Det är ju som jag (och Pound) säger, igen och igen, man kan inte bli poet utan en grund i och inspiration från den antika litteraturen. Se dagens Understreckare om poeten Simon Armitage:
"Debuten som poet kom 1989 med "Zoom!", och Armitage har därefter utgivit ytterligare åtta diktsamlingar och tre prosaböcker, varav en självbiografisk essäbok och två romaner. Han har även skrivit dramatik, däribland "Mister Heracles", efter Euripides, och en radioversion av Odyssén som helt nyligen kommit som bok: "Homer"s Odyssey"."
Monday, July 31, 2006
Friday, July 28, 2006
Odi, odi, odi
Skrivkramp! Skrivkramp!
Skrivkramp för den där damnosum Catullus-saken jag måste skriva. Jag slösurfar, jag går mycket på toaletten, jag uträttar oviktiga ärenden, jag kokar thé, jag stirrar mig i spegeln och tänker vilken synd och skam det är att låta ett så vacker ansikte stirra på en dator hela dagarna, jag dricker kaffe, jag tittar i mitt postfack, men mest ringer jag vänner och bekanta för att "prata lite".
Ringde frater för att tigga lite uppmuntran och han svarade med dramatisk röst "just write one tru sentence. One-true-sentence". Lade på och skrev Odi fratrem i olika typsnitt ca hundra gånger, men vad hjälpte det.
Dock, mest av allt (mer än min egen bristande disciplin) hatar jag Fordyce Catulluskommentar. Detta instrument of evil! Det är en av de få böcker som jag anser kanske kan få bokbålas (övriga? Tja, typ Deepak Chopra och Ayn Rand).
Fordyce har alltså givit oss en rumsren Catulluskommentar, han har helt enkelt strukit de dikter som han finner anstötliga. han nämner inte hur pass omfattande hans censur är utan skriver bara lite casually i förordet:
"...a few poems which do not lend themselves to comment in english have been omitted"
kanske finns/fanns det behov av en städad ickeskabrös Catullusutgåva men man kanska eventuellt ska nämna att man slängt ut 34 av 116 dikter! Just sayin'.
Nej, jag säger det igen, Ellis kommentar, om ni kan få tag i den, är alltid att föredra. Skojigare bok finns inte.
Svettig och dann, jag lägger ner nu och spenderar helgen med att bada. Sagt och gjord/dictum factum.
Skrivkramp för den där damnosum Catullus-saken jag måste skriva. Jag slösurfar, jag går mycket på toaletten, jag uträttar oviktiga ärenden, jag kokar thé, jag stirrar mig i spegeln och tänker vilken synd och skam det är att låta ett så vacker ansikte stirra på en dator hela dagarna, jag dricker kaffe, jag tittar i mitt postfack, men mest ringer jag vänner och bekanta för att "prata lite".
Ringde frater för att tigga lite uppmuntran och han svarade med dramatisk röst "just write one tru sentence. One-true-sentence". Lade på och skrev Odi fratrem i olika typsnitt ca hundra gånger, men vad hjälpte det.
Dock, mest av allt (mer än min egen bristande disciplin) hatar jag Fordyce Catulluskommentar. Detta instrument of evil! Det är en av de få böcker som jag anser kanske kan få bokbålas (övriga? Tja, typ Deepak Chopra och Ayn Rand).
Fordyce har alltså givit oss en rumsren Catulluskommentar, han har helt enkelt strukit de dikter som han finner anstötliga. han nämner inte hur pass omfattande hans censur är utan skriver bara lite casually i förordet:
"...a few poems which do not lend themselves to comment in english have been omitted"
kanske finns/fanns det behov av en städad ickeskabrös Catullusutgåva men man kanska eventuellt ska nämna att man slängt ut 34 av 116 dikter! Just sayin'.
Nej, jag säger det igen, Ellis kommentar, om ni kan få tag i den, är alltid att föredra. Skojigare bok finns inte.
Svettig och dann, jag lägger ner nu och spenderar helgen med att bada. Sagt och gjord/dictum factum.
Thursday, July 27, 2006
Mulier?
Då jag blir oändligt okoncentrerad när jag måste sätta mig och skriva, vill jag även delge er en artikel på salon med den något provokativa och aningen löjliga titeln "The Odyssey": The original chick lit?". Många av dessa rön har jag sett i andra sammanhang, de är knappast unika för den recenserade boken:
"As the English historian and linguist Andrew Dalby reminds us in his new book "Rediscovering Homer," most of what was understood about the Homeric epics, for most of Western history, was wrong or misleading. Conventional ways of thinking about history and legend, about authorship and the oral tradition, about the structure and language of the poems, and about what they actually say, have clouded men's minds for generations -- and continue to do so today, Dalby thinks, even in an age of more rigorous scholarship.
Dalby's headline-grabbing assertion is that Homer, if he ever existed, was certainly not the author of "The Iliad" and "The Odyssey," and not even the author of early drafts or proto-texts. The author was the person who decided to write down (or dictate) the legendary stories of the Trojan War and the wanderings of Odysseus as epic narratives, far longer than would be suitable for an evening's tale spinning. That author had at least the faint glimmering of an idea that would change the world: Writing a long poem on a stack of cured goatskins (the only available medium) might ultimately reach a larger audience than that available to the traditional poet-singers who traveled from place to place as after-dinner performers. Dalby thinks that author was probably, or at least plausibly, a woman."
...
"Dalby's argument that the author of the epics was a woman, probably an aristocratic wife, rests heavily on the oral theory, other recent developments in Homeric studies, and a couple of imaginative leaps. But it isn't a completely new idea. Samuel Butler (whose 19th century translations of "The Iliad" and "The Odyssey" are probably the best freely available on the Internet) shocked other Victorian scholars with his 1897 treatise "The Authoress of the Odyssey," in which he identified "The Iliad," with its treatment of warfare, bloodshed and honor, as a manly yarn and the "The Odyssey," with its heightened focus on human relationships, the domestic realm and the subtle play of sexual power, as the Western world's earliest example of chick lit.
It's possible that Dalby is guilty of the same kind of oversimplification, or at least a simplistic view of gender and its literary consequences. When he writes that the poet presents Helen and Andromache (Hector's wife) in "The Iliad," or steadfast Penelope in "The Odyssey," as complicated, insightful and largely sympathetic characters, he is surely correct. Furthermore, both poems offer unflinching depictions of sexual relations in a world where women are literally property and must use their domestic and erotic power subtly while presenting the appearance of total subservience."
...
"A wealthy wife who was skilled in the poetic tradition, and who had slaves to perform most of her expected domestic chores, would have been in an ideal position to devote herself to composing and writing a lengthy epic. She could have paid for the goatskins and the scribe, and would have inconvenienced no one except herself with her weeks of literary work. "Such a woman, if she were as perceptive as the poet of the 'Iliad' and the 'Odyssey' must have been," Dalby writes, "might have realized that a new potential audience undreamed of by male singers -- an audience of women -- existed and could be reached with the help of writing."
...
"Dalby makes the valid points that Helen and Andromache supply important moments of commentary in "The Iliad," and that Penelope, who without ever leaving home outwits the suitors and her own headstrong son Telemachos, is the co-heroine of "The Odyssey." I think a perceptive male writer could have managed all that, and I'm not sure Dalby gets anywhere with his claims that the poet "subverts" epic and gender in a distinctively female manner. But when you return to the text after reading Dalby, and encounter again the poems' flashes of psychological insight, and their brutal sexual frankness, it's hard to resist the feeling that a woman is addressing us."
"As the English historian and linguist Andrew Dalby reminds us in his new book "Rediscovering Homer," most of what was understood about the Homeric epics, for most of Western history, was wrong or misleading. Conventional ways of thinking about history and legend, about authorship and the oral tradition, about the structure and language of the poems, and about what they actually say, have clouded men's minds for generations -- and continue to do so today, Dalby thinks, even in an age of more rigorous scholarship.
Dalby's headline-grabbing assertion is that Homer, if he ever existed, was certainly not the author of "The Iliad" and "The Odyssey," and not even the author of early drafts or proto-texts. The author was the person who decided to write down (or dictate) the legendary stories of the Trojan War and the wanderings of Odysseus as epic narratives, far longer than would be suitable for an evening's tale spinning. That author had at least the faint glimmering of an idea that would change the world: Writing a long poem on a stack of cured goatskins (the only available medium) might ultimately reach a larger audience than that available to the traditional poet-singers who traveled from place to place as after-dinner performers. Dalby thinks that author was probably, or at least plausibly, a woman."
...
"Dalby's argument that the author of the epics was a woman, probably an aristocratic wife, rests heavily on the oral theory, other recent developments in Homeric studies, and a couple of imaginative leaps. But it isn't a completely new idea. Samuel Butler (whose 19th century translations of "The Iliad" and "The Odyssey" are probably the best freely available on the Internet) shocked other Victorian scholars with his 1897 treatise "The Authoress of the Odyssey," in which he identified "The Iliad," with its treatment of warfare, bloodshed and honor, as a manly yarn and the "The Odyssey," with its heightened focus on human relationships, the domestic realm and the subtle play of sexual power, as the Western world's earliest example of chick lit.
It's possible that Dalby is guilty of the same kind of oversimplification, or at least a simplistic view of gender and its literary consequences. When he writes that the poet presents Helen and Andromache (Hector's wife) in "The Iliad," or steadfast Penelope in "The Odyssey," as complicated, insightful and largely sympathetic characters, he is surely correct. Furthermore, both poems offer unflinching depictions of sexual relations in a world where women are literally property and must use their domestic and erotic power subtly while presenting the appearance of total subservience."
...
"A wealthy wife who was skilled in the poetic tradition, and who had slaves to perform most of her expected domestic chores, would have been in an ideal position to devote herself to composing and writing a lengthy epic. She could have paid for the goatskins and the scribe, and would have inconvenienced no one except herself with her weeks of literary work. "Such a woman, if she were as perceptive as the poet of the 'Iliad' and the 'Odyssey' must have been," Dalby writes, "might have realized that a new potential audience undreamed of by male singers -- an audience of women -- existed and could be reached with the help of writing."
...
