpeka att den är den äldsta av klassikerbloggarna i Sverige, originalet, fons et origo till den klassiska bloggexplosion som skakar landet i dess grundvalar.

Jag vet inte varför jag började blogga, någonstans var det nog en fascination för detta då relativt nya medium, men jag tror den isolering och ensamhet som man ofta känner i och med filologiska studier, i synnerhet när man kommer upp på högre nivåer, och kursen oftast är att man får en lista på läsning och en tentatid är det som fick mig till det. Jag kan inte påstå att jag aktivt sökte läsare, jag lade in mig i en tidig variant a v bloggportalen, men det var ungefär det jag gjorde, och bestämde mig för att min målgrupp var mamma.

Att min blogg ändock tog fart visar att det fanns ett behov och intresse, och att någon slags informationskanal saknades för intresserade klassiker. Bloggen är till sitt format utmärkt för informationsspridning då tanken är att man ska uppdatera hyggligt ofta, man gärna ska länka och kommentera andra, och sålunda får man ett flöde och utbyte. Detta hade helt saknats, och gör till viss del alltjämt det, det är fortfarande framförallt informella kanaler som sprider information inom akademien och skola.

Under omvälvningarna i Lund var faktiskt latinbloggen en viktig informationskanal för många, det fanns ytterst lite info på andra ställen (om man nu inte var en regelbunden läsare av Sydsvenskan).

Klassiker-bloggarna fyller alltså ett behov, tillfredställer en skriande brist, och det inte bara i fråga om information, utan även i fråga om gemenskap. Man är ju ofta isolerad, och detta är ett utmärkt sätt att nå ut, hitta likasinnade och få en kontext. Bloggaren fyller även ett behov av att driva en akademisk debatt, även om de flesta av oss bedriver hård självcensur (vi är unga och vill ha en framtid i branschen), och det vore bra om den kunde få bli något friare.

Vi täcker även upp där de så kallade kultursidorna numer brister, ta till exempel den fascinerande diskussion om översättaren och översättarens filologiska ansvar som rasade i kommentarerna på Grekbloggen, eller min egen upptäckt av den alarmerande felöversättningen i Kejsarhistoria och det utgivande förlagets bristande intresse av detta.

Det viktigaste och mest givande har ändå varit det sociala. Lovisa, som möjligtvis läser upp detta, vi träffades allt, som hon själv uttrycker det, på nätet, en Internet-romans, i allra högsta grad, men även om hon är en av de bästa som jag träffat på så vis, är hon inte den enda. Det finns många jag vill ropa tack och uppskattning till, och då inte bara andra bloggare utan folk som mailat. Jag har lunchat, fikat, och festat med folk jag träffat via bloggen, och det har alltid varit fantastiskt.

[...]

Det berömda Internet-hat som det pratas så mycket om har jag aldrig märkt av, ett eller annat underligare mail har man allt fått, de spydigheter och nedlåtande kommentarer jag fått för bloggande har alltid skett IRL, in real life, och det vid kaffebord från kollegor. Trist, men så är det. Det är väl i viss mån därför jag har en pseudo (numer väldigt pseudo) anonymitet såsom skribent, jag har svårt att stå för den i akademiska sammanhang. Pseudonymen tillkom dock från början inte av det skälet, utan mest för att undvika googlande ex och nyfikna presumtiva pojkvänner.

Jag har inte särskilt höga tankar om mig själv såsom bloggare. Jag är definitivt inte den i vår snäva lilla klassikerkrets som skriver bäst, eller är bildmässigt tjusigast (Minerva!), är mest bloggig i fråga om uppdateringar (hej Lovisa). Inte heller är jag den mest akademiska eller klassiska här är det är Venazio och saligen avsomnade fragmenta som delar på prispallen. Jag fortsätter dock, och det mycket för att det är en av de få saker som har hjälpt mig komma igång med skrivande av avhandling, att få skriva något annat, lättsinnigare och eget, först. Dessutom skulle min mamma bli besviken om jag slutade.

Jag tackar återigen Klassikerförbundet för denna inbjudan. Jag hoppas att de i framtiden ökar på sin egen internet-närvaro, gärna med en blogg, behovet av information och gemenskap är stort, och helt nödvändiga för våra ämnens fortsatta överlevnad i dessa hårda tider. Gråt inte, organisera!"