Denna spännande gravinskrift från Musei Capitolini får tjäna som språngbräda in i grammatikens och ortografins föränderliga värld:
En läsare från vårt årtusende kanske tycker att man ska ha mellanrum mellan orden – särskrivning var inte direkt någon risk för Fortunatus som beställde den här stenen! Men i detta 500-talsdokument har man hyggligt nog huggit in punkter mellan orden. Betydelsen är:
Här är Forunatus och Lucias gravplats, i vilken vilar deras dotter Gemmula, som levde i 10 år och den som våldför sig på denna plats må ha samma lott som Judas.
Två föräldrar, som mist sitt barn – hur gripande blir det inte!
Utöver de innehållsliga aspekterna, finns det en del språkliga egenheter i denna text - ortgrafiska/fonetiska och grammatiska. Om man jämför latinet med dess sentida döttrar, kan man t.ex. konstatera att ett -b- mellan vokaler ofta övergått till ett -v- (taberna – taverna, laborare - lavorare etc.) Ljudövergången syns redan här som en felstavning; där det borde stått violaverit står det biolaberit och den feminina genitivändelsen -ae har redan här monoftongerats (Lucie). En annan assimilation är vixit, som här blir visit och h i habet är tydligt stumt, då man utelämnat det. Det maskulina qui syftar här på dottern, kanske ett bevis på en grammatik i upplösning.
Att förstå hur dylika processer verkat och kunna förklara vissa skillnader mellan latinet och italienskan är ett av mina mål med nybörjarkursen i italienska. Skolan tar emot språkstudenter från hela världen, vilken också är representerad i vår klass som består av två ryssar, tre amerikanskor, två polskor, en kines, en holländska, en venezuelan, en engelska, en kanadensiska, en svenska samt en kille från Malaysia, som hoppar av efter första lektionen. Han håller på att lära sig ett helt nytt alfabet och det går inget vidare för honom i "hänga gubbe". Gruppens sammansättning ger mig också tillfälle att studera till exempel fonetiska egenheter i de olika språken genom att lyssna på deras brytning (i smyg förstås).
Vi startar som sagt med alfabetet och får stava till våra namn och kasta boll på varandra. Sedan några praktiska frågor: Var ligger hållplatsen (la fermata)? Vi övar tillsammans muntligt och jag sneglar på min grannes skrivblock. Hon skriver fellimata. Med mandarin som modersmål blir tremulanten r stört omöjlig, eftersom de inte har ett sådant ljud i sitt språk. Det ljud de har som ligger nära vårt r kan våra öron tolka som både r och l, vilket inte gör saken lättare. Det finns en rolig historia som handlar om en japan som inte hör skillnad på supplies och surprice, som driver med deras uttal, men det finns säkert även vitsar om svenskar som inte skiljer på sheep och cheap.
H en klassmarkör?
Catullus skriver en dikt om en kille vid namn Arrius, som har en löjlig egenhet i sitt uttal: han aspirerar vissa ljud:
’Chommoda’ dicebat, si quando ’commoda’ vellet
dicere, et ’insidias’ Arrius ’hinsidias’,
et tum mirifice sperabat se esse locutum,
cum, quantum poterat, dixerat ’hinsidias’.
Credo, sic mater, sic liber avunculus eius,
sic maternus avus dixerat atque avia.
Hoc misso in Syriam requierant omnibus aures:
audibant eadem haec leniter et leviter,
nec sibi postilla metuebant talia verba,
cum subito affertur nuntius horribilis,
Ionios fluctus, postquam illuc Arrius isset,
iam non ’Ionios’ esse sed ’Hionios’.
Catullus driver här med vännen, som med sitt plebejiska uttal, nedärvt från enkla släktingar och en frigiven morbror, med h-inslag gör sig till åtlöje i Roms mondäna kretsar. När väl Arrius blivit sänd till Syrien får allas öron slappna av, men en fruktansvärd nyhet når dem sedan Arrius farit förbi de joniska böljorna, som då inte längre är joniska, utan hioniska.