"Dalby makes the valid points that Helen and Andromache supply important moments of commentary in "The Iliad," and that Penelope, who without ever leaving home outwits the suitors and her own headstrong son Telemachos, is the co-heroine of "The Odyssey." I think a perceptive male writer could have managed all that, and I'm not sure Dalby gets anywhere with his claims that the poet "subverts" epic and gender in a distinctively female manner. But when you return to the text after reading Dalby, and encounter again the poems' flashes of psychological insight, and their brutal sexual frankness, it's hard to resist the feeling that a woman is addressing us."
Aestus
Ett faktum, iuvenes, det latinska ordet för hetta, glöd, kvalm, värme, aestus, kan även betyda sommar.
Det är mycket varmt, till och med mina knän svettas. Jag gör verkligen inte många knop, det blir inte mycket skrivet. Jag tog en lunch på runt 2 timmar idag, bara för att kunna ligga i skuggan på den vackra gräsmattan runt näckrosdammen, större delen av mina korridorskamrater har stuckit till sina repsektive lantställen och på en viss professors dörr har det nu i två dagar suttit en lapp med texten "kommer strax!".
Så här inför hösten (boklådorna har börjat fyllas med skolpryttlar) kan man börja tänka på hur det kommer vara då ens arbetsplats åter sjuder av liv och industria. Jag känner mig alltjämt något ny och oinvigd, men man ska verkligen inte ömka sina egna små insecurities (jag har bemötts mycket väl, det är bara jobbigt att vara ny) då man läser dylikt:
"...Susumu Tonegawa, a neuroscientist at MIT and a Nobel laureate, had discouraged Alla Karpova, considered one of the finest young talents in the field today, from accepting a faculty job at the institution. Tonegawa reportedly let Karpova know that if she accepted MIT’s offer, he and members of his lab wouldn’t work with her. Others at MIT have defended Tonegawa, saying that all he did was state his wish not to work with Karpova.
...
Mary McKinney, a clinical psychologist who coaches professors on their careers, said that about one-third of her practice comes from academics who are having difficulty dealing with senior colleagues. And of those facing “difficult political situations” in their departments, four of every five are women. “My sense is that women are more likely to have difficulties with senior colleagues and advisers for many reasons. First of all, conscious and subconscious discrimination is rampant and unfortunately I hear outrageous as well as subtle instances of bias,” she said. In addition, she said that women, on average, “may be more sensitive to interpersonal dynamics” and it is “generally less accepted if women play hardball in tough political situations.”
För ytterligare misogyni kan man läsa dagens utmärkta och intresanta Understreckare, och medan man visserligen ler lite överseende mot forna tiders galna teorier, kan man fundera över varför media idag alltjämt älskar att publicera och tumpeta dåligt underbyggda studier om att kvinnor med stora bröst har lägre IQ, att karriärkvinnor blir infertila och att flickor av naturen inte klarar naturvetenskap (allvarligt, varför får de så mycket utrymme?):
"Men att alltför mycket ta del av en världslig litteratur ansågs vara förkastligt, åtminstone för kvinnans del. Hon kunde då dras in i det imaginära och fångas av fantasins lockande världar så att hon glömde det som var hennes huvuduppgift, moderskapet och de praktiska omsorgerna om familjen. Kvinnor som ägnade sig åt läsning betraktades som farliga även i den meningen att de kunde skapa sig egna föreställningar om världen, vilka kanske inte stämde överens med dem som förmedlades av samhällets auktoriteter och av traditionen."
...
"Läsningen av skönlitterära romaner blev ett medel för kvinnan att tränga in i sitt eget inre men också att komma ut ur sig själv och få kunskap om andras livsvillkor. Romanskrivandet började vid denna tid i större omfattning än tidigare att utövas även av kvinnor. En särskild solidaritet och gemenskap utvecklades mellan de kvinnliga författarna och deras huvudsakligen kvinnliga läsare. Ofta handlade det för den kvinnliga läsaren om längtan efter en värld för sig själv, en inre värld bortom det vardagliga och männens domäner. Att läsa gav kvinnorna nya idéer och tankar, och i dåtidens litterära salonger kunde läsandet bli en förevändning för diskussioner om hur världen borde förändras.
Detta var något som oroade männen. De kände sina positioner hotade. Författande kvinnor marginaliserades, och romanläsande damer och unga flickor började betraktas som dekadenta och neurotiska, ibland rentav hysteriska. Det är värt att notera att det enbart var kvinnor som blev hysteriska. Upprörda, ångestfyllda män beskrevs i stället som hypokondriska. Treenigheten kvinnor - böcker - hysteri uppstod."
Och slutligen, för att återfå tron på mänskligheten, läs denna artikel (du måste registrera dig, det är gratis); om påvens egen latinist:
"He is a Carmelite priest, but do not address him as father. The name's Reggie, as he is known to admirers around the world. Or perhaps Reginaldus.
Part ecclesiastical oddball, part inspirational educator, the Rev. Reginald Foster is a master classicist who has devoted his life to saving Latin from extinction. Not just quill-on-parchment Latin. The conversational Latin language of Cicero, wellspring of Western civilization and, at one time, mother tongue of the Roman Catholic Church."
...
"Father Foster believes that Pope John Paul II and the church establishment no longer value Latin, and as a result are spurning two millenniums of tradition. Without Latin, how can anyone truly grasp St. Augustine and St. Thomas Aquinas and Erasmus, not to mention Descartes and Newton and countless others who worked in the language? To those who carp about the language's difficulty, he retorts, "Every prostitute and bum in Rome knew Latin."
"The fact that you don't have Latin, you are just sitting out there in left field," he said in an interview in his office. "You have no sense of history, no sense of continuity."
"If you do Latin, all this other stuff is just peanuts," he said. "It's nonsense. If you do Latin well, Spanish and French, you can do that over the weekend. All these languages and all this culture came out of Latin, whether you like it or not."
...
"You people have to learn these things, and pass on this flame of Latin," he exhorts his students at the Pontifical Gregorian University. While Latin is enduring or even thriving in academia, he worries that inside the church, he might not have successors. It matters little that a prominent cardinal recently ordered a commission to issue a report on how to improve Latin education in the church. It has all been done before, and amounted to little."
...
"Back at his office, Father Foster was asked how the Vatican could rescue Latin. He pecked an answer on his typewriter: "Exemplo non documento est linguae Latinae inculcandus usus," which means, he said, "The Latin language should be encouraged by example, not by a document."
He yanked the paper out. The pope, he said, "should stand up at the United Nations and speak Latin. And say, "If you don't understand this, it's too bad, jack!' "
Then he sighed. He was not optimistic.
Even at the Vatican, he said, when the pope leads senior church figures in the Lord's Prayer in Latin, after "Pater Noster," their voices often descend into mumbles."
Det är mycket varmt, till och med mina knän svettas. Jag gör verkligen inte många knop, det blir inte mycket skrivet. Jag tog en lunch på runt 2 timmar idag, bara för att kunna ligga i skuggan på den vackra gräsmattan runt näckrosdammen, större delen av mina korridorskamrater har stuckit till sina repsektive lantställen och på en viss professors dörr har det nu i två dagar suttit en lapp med texten "kommer strax!".
Så här inför hösten (boklådorna har börjat fyllas med skolpryttlar) kan man börja tänka på hur det kommer vara då ens arbetsplats åter sjuder av liv och industria. Jag känner mig alltjämt något ny och oinvigd, men man ska verkligen inte ömka sina egna små insecurities (jag har bemötts mycket väl, det är bara jobbigt att vara ny) då man läser dylikt:
"...Susumu Tonegawa, a neuroscientist at MIT and a Nobel laureate, had discouraged Alla Karpova, considered one of the finest young talents in the field today, from accepting a faculty job at the institution. Tonegawa reportedly let Karpova know that if she accepted MIT’s offer, he and members of his lab wouldn’t work with her. Others at MIT have defended Tonegawa, saying that all he did was state his wish not to work with Karpova.
...
Mary McKinney, a clinical psychologist who coaches professors on their careers, said that about one-third of her practice comes from academics who are having difficulty dealing with senior colleagues. And of those facing “difficult political situations” in their departments, four of every five are women. “My sense is that women are more likely to have difficulties with senior colleagues and advisers for many reasons. First of all, conscious and subconscious discrimination is rampant and unfortunately I hear outrageous as well as subtle instances of bias,” she said. In addition, she said that women, on average, “may be more sensitive to interpersonal dynamics” and it is “generally less accepted if women play hardball in tough political situations.”
För ytterligare misogyni kan man läsa dagens utmärkta och intresanta Understreckare, och medan man visserligen ler lite överseende mot forna tiders galna teorier, kan man fundera över varför media idag alltjämt älskar att publicera och tumpeta dåligt underbyggda studier om att kvinnor med stora bröst har lägre IQ, att karriärkvinnor blir infertila och att flickor av naturen inte klarar naturvetenskap (allvarligt, varför får de så mycket utrymme?):
"Men att alltför mycket ta del av en världslig litteratur ansågs vara förkastligt, åtminstone för kvinnans del. Hon kunde då dras in i det imaginära och fångas av fantasins lockande världar så att hon glömde det som var hennes huvuduppgift, moderskapet och de praktiska omsorgerna om familjen. Kvinnor som ägnade sig åt läsning betraktades som farliga även i den meningen att de kunde skapa sig egna föreställningar om världen, vilka kanske inte stämde överens med dem som förmedlades av samhällets auktoriteter och av traditionen."
...
"Läsningen av skönlitterära romaner blev ett medel för kvinnan att tränga in i sitt eget inre men också att komma ut ur sig själv och få kunskap om andras livsvillkor. Romanskrivandet började vid denna tid i större omfattning än tidigare att utövas även av kvinnor. En särskild solidaritet och gemenskap utvecklades mellan de kvinnliga författarna och deras huvudsakligen kvinnliga läsare. Ofta handlade det för den kvinnliga läsaren om längtan efter en värld för sig själv, en inre värld bortom det vardagliga och männens domäner. Att läsa gav kvinnorna nya idéer och tankar, och i dåtidens litterära salonger kunde läsandet bli en förevändning för diskussioner om hur världen borde förändras.
