hoc opus, hic labor est

Igår var det Super Bowl Sunday, slutspel i National Football League, alltså finalen i vad vi svenskar kallar amerikansk fotboll. Det är inte så mycket sporten som är central denna söndag som maten, affärerna bunkrar upp med specialiteter långt innan, samt reklamen; reklampauserna under detta evenemang är de dyraste på hela året, och är givna konversationsämnen.

Fotboll (tänker inte kalla det "amerikansk") är stort här vid Penn State, och då inte pro-varianten som i söndags, utan här är det förstås universitetets eget lag, Nittany Lions, som står i centrum. De ska tydligen vara framgångsrika, jag begriper mig inte riktigt på detta, men jag ser hur detta dominerar campus (ett flertal kollegor har gratulerat mig till att ha missat fotbollssäsongen). Vad jag dock vet något om, och imponeras storligen av, är deras coach, Joe Paterno. Han är en legend i sportsammanhang (collegesport är enormt viktigt vid många amerikanska universitet, duktiga coacher har ofta större prominens (och högre lön) än rektorn, då universitets varumärke sägs vinna mycket genom atletiska framgångar och sålunda höja status och gagna fundraising), och visserligen är det beundransvärt att han alltjämt vid 83 års ålder fortfarande är aktiv som coach, men det är inte därför.

Paterno är nämligen aktivt och uppriktigt intresserad av såväl utbildning som bildning, ser till att hans spelare håller medelbetygen i truppen på hög nivå, och har donerat avsevärda summor till universitetet under årens lopp. Det bibliotek jag pulsar genom snön (fasligt mycket snö här, otroliga snöstormar) till närapå dagligen bär numer även hans namn (det tillhör inte vanligheterna att man döper en flygel av biblioteket efter en coach), då han aktivt drev fram bibliotekets utbyggnad. Han är även upprättat en rejäl stiftelse för bokinköp (ofta i de kallsika ämnena), och var och var annan bok jag slår upp har följande lilla ruta:



Paterno lär även vara en entusiastisk latinist (han har "an abiding love of Virgil"), har tydligen följt de flesta kurser i sådana ämnen. Det har berättats för mig, att för ca 20 år sedan, då man i sedvanlig besparingsiver ville eliminera de klassiska språken vid detta universitet, denne coach förklarade att han inte tänkte stanna vid Penn State om så skedde, då han ansåg att de är nödvändiga för ett universitet av rang. Man ville inte förlora sin vitfrejdade coach och de ämnena bevarades.
Paterno talar ofta i intervjuer om sitt intresse för bildning, och i en av dessa, The Classical Teacher (men klippt härifrån), kan man läsa följande (very Knute Rockne):

"At the beginning of my senior year, this austere big brother of a priest-to-be led me to Virgil. Father Bermingham told me that Virgil was the greatest of the Roman poets, that he lived just three or four decades before Christ, and that he is known mostly for his epic poem, the Aeneid. Father Bermingham asked if I’d like to read it with him. I did.

“What I had in mind,” he said, “was reading it together in the original Latin.”
“In Latin? A poem as long as a book?”
“Yes.” The book was on his desk, more than four hundred pages thick. As a schoolkid, I always had the attitude about any challenge, hey, if it’s difficult, let’s do it. That made it more fun.
“But if it’s in Latin,” I asked uncertainly, “will we be able to cover all that?”
“What’s important,” he said, “is not how much we cover. It’s not how much we do but the excellence of what we do.”
Excellence. The way he pronounced that word made it shine with a golden light. I’ll never forget the majestic ring of the opening lines and of how we approximated them in modern English:

Arma virumque cano, Troiae qui primus ab oris …
Of arms and the man I sing……….

Aeneas is not a grandstanding superstar. He is, above all, a Trojan and a Roman. His first commitment is not to himself, for he is bugged constantly by the reminder, the fatum, “You must be a man for others.” He lives his life not for “me” and “I,” but for “us” and “we.” Aeneas is the ultimate team man. A hero of Aeneas’ kind does not wear his name on the back of his uniform. He doesn’t wear “Nittany Lions” on his helmet to claim star credit for touchdowns and tackles that were enabled by everybody doing his job. For Virgil’s kind of hero, the score belongs to the team"

Har jag sagt hur bra jag trivs här?