Den formella biten, själva nedläggningen, gick helt smärtfritt, berättar samma källa och tillägger att den sista ordföranden är ett "lysande föredöme i hur man på ett milt, avslappnat och lågmält sätt hanterar ett möte som ordförande".
Efter förhandlingarna var det fördrink i form av bubbel till brunnsmusik (Brunnsgångarne) som högeligen uppskattades av deltagarna, och i vimlet syntes prominenta personer såsom Bo Lindberg, Bengt E Thomasson, Emin Tengström, Göran Malmeström, ett dussin professorer av olika slag, samt flera andra långvariga medlemmar. (Ni vet alla att min hemliga, eller inte så hemliga dröm, är att driva en vimmelblogg om akademiska evenemang, helt i ton av tidig Vecko-journalen, och jag skulle gärna brodera lite mer här, dock vet jag ytterst lite om klädsel och vem som eskorterad vem vid detta tillfälle, så det får lämnas därhän.)
Sittningen startade därefter, och medan den italiensk buffén och vinet inmundigades gavs några tillbakablickar på föreningens grundare samt historia. Ordföranden höll ett intressant kåseri om föreningens grundare, Vilhelm Lundström, en ständig medlem talade om föreningens historia, och den nuvarande latinprofessorn vid GU delade med sig av några fina anekdoter från sin tid som ung student i föreningen.
Kvällen, och det sista mötet, på föreningens 91:sta år (grundad 1919), blev enligt alla deltagande otroligt lyckad och, som ordföranden sade, hade man inte lagt ner föreningen hade man aldrig fått uppleva en så trevlig afton!
Det ovannämnda kåseriet om legenden Lundström har latinbloggen lyckats få tag i (eller kanske snarare; författaren föll för våra böner och sände vänligen texten) och bjuder härmed på, i något ändrat skick, så att ni nästan kan känna att ni var där, samt lära er om ett fascinerande stycke svensk vetenskapshistoria:
”Drömmare, siare, klassisk filolog, politiker, patriot, professor, resenär, nationalist, publicist, romantiker, fredsivrare…” Vilhelm Lundström, grundare av Klassiska föreningen i Göteborg – vem var han?
Denna mångsidiga och märkliga person föddes i Sigtuna 1869 – den s k Lundströmska gården, där han växte upp, tillhör idag Sigtuna museum, på vars hemsida man kan läsa att ”för [Lundström] var barndomshemmet i Sigtuna den bästa platsen på jorden, möjligtvis undantagandes Rom.” Lundström studerade i Uppsala och disputerade 1893 på en avhandling om Statius Silvae (”Quaestiones Papinianae”) och blev sedan docent i Uppsala.
Lundström var oerhört initiativrik och driftig: otaliga projekt – tidskrifter, föreningar och annat – påbörjades av honom. Han var inte bara filolog, utan även politiker på högerflanken (han satt i riksdagen en period), och tidningsman – han skrev flitigt för flera tidningar i en karaktäristisk kåserande spirituell form. Innan han 1907 tillträdde professuren i latin vid Göteborgs högskola hade han faktiskt kommit till Göteborg redan 1901 som huvudredaktör för den konservativa Göteborgs Aftonblad.
Här ett smakprov av en mycket Lundströmsk betraktelse från Rom i juli 1899: ”Småmynten, de utländska och de föråldrade, vålla särskildt främlingen i Italien många små förtretligheter, då endast de af kon. Italien eller republ. S. Marino utgifna äro lagliga. Vid vexling söka särskildt kyparne att preja på främlingen dylika underhaltiga slantar. Ger kypare många sådana, bör man naturligen protestera; ger han blott så många, som passa till drickspengar, får han dessa tillbaka. Den blick af aktning och respekt han då skänker är obeskriflig, och från den stunden har du i hans ögon italiensk medborgarrätt.”
Tidigt började Lundström resa till Italien – nästan årligen från början av 1890-talet och fram till första världskriget. Hans stora pionjärinsats kom 1909 då han tog med åtta latinstudenter till Rom på den första antikhistoriska/arkeologiska Rom-kursen på högskolenivå i Sverige. Två månader vistades de i den eviga staden, och Lundström genomförde ensam ett mycket krävande undervisningsprogram med seminarier, exkursioner och demonstrationer.
På den svenska filolog och historikermötet i Göteborg 1912 tillsattes en kommitté i syfte att verka för en regelbundet återkommande kurs av detta slag – i förlängningen debatterade man också behovet av ett svenskt forskningsinstitut i Rom. Men så kom världskriget emellan, och det var först i mitten av 1920-talet som Svenska institutet i Rom grundades med kronprins Gustav Adolf som främste tillskyndare. Den förste föreståndaren, Axel Boëthius, lyfte ofta fram Lundström som Institutets andlige upphovsman, och skapade institutets arkeologiska kurs till stor del baserad på Lundströms kursupplägg. På ett vykort från Rom skriver Boëthius till Lundström 1927: ”Efter att ha demonstrerat Pantheon och Agrippas thermer sänder jag min helt och entusiastiskt följde ledare hjärtligaste tack och hälsning.”
Lundström grundade som sagt flera tidskrifter – den mest centrala för filologer är förstås Eranos, men man kan också nämna Sverige-Italien, organ för Svensk-Italienska föreningen, där Lundström också varit inblandad i grundandet. Han skrev dikter (av ganska ordinär klass) och kåserisamlingar kring antika och historiska ämnen – gärna på svenskhetens tema. Svenskheten var nämligen vid sidan av antiken och filologin Lundströms andra stora intresse, och naturligtvis höll han sig framme vid grundandet även av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet (nuv. Riksföreningen för Sverigekontakt). Finland var honom också kärt – därifrån härstammade hustrun Enni.
Lundström var en ihärdig igångsättare av projekt. Ofta hade han inte tid och kraft att genomföra eller avsluta vad han påbörjat. Men med sin idealism och entusiasm lämnade han ett rikt avtryck i svenskt kultur- och vetenskapsliv.
2 comments:
O tempora, o mores!
Det känns som att leva några decennier efter år 476. Kan inte Karl den store dundra in snart och få lite ordning på Västeuropa igen.
Jaha, det var ju tråkigt att höra att de lägger ner. Och Lena Larsson-Bergfors har dött. Göteborg är utelämnat åt tyska och spanska.
Post a Comment