Detta var något som oroade männen. De kände sina positioner hotade. Författande kvinnor marginaliserades, och romanläsande damer och unga flickor började betraktas som dekadenta och neurotiska, ibland rentav hysteriska. Det är värt att notera att det enbart var kvinnor som blev hysteriska. Upprörda, ångestfyllda män beskrevs i stället som hypokondriska. Treenigheten kvinnor - böcker - hysteri uppstod."
Och slutligen, för att återfå tron på mänskligheten, läs denna artikel (du måste registrera dig, det är gratis); om påvens egen latinist:
"He is a Carmelite priest, but do not address him as father. The name's Reggie, as he is known to admirers around the world. Or perhaps Reginaldus.
Part ecclesiastical oddball, part inspirational educator, the Rev. Reginald Foster is a master classicist who has devoted his life to saving Latin from extinction. Not just quill-on-parchment Latin. The conversational Latin language of Cicero, wellspring of Western civilization and, at one time, mother tongue of the Roman Catholic Church."
...
"Father Foster believes that Pope John Paul II and the church establishment no longer value Latin, and as a result are spurning two millenniums of tradition. Without Latin, how can anyone truly grasp St. Augustine and St. Thomas Aquinas and Erasmus, not to mention Descartes and Newton and countless others who worked in the language? To those who carp about the language's difficulty, he retorts, "Every prostitute and bum in Rome knew Latin."
"The fact that you don't have Latin, you are just sitting out there in left field," he said in an interview in his office. "You have no sense of history, no sense of continuity."
"If you do Latin, all this other stuff is just peanuts," he said. "It's nonsense. If you do Latin well, Spanish and French, you can do that over the weekend. All these languages and all this culture came out of Latin, whether you like it or not."
...
"You people have to learn these things, and pass on this flame of Latin," he exhorts his students at the Pontifical Gregorian University. While Latin is enduring or even thriving in academia, he worries that inside the church, he might not have successors. It matters little that a prominent cardinal recently ordered a commission to issue a report on how to improve Latin education in the church. It has all been done before, and amounted to little."
...
"Back at his office, Father Foster was asked how the Vatican could rescue Latin. He pecked an answer on his typewriter: "Exemplo non documento est linguae Latinae inculcandus usus," which means, he said, "The Latin language should be encouraged by example, not by a document."
He yanked the paper out. The pope, he said, "should stand up at the United Nations and speak Latin. And say, "If you don't understand this, it's too bad, jack!' "
Then he sighed. He was not optimistic.
Even at the Vatican, he said, when the pope leads senior church figures in the Lord's Prayer in Latin, after "Pater Noster," their voices often descend into mumbles."
Wednesday, July 26, 2006
amicus poetae
Ah, nu är även I utsparkad från denna blogg och jag är åter vera regina sola.
Jag spenderar just nu dagarna i mitt något övervarma arbetsrum, med fördragna gardiner (lite dockteater-känsla) och dörren på glänt (detta sätter socialiserings rekord på institutionen, ty annars gömmer man sig ständigt bakom tung, stängd trädörr), allt om i hopp om att få lite svalka och lindring. Missförstå mig rätt, jag älskar värmen, men det blir svårt att jobba när blusen klibbar vid ryggen och den ständiga törsten driver an till at ha en vinflaska fylld med vatten stående på bordet(det var det enda passande kärl jag hittade), så man verkar dekadent alkoliserad.
Nåväl, jag försöker, då jag inte rymmer ut i gröngräset, att avverka ytterligare kursläsning, att inte noja för mycket över det faktum att jag INTE HAR NÅGOT AVHANDLINGSÄMNE (skärrad, nejdå!), samt att skriva mitt föredrag till Humanistdagarna i höst. Vill man få det publicerat ska det vara klart strax.
Med tanke på att jag tänker återanvända vissa fakta från den gamla och horribla C-uppsatsen, är det inte så mycket reserch som krävs, utan snarare att få till en snits och få det att verka intressant och spännande för lekmän.
Det är, som alltid, Catullus det handlar om, dock inte den romantiska kärleken denna gång, utan vänskaplig dito. Ni förtår,iuvenes, en hygglig procent av Catullus dikter riktar sig till hans lilla krets kamrater, de är tt sammansvetsat grabbgäng som gärna snackar skit, diskuterar flickor och berättar fyllehistorier. Det vicktigaste för dem är dock poesin. Det finns vissa teorier (bedårande teorier) om att de verkligen var en nyskapande grupp, med "manifest" och benämning. mna vill gärna skildra dem som ett gäng galenpannor som struntade i traditioner, hängav sig åt grekiska versmått och kärlek. Efter en rad hos Cicero kallas de gärna poetae novi eller neoteretikerna, och visst är det en trevlig tanke att de var någon slags avantgardistisk krets, men sådant är mycket, mycket svårt att belägga med tanke på de begränsade källor vi har kvar från den tiden.
Vilka var då pojkarna i Catullus gäng?
En av dem som det forskats mest om och vars namn ofta nämns jämsides med Catullus är Licinius Calvus.
DEt finns 4 dikter i Catullus traderade verk som nämner Calvus Licinius (han kallas Calvus i tre av dessa, Licinius blott i en).
I den första av dessa, om vi går på den traditionella ordning som finnes, dikt 14, så far han ut mot Calvus i låtsad vrede över en skämtasam gåva bestående av usel poesi. Catullus har mottagit den på Saturnalia, som något slags karnevalsskoj. Den börjar så vackert:
Ni te oculis meis amantem...
Om jag inte älskade dig mer än mina ögon...
(jag har tyvärr inte tid att skriva ut översättning och text idag, titta här istället)
Och den slutar med att han ber alla usla poeter dra dit pepparn växer:
uos hinc interea ualete abite
illuc, unde malum pedem attulistis,
saecli incommoda, pessimi poetae
Ni däremot, stick och dra
dit varifrån ni kom med era vidriga fötter
seklets svulst, ni de uslaste poeter!
Nästa i ordningen, dikt 27, är en av de vackraste tycker jag, i klass med Lesbiadikterna, de två poeterna har suttit och lekt med ord oc versmått en hel dag, (multum lusimus in mesi tabellis-vi lekte mycket på mina skrivtavlor), och Catullus är därefter så upprymd att han inte kan sova, vill bara vara med sin vän och lovar en gruvlig hämnd om så icke bliver.
Återigen är de poeter tillsammans, diktandet binder dem samman.
Dikt 53 har däremot intet med deras gemensamma poetande att göra. Calvus kom från en gammal fin familj och var verksam, såsom en del av hans anfäder, som jurist/talare, han lär ha varit framstående på sin tid. Catullus diktar då han sett honom in action:
Risi nescio quem modo e corona,
qui, cum mirifice Vatiniana
meus crimina Calvus explicasset,
admirans ait haec manusque tollens:
"di magni, salaputium disertum!"
Jag skrattade nyss åt en i skaran,
som då min Calvus lagt fram förunderligt väl
anklagelserna mot Vatinius,
beundrande, med lyfta händer sade detta:
Stora Gudar, vilken lärd lilleputt!
Calvus ska tydligen ha varit liten till växten. Salaputium ska dock, om jag minns rätt, vara ett s.k hapax legomenon, dvs att det endast förekommer en gång i text och det är sålunda svårt att veta dess exakta lydelse. Jag vill även minnas att det finns teorier om att det ska betyda något mer i stil med liten k-k, vilket väl väl stämmer överens med romarnas något grovkorniga språkbruk. Gads, thats one mouthy little prick/ Jisses, vilken beläst liten k-kjävel, skulle väl stämma.
En ytterligare Catullusdikt finns som nämner Calvus, dikt 96, en liten nätt tröstedikt till Calvus vid Quintilias död. Denna är omdiskuterad, då vissa anser att det knappast kan vara en älskarinna/hetär som avlidit, då namet klingar så äktromerskt, utan sanarare hans hustru.
Minns inte riktoigt de olika sidornas argument i den saken, utan charmas istället av Catullus vackra deltagende i vännens sorg och svåra stund.
Hmm, är betydligt mindre oroad för mitt skrivande nu, då jag tydligen kunde slänga ut mig allt detta utan referenslitteratur.
Ytterligare vänner förljer, om intresse finns.
Jag spenderar just nu dagarna i mitt något övervarma arbetsrum, med fördragna gardiner (lite dockteater-känsla) och dörren på glänt (detta sätter socialiserings rekord på institutionen, ty annars gömmer man sig ständigt bakom tung, stängd trädörr), allt om i hopp om att få lite svalka och lindring. Missförstå mig rätt, jag älskar värmen, men det blir svårt att jobba när blusen klibbar vid ryggen och den ständiga törsten driver an till at ha en vinflaska fylld med vatten stående på bordet(det var det enda passande kärl jag hittade), så man verkar dekadent alkoliserad.
Nåväl, jag försöker, då jag inte rymmer ut i gröngräset, att avverka ytterligare kursläsning, att inte noja för mycket över det faktum att jag INTE HAR NÅGOT AVHANDLINGSÄMNE (skärrad, nejdå!), samt att skriva mitt föredrag till Humanistdagarna i höst. Vill man få det publicerat ska det vara klart strax.
Med tanke på att jag tänker återanvända vissa fakta från den gamla och horribla C-uppsatsen, är det inte så mycket reserch som krävs, utan snarare att få till en snits och få det att verka intressant och spännande för lekmän.
Det är, som alltid, Catullus det handlar om, dock inte den romantiska kärleken denna gång, utan vänskaplig dito. Ni förtår,iuvenes, en hygglig procent av Catullus dikter riktar sig till hans lilla krets kamrater, de är tt sammansvetsat grabbgäng som gärna snackar skit, diskuterar flickor och berättar fyllehistorier. Det vicktigaste för dem är dock poesin. Det finns vissa teorier (bedårande teorier) om att de verkligen var en nyskapande grupp, med "manifest" och benämning. mna vill gärna skildra dem som ett gäng galenpannor som struntade i traditioner, hängav sig åt grekiska versmått och kärlek. Efter en rad hos Cicero kallas de gärna poetae novi eller neoteretikerna, och visst är det en trevlig tanke att de var någon slags avantgardistisk krets, men sådant är mycket, mycket svårt att belägga med tanke på de begränsade källor vi har kvar från den tiden.