H bildas genom en förträngning i larynx, stämläpparna, och är svår för dem som inte har ljudet i sitt modersmål. Antikens latin har h, men det är mer eller mindre valfritt att uttala det. I inskriften över Gemmula ovan saknas h i habet, vilket föreslår att skribenten inte själv uttalar bokstaven. I det moderna italienska verbet avere (lat. habere) uttalas inga laryngaler, men de finns stundom med i skrift:
io ho - jag har
tu hai - du har
lui ha - han har
noi abbiamo - vi har
voi avete - ni har
loro hanno - de har
Italienskan brukar annars vara ganska snabb med att anpassa stavningen efter uttal, men i sådana vanliga verb som att ha brukar förändringar gå långsammare. Språkexemplet uppvisar även ljudförändringen b>v, som omnämndes ovan.
Nutida talare av latinska dotterspråk har extrema svårigheter att säga h. Om en fransos frågar dig vad du gjort i älgen, avser de troligen helgen och min lärare i kursen kallar mig Anna. Troligen svalde de helt ned laryngalen med vin och ost någon gång under medeltiden.
Var sitter il petto?
Från tiberstranden får jag syn på Ponte Rotto, den trasiga bron, som på latin kallas Pontus Ruptus. När ett ljud anpassar sig efter ett annat eller helt försvinner upp i ett annat, kallas det assimilation. Det sker på grund av människans lättja och ovilja att artikulera och det är vad som skett mellan formen ruptus och rotto - p har assimilerats till den efterföljande klusilen t. En klusil är ett konsonantljud som bildas genom en total förträngning av luften på väg ut genom munnen. P och b bildas med båda läpparna, t och d bildas med tungan mot tänderna och k och g med bakre delen av tungan mot gommen. P och k tenderar att försvinna när de står tillsammans med ett t eller ett s.
En eftermiddag på skolan är det tänkt att vi ska lära oss kroppsdelarnas namn och vi grupperar våra svettklibbiga plaststolar i fyra lag. Nu ska vi tävla! Vart och ett av lagen får en bild föreställande Michelangelos David i all sin nakna prakt. Några är lätta; la testa, l'orecchio och il naso fattar vi direkt, men andra begrepp förvirrar oss. Il petto är svår, men när jag såhär i efterhand jämför med latinet, så kan ovanstående assimilation hjälpa mig - petto kommer förstås från pectus, bröst. Det är ju inte riktigt där mitt lag väljer att placera il petto, utan i stället markerar vi platsen där Davids löv skulle ha suttit, om han hade något...
Ytterligare ett skojigt exempel på assimilation är pomeriggio, som betyder eftermiddag, men som snarast ger associationer till något slags exotisk frukt. Latinet ger mig åter nyckeln; det är inget annat än uttrycket post meridiem, vilket ordagrant översätts efter halva dagen och återfinns i engelskans p.m.
Caesar och le ragazze
Assimilation finner vi även bland vokalerna; ett tidigt och tydligt exempel på detta är ändelsen -ae som i latinet återfinns i första deklinationens substantiv, där vi framför allt har feminina ord. Singular genitiv, singular dativ och plural nominativ har denna ändelse. Vi tar som exempel ordet puella (flicka): stylus puellae betyder flickans penna (latinet liksom italienskan har attributet efter huvudordet) och puellae in horto vinum bibunt betyder flickorna dricker vin i trädgården (en anakronism, det medges, eftersom det icke gick för sig att kvinnor förtärde alkohol, men nu är det jag som hittar på exemplen).
Jämför vi med italienskan kan vi för övrigt se att genitiv uttrycks med preposition: la penna della ragazza medan pluraländelsen genomgått en assimilation: le ragazze bevono del vino nel giardino. -ae har blivit -e. Den lingvistiskt uppmärksamme noterade måhända denna assimilation i Gemmulas gravinskrift - locus Fortunati et Lucie, där det borde stått Luciae, åtminstone om du frågar en grammatikfascist som mig!
En person som fått utstå många uttal är Caesar, vars antika fonologiska form var [kaisar]. Diftongen assimilerades efterhand till ett e, vilket vi känner igen i vårt uttal av namnet [sesar]. Framflyttningen av vokalljudet föranledde därefter palataliseringen, som "förmjukningen" av g- och k-ljuden kallas, och som även kan noteras i vissa norrländska dialekter (ittje/myttje i st. f. icke/mycket). Känner man till denna uttalshistoria kan man också förstå varför t.ex. tyskan och svenskan uttalar lånordet kejsare/Kaiser på så skilda sätt.