Vilka var då pojkarna i Catullus gäng?
En av dem som det forskats mest om och vars namn ofta nämns jämsides med Catullus är Licinius Calvus.
DEt finns 4 dikter i Catullus traderade verk som nämner Calvus Licinius (han kallas Calvus i tre av dessa, Licinius blott i en).
I den första av dessa, om vi går på den traditionella ordning som finnes, dikt 14, så far han ut mot Calvus i låtsad vrede över en skämtasam gåva bestående av usel poesi. Catullus har mottagit den på Saturnalia, som något slags karnevalsskoj. Den börjar så vackert:
Ni te oculis meis amantem...
Om jag inte älskade dig mer än mina ögon...
(jag har tyvärr inte tid att skriva ut översättning och text idag, titta här istället)
Och den slutar med att han ber alla usla poeter dra dit pepparn växer:
uos hinc interea ualete abite
illuc, unde malum pedem attulistis,
saecli incommoda, pessimi poetae
Ni däremot, stick och dra
dit varifrån ni kom med era vidriga fötter
seklets svulst, ni de uslaste poeter!
Nästa i ordningen, dikt 27, är en av de vackraste tycker jag, i klass med Lesbiadikterna, de två poeterna har suttit och lekt med ord oc versmått en hel dag, (multum lusimus in mesi tabellis-vi lekte mycket på mina skrivtavlor), och Catullus är därefter så upprymd att han inte kan sova, vill bara vara med sin vän och lovar en gruvlig hämnd om så icke bliver.
Återigen är de poeter tillsammans, diktandet binder dem samman.
Dikt 53 har däremot intet med deras gemensamma poetande att göra. Calvus kom från en gammal fin familj och var verksam, såsom en del av hans anfäder, som jurist/talare, han lär ha varit framstående på sin tid. Catullus diktar då han sett honom in action:
Risi nescio quem modo e corona,
qui, cum mirifice Vatiniana
meus crimina Calvus explicasset,
admirans ait haec manusque tollens:
"di magni, salaputium disertum!"
Jag skrattade nyss åt en i skaran,
som då min Calvus lagt fram förunderligt väl
anklagelserna mot Vatinius,
beundrande, med lyfta händer sade detta:
Stora Gudar, vilken lärd lilleputt!
Calvus ska tydligen ha varit liten till växten. Salaputium ska dock, om jag minns rätt, vara ett s.k hapax legomenon, dvs att det endast förekommer en gång i text och det är sålunda svårt att veta dess exakta lydelse. Jag vill även minnas att det finns teorier om att det ska betyda något mer i stil med liten k-k, vilket väl väl stämmer överens med romarnas något grovkorniga språkbruk. Gads, thats one mouthy little prick/ Jisses, vilken beläst liten k-kjävel, skulle väl stämma.
En ytterligare Catullusdikt finns som nämner Calvus, dikt 96, en liten nätt tröstedikt till Calvus vid Quintilias död. Denna är omdiskuterad, då vissa anser att det knappast kan vara en älskarinna/hetär som avlidit, då namet klingar så äktromerskt, utan sanarare hans hustru.
Minns inte riktoigt de olika sidornas argument i den saken, utan charmas istället av Catullus vackra deltagende i vännens sorg och svåra stund.
Hmm, är betydligt mindre oroad för mitt skrivande nu, då jag tydligen kunde slänga ut mig allt detta utan referenslitteratur.
Ytterligare vänner förljer, om intresse finns.
Tuesday, July 25, 2006
Give me the daggers:the sleeping, and the dead...
Salve salve!
Oh la la..jag är tillbaka, till bloggen och pucko telecom-bolag och till det graniga fosterlandet efter några totalt kaotiska och perfekta dagar i en itaiensk-siciliansk-venezuelansk koloni i London. Britterna var till största delen bortsprungna från den kokande smältdegeln, ölet var inte alls ljummet utan perfekt och mitt italienska mycket rudimentära ordförråd utökades som vanligt. Så nu är det min tur att vara lite dryg..bon; alors!
Det skulle handla om Rome...
Ut Romanus populus victus vi et superatus proeliis
saepe est multis, bello vero numquam, in quo sunt omnia..(Lucilius)
Dock föredrar jag Lady Macbeths elegans:
Infirm of purpose:
Give me the daggers: the sleeping, and the dead,
Are but as pictures:´tis the eye of childhood,
That fears a painted devil. If he do bleed,
I´ll gild the faces of the grooms withal,
For it must seem their guilt.
He he...
Kort och gott var romarna tillräkligt galna, självuptagna, förfallna, hänsynslösa..och gnistrande briljanta för att skapa ett sådant rike som ju som sagt kom att bestå. Serien är..ehum...naturtrogen men jag saknar "Jag, Claudius"...
Därefter borde lite medicinsk bildning gangna er alla. Gnöla nu inte, det kan vara av stor nytta att känna till hur köldskador bör behandlas:
Cui congelatio ex frigore accidit, de quo nondum sit desperandum, praeparandus est ei locus igne calefactus, qui ventis non sit expositus. In quo cum fuerit, fortiter et velociter caldissimis fricandus est manibus. Quod ideo fieri convenit, ut totum corpus simul calefiat, capite excepto, quod calefactis pannis calefieri oportet. Cum autem totum corpus fricatum fuerit, homines corpora calida et lenia habentes cum eo in lecto iacere debent. Quorum corpora ipsius corpus tangere et quam maxime ventrem et dorsum atque pectus convenit..Upp till bevis!(Dessutom:är inte titeln "Cui congelatio ex frigore accedit..." på vilken grå lärobok som helst i medicin oslagbar?!)
Nåväl, jag kan inte tillåta mig bli utslängd innan jag har tillfogat er någonting vettigt..och för att undvika att något patetiskt upprepa de latinska texter på ämnet som de flesta redan känner till..så citerar jag därför på ett latinskt språk istället:
Nada te turbe
nada te espanta,
todo se pasa.
Dios no se muda,
la paciencia,
todo lo alcanza:
quien a Dios tiene
nada le falta:
sólo Dios basta.
(Teresa av Avila)
Voilà; je pars...
Pax
I
Oh la la..jag är tillbaka, till bloggen och pucko telecom-bolag och till det graniga fosterlandet efter några totalt kaotiska och perfekta dagar i en itaiensk-siciliansk-venezuelansk koloni i London. Britterna var till största delen bortsprungna från den kokande smältdegeln, ölet var inte alls ljummet utan perfekt och mitt italienska mycket rudimentära ordförråd utökades som vanligt. Så nu är det min tur att vara lite dryg..bon; alors!
Det skulle handla om Rome...
Ut Romanus populus victus vi et superatus proeliis
saepe est multis, bello vero numquam, in quo sunt omnia..(Lucilius)
Dock föredrar jag Lady Macbeths elegans:
Infirm of purpose:
Give me the daggers: the sleeping, and the dead,
Are but as pictures:´tis the eye of childhood,
That fears a painted devil. If he do bleed,
I´ll gild the faces of the grooms withal,
For it must seem their guilt.
He he...
Kort och gott var romarna tillräkligt galna, självuptagna, förfallna, hänsynslösa..och gnistrande briljanta för att skapa ett sådant rike som ju som sagt kom att bestå. Serien är..ehum...naturtrogen men jag saknar "Jag, Claudius"...
Därefter borde lite medicinsk bildning gangna er alla. Gnöla nu inte, det kan vara av stor nytta att känna till hur köldskador bör behandlas:
Cui congelatio ex frigore accidit, de quo nondum sit desperandum, praeparandus est ei locus igne calefactus, qui ventis non sit expositus. In quo cum fuerit, fortiter et velociter caldissimis fricandus est manibus. Quod ideo fieri convenit, ut totum corpus simul calefiat, capite excepto, quod calefactis pannis calefieri oportet. Cum autem totum corpus fricatum fuerit, homines corpora calida et lenia habentes cum eo in lecto iacere debent. Quorum corpora ipsius corpus tangere et quam maxime ventrem et dorsum atque pectus convenit..Upp till bevis!(Dessutom:är inte titeln "Cui congelatio ex frigore accedit..." på vilken grå lärobok som helst i medicin oslagbar?!)
Nåväl, jag kan inte tillåta mig bli utslängd innan jag har tillfogat er någonting vettigt..och för att undvika att något patetiskt upprepa de latinska texter på ämnet som de flesta redan känner till..så citerar jag därför på ett latinskt språk istället:
Nada te turbe
nada te espanta,
todo se pasa.
Dios no se muda,
la paciencia,
todo lo alcanza:
quien a Dios tiene
nada le falta:
sólo Dios basta.
(Teresa av Avila)
Voilà; je pars...
Pax
I
Redita sum!
I'm baaaack! Såsom en löftestrogen MacArthur stormar jag in här med solglasögon och pipa.
Jag har haft världens bästa semester, jag tror att kuska runt i en orange Peugeot i de slovakiska bergen med DBD bakom ratten och solrosfält utanför fönstret är så nära himmelriket en levande människa kan komma.
Detta får bli ett nugae-inlägg, då koncentrationen inte riktigt finns till ett sammanhängande och genomtänkt.
-Pro primo, stort innerligt tack till våra sommarpraktikanter, eller gästbloggare eller vicekonungar/drottningar eller vad man nu vill kalla dem, ni är magnifika!
Fasces, som gav oss ett välbehövligt ungdomsperspektiv och ChW, som har startat en diskussion om favvo-kasus, har slängts ut från bloggen, I får hänga runt några dagar till, då hon har lovat ett ytterligare "Rome"-inlägg.
Immensam gratiam vobis ago!
- Genitiv alla gånger, och om ni säger annat så blir det fisticuffs.
-Missar ni, såsom jag, ständigt avsintt av "Rome"? Eller vill ni bara ha ett snabbare sätt att er ta igenom denna något sega serie? Här finns hjäplpen! Sidan Television without pity har utförliga och skojiga recaps (återberättelser?) av varje avsnitt. Glöm inte rösta i undersökningen!
- En orsak till att det är rörigt nu är förstås semestern som dröjer kvar i kroppen, men även att jag i slutet av veckan ska börja flytta in i nya våningen. Dilemmat, iuvenes, är bokhyllor. Ivar eller Billy? tegelstenar och spånplattor? Billigt och robust för runt 2000 böcker är vad vi söker.
- Den för mig okända tidningen har Världens Historia har en artikel om "Romarikets Elitsoldater". Någon som läst?
- Jag upptäckte nyligen att Penguin har en serie som heter Penguin Epics om 20 böcker, och det är små böcker, närapå häften, som passar i innerfickan på kavajen eller går att klämma ner i aftonväskan, med för oss klassiskt hängivna många intressanta titlar, t.ex Odysseus Returns Home (Homeros), Xerxes Invades Greece(Herodotus), 'The Sea, The Sea' (Xenophon), Jason and the Golden Fleece(Apollonius), The Destruction of Troy (Vergilius), The Serpent's Teeth (Ovidius), The Fall of Jerusalem (Josephus), The Madness of Nero (Tacitus), Cupid and Psyche (Apuleius) och även The Descent into Hell (Dante)
(För övrigt kan jag fortfarande inte sluta köpa de söta små volymerna i Penguin Great Ideas serien. De är så bedårande!)
-Såsom alla stora poeter fick T.S Eliot sin inspiration och grund i latiniteten. Se denna Understreckare:
"En sida av Eliot som inte har berörts så mycket tidigare är hans intresse för att skriva pornografi på vers, särskilt under collegeåren, då han tog en kurs om de romerska romanförfattarna Apuleius och särskilt Petronius."
-Camilla, du syftar på French lessons av Alice kaplan, som jag skrev om här.
Jag har haft världens bästa semester, jag tror att kuska runt i en orange Peugeot i de slovakiska bergen med DBD bakom ratten och solrosfält utanför fönstret är så nära himmelriket en levande människa kan komma.
Detta får bli ett nugae-inlägg, då koncentrationen inte riktigt finns till ett sammanhängande och genomtänkt.
-Pro primo, stort innerligt tack till våra sommarpraktikanter, eller gästbloggare eller vicekonungar/drottningar eller vad man nu vill kalla dem, ni är magnifika!
Fasces, som gav oss ett välbehövligt ungdomsperspektiv och ChW, som har startat en diskussion om favvo-kasus, har slängts ut från bloggen, I får hänga runt några dagar till, då hon har lovat ett ytterligare "Rome"-inlägg.
Immensam gratiam vobis ago!
- Genitiv alla gånger, och om ni säger annat så blir det fisticuffs.
-Missar ni, såsom jag, ständigt avsintt av "Rome"? Eller vill ni bara ha ett snabbare sätt att er ta igenom denna något sega serie? Här finns hjäplpen! Sidan Television without pity har utförliga och skojiga recaps (återberättelser?) av varje avsnitt. Glöm inte rösta i undersökningen!
- En orsak till att det är rörigt nu är förstås semestern som dröjer kvar i kroppen, men även att jag i slutet av veckan ska börja flytta in i nya våningen. Dilemmat, iuvenes, är bokhyllor. Ivar eller Billy? tegelstenar och spånplattor? Billigt och robust för runt 2000 böcker är vad vi söker.
- Den för mig okända tidningen har Världens Historia har en artikel om "Romarikets Elitsoldater". Någon som läst?
- Jag upptäckte nyligen att Penguin har en serie som heter Penguin Epics om 20 böcker, och det är små böcker, närapå häften, som passar i innerfickan på kavajen eller går att klämma ner i aftonväskan, med för oss klassiskt hängivna många intressanta titlar, t.ex Odysseus Returns Home (Homeros), Xerxes Invades Greece(Herodotus), 'The Sea, The Sea' (Xenophon), Jason and the Golden Fleece(Apollonius), The Destruction of Troy (Vergilius), The Serpent's Teeth (Ovidius), The Fall of Jerusalem (Josephus), The Madness of Nero (Tacitus), Cupid and Psyche (Apuleius) och även The Descent into Hell (Dante)
(För övrigt kan jag fortfarande inte sluta köpa de söta små volymerna i Penguin Great Ideas serien. De är så bedårande!)
-Såsom alla stora poeter fick T.S Eliot sin inspiration och grund i latiniteten. Se denna Understreckare:
"En sida av Eliot som inte har berörts så mycket tidigare är hans intresse för att skriva pornografi på vers, särskilt under collegeåren, då han tog en kurs om de romerska romanförfattarna Apuleius och särskilt Petronius."
-Camilla, du syftar på French lessons av Alice kaplan, som jag skrev om här.
Sunday, July 23, 2006
Casus praeoptatus
Jag har inte blivit utslängd härifrån bloggen än, så jag fortsätter berika er tillvaro tills SDIL återkommer.
Lite apropå Fasces' inlägg om språkundervisning i allmänhet tänkte jag berätta om vad som kan hända när man går på krogen i Finland. Jag började nämligen prata med en ung man på en av Åbos klubbar, jag minns inte vilken. Herrn i fråga var för övrigt lite lik Sean Penn, fast med lockigt hår. Jag hade fått för mig att han läste ryska, vilket i och för sig inte stämde, men hur som helst började vi prata om språk, närmare bestämt kasus. (Det händer oftare än man kanske kan tro att mina krogkonversationer handlar om sånt.) Saken var den att jag envisades med att fråga vilket som var hans favoritkasus på finska. Han hade inget. Det tyckte jag var konstigt, för det finns ju ändå sisådär en femton stycken att välja på, men han kanske bara hade beslutsångest. Jag tycker ju att det är självklart att man har ett favoritkasus, jag har ju ett på ryska (instrumentalis). När jag har lärt mig tillräckligt med finska ska jag minsann ha ett favoritkasus där också.
Sedan började jag fråga honom om latinundervisningen i Finland och den latiskspråkiga radion och diverse annat, för att kunna förmedla det vidare till alla läsare av denna eminenta blogg, men han hade inte så hemskt mycket att säga om saken. Fast vad kan en person som inte har ett favoritkasus ha att säga av intresse?
(Mitt favoritkasus på latin? Ablativ. Inget snack om saken.)
Lite apropå Fasces' inlägg om språkundervisning i allmänhet tänkte jag berätta om vad som kan hända när man går på krogen i Finland. Jag började nämligen prata med en ung man på en av Åbos klubbar, jag minns inte vilken. Herrn i fråga var för övrigt lite lik Sean Penn, fast med lockigt hår. Jag hade fått för mig att han läste ryska, vilket i och för sig inte stämde, men hur som helst började vi prata om språk, närmare bestämt kasus. (Det händer oftare än man kanske kan tro att mina krogkonversationer handlar om sånt.) Saken var den att jag envisades med att fråga vilket som var hans favoritkasus på finska. Han hade inget. Det tyckte jag var konstigt, för det finns ju ändå sisådär en femton stycken att välja på, men han kanske bara hade beslutsångest. Jag tycker ju att det är självklart att man har ett favoritkasus, jag har ju ett på ryska (instrumentalis). När jag har lärt mig tillräckligt med finska ska jag minsann ha ett favoritkasus där också.
Sedan började jag fråga honom om latinundervisningen i Finland och den latiskspråkiga radion och diverse annat, för att kunna förmedla det vidare till alla läsare av denna eminenta blogg, men han hade inte så hemskt mycket att säga om saken. Fast vad kan en person som inte har ett favoritkasus ha att säga av intresse?
(Mitt favoritkasus på latin? Ablativ. Inget snack om saken.)
Wednesday, July 19, 2006
Facito aliquid operis, ut te semper diabolus inveniat occupatum
Jag befarar, att det är sant som mina medskribenter säger, att dagen då våra tidsbegränsade privilegier faller, börjar att närma sig. Dessvärre jobbar jag dagarna i ända, och den lilla dyrbara fritid man får över efter ett halvt jordsnurr spenderar jag helst på annat än Internet. Men att icke nyttja detta gyllene tillfälle vore något man senare skulle få ångra, det vill jag lova. Här kommer alltså fler tankar från en förvirrad tonåring.
Varje gång en diskussion om latinkurser dyker upp tillsammans med jämnåriga, brukar jag förståeligt nog inte vara sen med att påpeka hur mycket undervisningen har givit mig och hur mångsidig den faktiskt är. För nog är det då rakt inte endast ett rabblande av deklinationer och konjugationer (givetvis inte rent termmässigt) upp och ner som ständigt står på schemat.
Bland det viktigaste i undervisningen vill jag påstå är läran om lingvistik över huvud taget - inte bara latinsk sådan. Det är nämligen skrämmande hur många av samtliga gymnasiestuderande i Sverige som inte kan definiera vad ett ackusativobjekt är. Jag minns t.ex. tyskalektionerna för några månader sedan, då pluggisen i klassen (nej, jag är bara språknörd; vem orkar studera?) inte visste ens vad ett subjekt var. Var dock lugna, jag skämdes såklart i hans ställe.
Att lingvisttermer är en av de vackraste guldnycklarna till valfritt språks bemästring går ej att blunda för. Okej, i latin är det A och O, men nog förstår jag mig på mången språkläroböcker betydligt bättre då jag faktiskt vet vad ett demonstrativt pronomen är. För jag må erkänna att mina kunskaper om detta var mycket vaga innan jag gick Latin A (jag hoppas att andra skämdes för mig då), och ljuger gör jag ej när jag påstår att samtliga i min latingrupp inte hade särskilt imponernade kunskaper om det dylika. Men detta skall ni veta: Det är icke heller konstigt!
I det svenska skolsystemet idag får eleverna lära sig om språkets (logiska) syntax under en alldeles för kort tid under skoltidens gång. När jag tänker tillbaka på det fick vi inte lära oss det mest grundläggande (subjekt, predikat etc.) förrän i totalt en månad under senare delen av grundskolan. Hörjde jag någon utropa "skandal" nu? Att det är den valfria(det är i alla fall garanterat skandal!) latinkursen som skall lära ut sådant till Sveriges elever strider i alla fall mot mitt förnufts mekanism.