Vulgärlatin och falska vänner
Till sist ska vi ta en liten titt på italienskans lexikon, som är sprunget ur latinets vardagliga repertoar. Ordförrådet är den del av språket som är mest komplicerad att studera, eftersom det äger i det närmaste oändlig variationsrikedom. Man kan bl.a. tala om dialektal, social och stilistisk variation, vilket kan jämföras med de ganska lätt räknade grammatiska kategorierna.
De romanska språkens ordförråd är alltså i själva verket vulgärlatin (vulgus betyder vanlig). Man kan t.ex. hitta latinskt slang i Plautus teatermanus, vilket språkhistorikern sedan kan jämföra med de moderna språkens ordförråd. Plautus skrev komedi (eller buskis, skulle man nästan kunna kalla det) och vokabulären skiljer sig avsevärt från exempelvis Vergilius eller Horatius högtidliga språkdräkt. Man kan förstås finna en del glosor från regionen söder om bältet även hos Catullus.
Här är några exempel från det vulgära italienska tungomålet:
- it. cavallo (häst) - lat. caballus (krake) - jfr. equus
- it. testa (huvud) - lat. testa (kruka; jfr. it. testo) - jfr. caput
- it. sedere (säte, ända) - lat. sedere (sitta) - jfr. nates
- it. bocca (mun) - lat. bucca (uppblåst kind; storkäft) - jfr. os
Oftast är det de mer vardagliga orden som bygger på detta gatuspråk, medan abstrakta ord och ord med litet högre stilnivå går lättare att identifiera via latinet, även om assimilationer av skiftande slag påverkat dem. Sådana ord med latinska morfem som byggmaterial finns tusentals av i de flesta indoeuropeiska språk. Vi tar ett på måfå i en genomsnittlig svensk ordbok: produktion. Ordet återfinns med liten stavningsvariation i de flesta indoeuropeiska språk som berörts av det romanska språk- och kulturinflytandet och består av morfemen pro (för/fram), duc (föra/leda) samt det substantivbildande -tion.
Ett favoritord blir ricordo, som betyder komma ihåg. (re = åter; cor, cordis = hjärtat) och man återhämtar alltså det man minns ur just hjärtat enligt denna metafor, vilket också kan jämföras med engelskans by heart.
Ibland väljer språken lånord med olika bakgrund; om vi t.ex. tar det svenska ordet paraply, kan vi härleda det till franskan, som fått morfemen från latinet: para = mot; plui = regn. Engelskan däremot valde ordet umbrella, av latinets umbra (skugga) och morfemet -ella (liten). Jag skulle nog rekommendera engelsmännen att välja regnskyddet framför den lilla skuggan i det ganska fuktiga klimat de lever i!
Sannerligen kan man få mycket nytta av sin bevandring i romanska språk, men en varning måste också utfärdas för falska vänner. Se upp i klädaffären – om du frågar efter en slip får du inte en slips, om du trodde det. I stället leder dig expediten till kalsongavdelningen (kan i och för sig också funka till fars dag). Om piccolon på hotellet frågar dig om din camera ska du inte dra fram din Nikon, utan berätta vilket rumsnummer du har. Ordet kamera kommer från uttrycket camera obscura (mörkt rum), vilket ju faktiskt finns inuti kameran. En avvocato kan du inte äta, men om du hamnar i juridiskt trångmål kan den vara bra att ha. Blanda heller inte ihop spanska glosor med de italienska; costipato betyder förstoppad medan costipado på spanska betyder snuvig. Du tror att du kan lita på dem, men de leder dig på villospår; du skruvar och skruvar på kranen där det står caldo men det kommer bara varmvatten.
Nu återstår bara att tacka för uppmärksamheten. Skulle det vara så att du vill läsa annat jag skrivit, så håller jag i vanliga fall till här. MVH Hanna Nordlander
Om jag lärde mig någon italienska? Jorå, man kan ju beställa en öl och så...