Vad som bör göras åt detta problem är enligt min mening att lära ut grundläggande lingvistik redan från tidig ålder och ständigt måla på det i svenskaundervisningen genom hela ens skolgång. På så sätt tror jag även att man löser problemet med det tydliga avståndet som dagens ungdom gärna tar från att lära sig främmande språk. Det är jag övetygad om. Sedan borde också åtminstone Latin A vara av obligatorisk art för samtliga förstaårsgymnasister. Vi skulle då ha en klokare och även lyckligare tillväxt att se fram emot.
Förhoppningsvis på återseende, amici!
Varje gång en diskussion om latinkurser dyker upp tillsammans med jämnåriga, brukar jag förståeligt nog inte vara sen med att påpeka hur mycket undervisningen har givit mig och hur mångsidig den faktiskt är. För nog är det då rakt inte endast ett rabblande av deklinationer och konjugationer (givetvis inte rent termmässigt) upp och ner som ständigt står på schemat.
Bland det viktigaste i undervisningen vill jag påstå är läran om lingvistik över huvud taget - inte bara latinsk sådan. Det är nämligen skrämmande hur många av samtliga gymnasiestuderande i Sverige som inte kan definiera vad ett ackusativobjekt är. Jag minns t.ex. tyskalektionerna för några månader sedan, då pluggisen i klassen (nej, jag är bara språknörd; vem orkar studera?) inte visste ens vad ett subjekt var. Var dock lugna, jag skämdes såklart i hans ställe.
Att lingvisttermer är en av de vackraste guldnycklarna till valfritt språks bemästring går ej att blunda för. Okej, i latin är det A och O, men nog förstår jag mig på mången språkläroböcker betydligt bättre då jag faktiskt vet vad ett demonstrativt pronomen är. För jag må erkänna att mina kunskaper om detta var mycket vaga innan jag gick Latin A (jag hoppas att andra skämdes för mig då), och ljuger gör jag ej när jag påstår att samtliga i min latingrupp inte hade särskilt imponernade kunskaper om det dylika. Men detta skall ni veta: Det är icke heller konstigt!
I det svenska skolsystemet idag får eleverna lära sig om språkets (logiska) syntax under en alldeles för kort tid under skoltidens gång. När jag tänker tillbaka på det fick vi inte lära oss det mest grundläggande (subjekt, predikat etc.) förrän i totalt en månad under senare delen av grundskolan. Hörjde jag någon utropa "skandal" nu? Att det är den valfria(det är i alla fall garanterat skandal!) latinkursen som skall lära ut sådant till Sveriges elever strider i alla fall mot mitt förnufts mekanism.
Vad som bör göras åt detta problem är enligt min mening att lära ut grundläggande lingvistik redan från tidig ålder och ständigt måla på det i svenskaundervisningen genom hela ens skolgång. På så sätt tror jag även att man löser problemet med det tydliga avståndet som dagens ungdom gärna tar från att lära sig främmande språk. Det är jag övetygad om. Sedan borde också åtminstone Latin A vara av obligatorisk art för samtliga förstaårsgymnasister. Vi skulle då ha en klokare och även lyckligare tillväxt att se fram emot.
Förhoppningsvis på återseende, amici!
Cathedrale Aboense II
Det är bäst att dansa på bordet medan man kan, jag tror att SDIL är på ingång vilken dag som helst nu. Då får väl jag, ChW, snällt dra mig tillbaka till min egen blogg. Idag vill jag dock fortsätta dela med mig av det latinska informationsblad om Åbo domkyrka som jag började leka med härom dagen. Håll i er.
Complures capellae aras sanctis dedicatas complexae postea in sedes sepulcrales mutatae sunt. (Det där förstår man ju ganska bra med lite hjälp av andra språk. Ett förflutet inom kyrkokörer, bland annat tillsammans med min medbloggare I, gör mig också väl rustad för att förstå sådant som har med helgon och gravar att göra.)
Ubique monumenta lapidesque multorum virorum praeclarorum populi Fennici videri possunt. (Det här gick också ganska bra. Hur många av er har förresten läst den underbara boken Det blåser på månen i er ungdom? Där lärde i alla fall jag mig vad ordet ubique betydde.)
...lite längre ner:
Illustrissimus est sarcophagus Catharinae reginae, coniugis Erici XIV, quae ultimis temporibus in Finlandia actis, in templo Cathedrali sepulta est. (Mer superlativ, hurra! Det där actis vet jag inte vad jag ska göra av, men annars förstår jag. Det är faktiskt ett riktigt fint gravkor hon har fått.)
Picturae vitrorum in capellis septentrionalibus annis millesimis octingentesimis septuagesimis manu artificis Wladimiri Swertschkoff factae sunt. (Och så det där med räkneord igen. 1870 kanske? Vad septentrionalibus betyder vet jag inte heller. Något med sju? Det sjunde kapellet? Det sjukantiga kapellet? Eller är det bilderna som är sju? Måste gå dit och titta.)
Jag tror att det får vara allt från mitt håll. Men jag tror att jag ska fortsätta mina övningar med att läsa den latinskspråkiga radions hemsida. Jag skulle gärna lyssna på den också, men jag vet inte om det går. Först måste jag väl klura ut vad "webradio" heter på latin.
Complures capellae aras sanctis dedicatas complexae postea in sedes sepulcrales mutatae sunt. (Det där förstår man ju ganska bra med lite hjälp av andra språk. Ett förflutet inom kyrkokörer, bland annat tillsammans med min medbloggare I, gör mig också väl rustad för att förstå sådant som har med helgon och gravar att göra.)
Ubique monumenta lapidesque multorum virorum praeclarorum populi Fennici videri possunt. (Det här gick också ganska bra. Hur många av er har förresten läst den underbara boken Det blåser på månen i er ungdom? Där lärde i alla fall jag mig vad ordet ubique betydde.)
...lite längre ner:
Illustrissimus est sarcophagus Catharinae reginae, coniugis Erici XIV, quae ultimis temporibus in Finlandia actis, in templo Cathedrali sepulta est. (Mer superlativ, hurra! Det där actis vet jag inte vad jag ska göra av, men annars förstår jag. Det är faktiskt ett riktigt fint gravkor hon har fått.)
Picturae vitrorum in capellis septentrionalibus annis millesimis octingentesimis septuagesimis manu artificis Wladimiri Swertschkoff factae sunt. (Och så det där med räkneord igen. 1870 kanske? Vad septentrionalibus betyder vet jag inte heller. Något med sju? Det sjunde kapellet? Det sjukantiga kapellet? Eller är det bilderna som är sju? Måste gå dit och titta.)
Jag tror att det får vara allt från mitt håll. Men jag tror att jag ska fortsätta mina övningar med att läsa den latinskspråkiga radions hemsida. Jag skulle gärna lyssna på den också, men jag vet inte om det går. Först måste jag väl klura ut vad "webradio" heter på latin.
Bon alors..on y va!?
Oh la la....jag sitter omgärdad av allskönans saker och försöker få någon form av ordning och logik att intälla sig; imorgon bär det av till Londn och först idag återfann jag, efter assistans av min kära med-gäst-bloggare, den försvunna länken.... Förtvivlad hade jag sedan några dagar letat febrilt då jag slutligen, ayayay, först nu återfann den i ett annars numera oanvänt konto. Därav min tystnad.
Eh bien...
Som liten skuttade jag glatt över Pompejis gator, förargades över att det inte längre var några gladiatorspel på Colloseum och grät över de första kristna martyrernas (och gallernas) grymma öde i romarnas händer. Latin, grekiska, den antika kulturen; oh la la, självklarheter. Dock har nöjt mig med ett, som vår käre doktorand skriver, outsider-perspektiv på latinet, då andra passioner har fått ta sin rättmätiga plats istället...och grammatiska härvor är för mig lika roande som myskoxar. Bon alors; då det är medicin och teologi jag inte kan hålla mig från slipper jag änå inte (det måste dock medges att det är till min förtjusning) undan helt; i den förra vimlar det av ossa longa et breve, i den senare Kyrie avlöst i Gloria in excelsis Deo!
Jag hittade en söt liten text om medeltida marodörers, i det här fallet en kejsares, medicinska baravader:
Sexta curiositas et superstitio Fridereci fuit quia optime pavit in quodam pranio duos homines, quorum unum misit ad domiendum, alium vero ad venandum.Et seqenti sero feci eos exenterari coram se, volens cognoscere, quis melius digessisset. Et iudicatum est a medicis. quod is qui dormierat digestionem melius celebrasset.
Forskningen går bevisligen framåt..
Och - ja! - För er som saknade recensionen i fredags kan avsnitten sammanfattas med föjande:
Il me semble parfois que mon sang coule à flots,
Ainsi qu'une fontaine aux rythmiques sanglots.
Je l'entends bien qui coule avec un long murmure,
Mais je me tâte en vain pour trouver la blessure.
À travers la cité, comme dans un champ clos,
Il s'en va, transformant les pavés en îlots,
Désaltérant la soif de chaque créature,
Et partóut colorant en rouge la nature.
J'ai demandésouvent à des vins captieux
D'endormir pour un jour la terreur qui me mine;
Le vin rend l'oeil plus clair et l'oreille plus fine!
J'ai cherché dans l'amour un sommeil oublieux,
Mais l'amour n'est pour moi qu'un matelas d'aiguilles
Fait pour donner à boire à ces cruelles filles! (Baudelaire; Les fleurs du mal)
********
Vanum est vobis ante lucem surgere - God natt!
********
Pax
Eh bien...
Som liten skuttade jag glatt över Pompejis gator, förargades över att det inte längre var några gladiatorspel på Colloseum och grät över de första kristna martyrernas (och gallernas) grymma öde i romarnas händer. Latin, grekiska, den antika kulturen; oh la la, självklarheter. Dock har nöjt mig med ett, som vår käre doktorand skriver, outsider-perspektiv på latinet, då andra passioner har fått ta sin rättmätiga plats istället...och grammatiska härvor är för mig lika roande som myskoxar. Bon alors; då det är medicin och teologi jag inte kan hålla mig från slipper jag änå inte (det måste dock medges att det är till min förtjusning) undan helt; i den förra vimlar det av ossa longa et breve, i den senare Kyrie avlöst i Gloria in excelsis Deo!
Jag hittade en söt liten text om medeltida marodörers, i det här fallet en kejsares, medicinska baravader:
Sexta curiositas et superstitio Fridereci fuit quia optime pavit in quodam pranio duos homines, quorum unum misit ad domiendum, alium vero ad venandum.Et seqenti sero feci eos exenterari coram se, volens cognoscere, quis melius digessisset. Et iudicatum est a medicis. quod is qui dormierat digestionem melius celebrasset.
Forskningen går bevisligen framåt..
Och - ja! - För er som saknade recensionen i fredags kan avsnitten sammanfattas med föjande:
Il me semble parfois que mon sang coule à flots,
Ainsi qu'une fontaine aux rythmiques sanglots.
Je l'entends bien qui coule avec un long murmure,
Mais je me tâte en vain pour trouver la blessure.
À travers la cité, comme dans un champ clos,
Il s'en va, transformant les pavés en îlots,
Désaltérant la soif de chaque créature,
Et partóut colorant en rouge la nature.
J'ai demandésouvent à des vins captieux
D'endormir pour un jour la terreur qui me mine;
Le vin rend l'oeil plus clair et l'oreille plus fine!
J'ai cherché dans l'amour un sommeil oublieux,
Mais l'amour n'est pour moi qu'un matelas d'aiguilles
Fait pour donner à boire à ces cruelles filles! (Baudelaire; Les fleurs du mal)
********
Vanum est vobis ante lucem surgere - God natt!
********
Pax
Tuesday, July 18, 2006
Cathedrale Aboense
Det gäller att hinna få allting sagt innan SDIL kommer hem igen och vill ha något att säga till om vad som händer på hennes blogg. Jag, ChW, sitter i Finland och jobbar, eller försöker undvika att jobba, hur man nu vill se på saken. Jag tänkte dela med mig lite av ett dokument som jag har plockat upp i domkyrkan här i staden, för alla de latinspråkiga turister som tydligen brukar ha vägarna förbi Åbo. Som bonus tänker jag även dela med mig av mina funderingar över sagda dokument. Håll i er, here goes!
Templum Cathedrale Aboense aedes principalis Ecclesiae Lutheranae Fennicae delubrumque nationis Fennorum est. (Ok, det kanske jag fattade, förutom delubrum. Jag tänker "delirium", jag tänker "lubricant", men antar att jag är på fel spår och gissar på en översättning i stil med "nationalhelgedom".)
Illustrissimum architecturae Fennicae monumentum habetur, cuius historia cum rebus Fennicis stricte coniungitur. (Det där fattade jag också. Min puls blev just lite snabbare så jag stötte på några favoriter inom grammatiken: superlativ och relativpronomen. Superlativ gillar jag egentligen bara på latin, medan relativpronomen är häftiga på andra språk också.)
...lalala, hoppar lite längre ner i texten:
Propter multa incendia summa turris est crebro renovata. (Vad tusan är crebro? Annars hänger jag med. "Turris, sitis, puppis, vitis" eller något sådant ekar i mitt huvud. Om jag bara kunde minnas vad man skulle ha den ramsan till.)
Gravissimum eorum, quod Incendium Aboense vocatur, anno millesimo octingentesimo vicesimo septimo accidit. (En superlativ till! Det här måste vara min turdag! Men om det inte vore för att jag visste att Åbo brann år 1827 hade jag kanske inte lyckats klura ut det, för räkneord tillhörde de saker som min latinlärare på gymnasiet tyckte var helt onödiga att lära sig.)
...sedan kommer det en massa som jag inte förstår. Ur ordvimlet sticker en del namn ut, i sin latinska form: Carolus, Ludovicus Engel, Hemmingus, Isacus Rothovius, Torstenius Stålhandske och så vidare. Hihi.
Fler smakprov en annan gång. Tre meningar åt gången är ungefär vad jag orkar läsa.
Templum Cathedrale Aboense aedes principalis Ecclesiae Lutheranae Fennicae delubrumque nationis Fennorum est. (Ok, det kanske jag fattade, förutom delubrum. Jag tänker "delirium", jag tänker "lubricant", men antar att jag är på fel spår och gissar på en översättning i stil med "nationalhelgedom".)
Illustrissimum architecturae Fennicae monumentum habetur, cuius historia cum rebus Fennicis stricte coniungitur. (Det där fattade jag också. Min puls blev just lite snabbare så jag stötte på några favoriter inom grammatiken: superlativ och relativpronomen. Superlativ gillar jag egentligen bara på latin, medan relativpronomen är häftiga på andra språk också.)
...lalala, hoppar lite längre ner i texten:
Propter multa incendia summa turris est crebro renovata. (Vad tusan är crebro? Annars hänger jag med. "Turris, sitis, puppis, vitis" eller något sådant ekar i mitt huvud. Om jag bara kunde minnas vad man skulle ha den ramsan till.)
Gravissimum eorum, quod Incendium Aboense vocatur, anno millesimo octingentesimo vicesimo septimo accidit. (En superlativ till! Det här måste vara min turdag! Men om det inte vore för att jag visste att Åbo brann år 1827 hade jag kanske inte lyckats klura ut det, för räkneord tillhörde de saker som min latinlärare på gymnasiet tyckte var helt onödiga att lära sig.)
...sedan kommer det en massa som jag inte förstår. Ur ordvimlet sticker en del namn ut, i sin latinska form: Carolus, Ludovicus Engel, Hemmingus, Isacus Rothovius, Torstenius Stålhandske och så vidare. Hihi.
Fler smakprov en annan gång. Tre meningar åt gången är ungefär vad jag orkar läsa.
Sunday, July 16, 2006
Vivo
Salvete amici!
Efter att ha lyst med flera dagars frånvaro på grund av att jag lägligt nog hade en festivalresa inbokad precis när kära SDIL begav sig härifrån, kontributerar jag nu mitt första inlägg till denna blogg. Sliten är jag efter ständigt flödande vin, hungrig efter kärleken som jag glömde kvar i hemstaden, men nog lever jag i alla fall. Hur kommer det då sig att jag var en av de få som fick äran att övertaga tyglarna de närmaste två veckorna? Detta är min koppling till latinet:
För ett år sedan var det dags för mig att börja tvåan i gymnasiet. Första året förspilldes på naturvetenskap så det naturliga(ha!) blev att jag bytte linje till en med samhällsvetenskaplig inriktning. Sagt och gjort. Emellertid!!! Till mitt stora förtret fick jag icke fortsätta med mina franskastudier på den nya skolan, av outgrundlig och förmodlingen idiotisk anledning. Vad jag hade att välja på som substitut till den uteblivna franskan var då italienska eller latin. Och mitt val föll på det sistnämnda, såklart.
Helt utan förväntningar klev jag in på min första latinlektion halv fem en måndageftermiddag. Vi var en liten grupp på strax över tiotalet, och den obligatoriska inledningen som är "säg mihi nomen est i vilken ordning du vill och sen ditt namn" följde. Jag blev inte frälst, men nog blev jag intresserad! Latin blev snabbt mitt favoritämne (tillsammans med filosofi), men intresset sträckte sig inte utanför skolan på allvar förrän jag snuddade vid just denna blogg. Ni förstår, strax efter att A-kursen var avklarad började något som kan liknas vid en abstinens att sätta in; det var följden av att det bara var jag och en till elev i klassen som ville fortsätta med B-kursen (hur nu det kan komma sig?!), så det enda valet jag hade om jag ville fortsätta med det ljuva språket var att ta saken i egna händer. Turligt nog nämnde jag detta som ett bidrag till en tävling som hölls här i våras. Jag fick då tröstpris och SDIL, som då bodde i samma stad som jag, gav mig ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till: privat undervisning. Och på den vägen är det. SDIL har dock flyttat nu, men en särdeles ljuvlig kollega till henne har gjort jobbet bättre än vad någon annan skulle ha kunnat göra det. Tusen tack, Karin!
Och nu säger klockan för mycket medan mina ögon nickar instämmande. Jag hoppas att ingen misstycker om jag fortsätter att bidraga med inlägg under den närmaste veckan - måhända att jag inte skriver helt klanderfritt, men så är jag också ung! Om ni nu ursäktar ska jag gå och somna över Ovidius finaste smädedikt, Ibis.
Valete!
Efter att ha lyst med flera dagars frånvaro på grund av att jag lägligt nog hade en festivalresa inbokad precis när kära SDIL begav sig härifrån, kontributerar jag nu mitt första inlägg till denna blogg. Sliten är jag efter ständigt flödande vin, hungrig efter kärleken som jag glömde kvar i hemstaden, men nog lever jag i alla fall. Hur kommer det då sig att jag var en av de få som fick äran att övertaga tyglarna de närmaste två veckorna? Detta är min koppling till latinet:
För ett år sedan var det dags för mig att börja tvåan i gymnasiet. Första året förspilldes på naturvetenskap så det naturliga(ha!) blev att jag bytte linje till en med samhällsvetenskaplig inriktning. Sagt och gjort. Emellertid!!! Till mitt stora förtret fick jag icke fortsätta med mina franskastudier på den nya skolan, av outgrundlig och förmodlingen idiotisk anledning. Vad jag hade att välja på som substitut till den uteblivna franskan var då italienska eller latin. Och mitt val föll på det sistnämnda, såklart.
Helt utan förväntningar klev jag in på min första latinlektion halv fem en måndageftermiddag. Vi var en liten grupp på strax över tiotalet, och den obligatoriska inledningen som är "säg mihi nomen est i vilken ordning du vill och sen ditt namn" följde. Jag blev inte frälst, men nog blev jag intresserad! Latin blev snabbt mitt favoritämne (tillsammans med filosofi), men intresset sträckte sig inte utanför skolan på allvar förrän jag snuddade vid just denna blogg. Ni förstår, strax efter att A-kursen var avklarad började något som kan liknas vid en abstinens att sätta in; det var följden av att det bara var jag och en till elev i klassen som ville fortsätta med B-kursen (hur nu det kan komma sig?!), så det enda valet jag hade om jag ville fortsätta med det ljuva språket var att ta saken i egna händer. Turligt nog nämnde jag detta som ett bidrag till en tävling som hölls här i våras. Jag fick då tröstpris och SDIL, som då bodde i samma stad som jag, gav mig ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till: privat undervisning. Och på den vägen är det. SDIL har dock flyttat nu, men en särdeles ljuvlig kollega till henne har gjort jobbet bättre än vad någon annan skulle ha kunnat göra det. Tusen tack, Karin!
Och nu säger klockan för mycket medan mina ögon nickar instämmande. Jag hoppas att ingen misstycker om jag fortsätter att bidraga med inlägg under den närmaste veckan - måhända att jag inte skriver helt klanderfritt, men så är jag också ung! Om ni nu ursäktar ska jag gå och somna över Ovidius finaste smädedikt, Ibis.
Valete!
Monday, July 10, 2006
Kaffe et panum cum köttbullar
Medan SDIL är ute och ser sig om i världen har jag, ChW, bland andra fått äran att gästspela på denna blogg, vars skosnören jag i vanliga fall inte är värdig att knyta. Som ni redan vet av SDILs presentation, samt, om ni har hängt med ett tag, av mitt tidigare bidrag, så har jag lite gymnasielatin med i bagaget. Eftersom det aldrig riktigt fastnade läste jag sedan introduktionskursen i latin som mitt kära hemuniversitet ger, men ack, det mesta har nog försvunnit ur huvudet nu - igen. Nåväl. Tydligen anses jag ändå vara värdig.
Den där introduktionskursen läste jag förresten året innan jag åkte till Moskva för att studera ryska. Jag tänkte glatt att det kunde vara kul att gå en kurs i latin också när jag var där (jag hade en massa andra höga ambitioner också, särskilt i början när jag inte kände folk och inte hade något liv), så jag gick till institutionen och frågade. Ingen nybörjarkurs tack, sade jag, för lite grann kan jag ju. Så de skickade mig till gruppen som hade läst latin i ett år. De höll på att läsa Ciceros försvarstal för poeten Archias, som jag inte över huvud taget kände till och inte begrep alls. Jag hade inget latinlexikon med mig till Ryssland (duh!) utan satt och knåpade i biblioteket på lediga stunder - i ungefär två dagar, innan jag gav upp. Jag hade, kort sagt, inte ens chans. Sade jag förresten att professorn emellanåt talade latin med studenterna? Ganska basic latin, med en meningsbyggnad som till och med jag kunde bena ut, även om jag inte kunde orden - men ändå.
Jag återgick till ryskan.
Jag undrar ibland om man kunde lägga upp undervisning i klassiska språk på samma sätt som i moderna språk. Skulle inte orden fastna bättre om man var tvungen att själv bilda meningar med dem? Skulle kanske konditionalisformerna fortfarande sitta kvar i mitt huvud om jag hade tvingats säga "Jag skulle vilja ha en kopp kaffe och en köttbullemacka" på latin när jag gick på gymnasiet? Och skulle jag fortfarande komma ihåg skillnaden mellan gerundium och gerundivum om jag hade använt dem till... vad det nu är de ska användas till? Och jag vet att man då bara skulle lära sig det hånade Via Nova-latinet, men jag misstänker att de flesta från min gamla latingrupp i skolan inte ens kommer ihåg så mycket nuförtiden.
Det här är nog liksom anledningen till att det aldrig blev jag och latinet. En kärlekshistoria som aldrig riktigt hände.
Den där introduktionskursen läste jag förresten året innan jag åkte till Moskva för att studera ryska. Jag tänkte glatt att det kunde vara kul att gå en kurs i latin också när jag var där (jag hade en massa andra höga ambitioner också, särskilt i början när jag inte kände folk och inte hade något liv), så jag gick till institutionen och frågade. Ingen nybörjarkurs tack, sade jag, för lite grann kan jag ju. Så de skickade mig till gruppen som hade läst latin i ett år. De höll på att läsa Ciceros försvarstal för poeten Archias, som jag inte över huvud taget kände till och inte begrep alls. Jag hade inget latinlexikon med mig till Ryssland (duh!) utan satt och knåpade i biblioteket på lediga stunder - i ungefär två dagar, innan jag gav upp. Jag hade, kort sagt, inte ens chans. Sade jag förresten att professorn emellanåt talade latin med studenterna? Ganska basic latin, med en meningsbyggnad som till och med jag kunde bena ut, även om jag inte kunde orden - men ändå.
Jag återgick till ryskan.
Jag undrar ibland om man kunde lägga upp undervisning i klassiska språk på samma sätt som i moderna språk. Skulle inte orden fastna bättre om man var tvungen att själv bilda meningar med dem? Skulle kanske konditionalisformerna fortfarande sitta kvar i mitt huvud om jag hade tvingats säga "Jag skulle vilja ha en kopp kaffe och en köttbullemacka" på latin när jag gick på gymnasiet? Och skulle jag fortfarande komma ihåg skillnaden mellan gerundium och gerundivum om jag hade använt dem till... vad det nu är de ska användas till? Och jag vet att man då bara skulle lära sig det hånade Via Nova-latinet, men jag misstänker att de flesta från min gamla latingrupp i skolan inte ens kommer ihåg så mycket nuförtiden.
Det här är nog liksom anledningen till att det aldrig blev jag och latinet. En kärlekshistoria som aldrig riktigt hände.
Sunday, July 09, 2006
Vos valeatis, amici!
Nu försvinner jag, utmattad, i 2 veckor och kommer inte vara i närheten av vare sig dator eller mobil under den tiden.
Dock, så att ni inte ska få tråkigt och för att (temporärt) göra bloggen en smula nyskapande, ungdomlig och fräsch, har jag bjudit in tre stycken mycket fantastiska gästbloggare som ska förströ er under min frånvaro.
Tanken är att ge ett något annat perspektiv på det klassiska och det där eviga latinet, man måste komma ihåg att jag framlever mina dagar djupt nedsjunken i latrinet och kräkiskan (ungefär som barnen i dasstunnorna i Schindlers list), och nu kommer det ges röst åt folk som inte är fullt så insyltade i romarnas egen språk.
Våra gästbloggare är (drumroll please):
Fasces, som ni latinbloggshabituéer känner igen från hans flitiga kommenterande, han håller på att ta sig genom gymnasielatinet, har ett tjusande poesiintresse och en sund bildningshunger, vilket gör honom särdeles kompetent att lägga ut texten här.
ChW, även hon en ivrig kommentator,(kommentatrix?) som har latin från gymnasiet och även några universitetspoäng i detsamma. Vidare är även hon en språkdoktorand, samt sitter just nu i latinitetens andra hemvist, Finland, och har sålunda all rätt att ha åsikter om det klassiska.
Sist men inte minst, I. Denna bedårande varelse har nämnts en eller två gånger här och hon var även en aktiv recensent av Rome i fredags, en uppgift som hon kommer att fortsätta med. Hon har gedigna kunskaper i såväl medicin som teologi, kan en del grekiska och högaktar det klassisk, och allt detta gör henne ytterst passande att ge det värdefulla outsider-perspektivet på latiniteten.
Feliciter!
(Själv är jag åter den 23 juli. Må nu de dansa på bordet ordentligt!)
Dock, så att ni inte ska få tråkigt och för att (temporärt) göra bloggen en smula nyskapande, ungdomlig och fräsch, har jag bjudit in tre stycken mycket fantastiska gästbloggare som ska förströ er under min frånvaro.
Tanken är att ge ett något annat perspektiv på det klassiska och det där eviga latinet, man måste komma ihåg att jag framlever mina dagar djupt nedsjunken i latrinet och kräkiskan (ungefär som barnen i dasstunnorna i Schindlers list), och nu kommer det ges röst åt folk som inte är fullt så insyltade i romarnas egen språk.
Våra gästbloggare är (drumroll please):
Fasces, som ni latinbloggshabituéer känner igen från hans flitiga kommenterande, han håller på att ta sig genom gymnasielatinet, har ett tjusande poesiintresse och en sund bildningshunger, vilket gör honom särdeles kompetent att lägga ut texten här.
ChW, även hon en ivrig kommentator,(kommentatrix?) som har latin från gymnasiet och även några universitetspoäng i detsamma. Vidare är även hon en språkdoktorand, samt sitter just nu i latinitetens andra hemvist, Finland, och har sålunda all rätt att ha åsikter om det klassiska.
Sist men inte minst, I. Denna bedårande varelse har nämnts en eller två gånger här och hon var även en aktiv recensent av Rome i fredags, en uppgift som hon kommer att fortsätta med. Hon har gedigna kunskaper i såväl medicin som teologi, kan en del grekiska och högaktar det klassisk, och allt detta gör henne ytterst passande att ge det värdefulla outsider-perspektivet på latiniteten.
Feliciter!
(Själv är jag åter den 23 juli. Må nu de dansa på bordet ordentligt!)
Saturday, July 08, 2006
Maxima de nihilo nascitur historia
Ah, iuvenes, nu är det bara timmar kvar till min semester, taxin är beställd, bokhögen är sammanrafsad och ett och annat klädesplagg är nedpetat i väskan.
Sålunda börjar jag så sakteliga slappna av för första gången sen i november, jag klarade av att ta mig till Gbg, jag har lyckats med en eller annan tenta, och spänningarna i ryggen släpper.
Detta är antaglligen den första semestern någonsin som ingen volym av jobbkaraktär får hänga med och se sig om i världen, en och annan bok som har med latinet att göra finnes, men det får endast läsas i nöjessyfte, jag har insett att jag bör ta en paus.
Ni förstår, det förklarades nyligen för mig att den stora (och ytterst lyckade) Propertius-festivalen bara var en hallucination av min utmattade hjärna.
Person efter person har försökt övertyga mig att det inte har hänt; men hur kommer det sig att jag minns det så tydligt, och kan någon förklara varifrån jag fick tröjan och festivalens program, stämplat med flottfläckar av fingrar indränkta myrra och vad jag tror måtte vara Propertius egenhändiga dedikation klottrat tvärs över med kolkrita?
(Jag tror det står:
Quid iuvat ornato procedere, vita, capillo
et tenuis Coa veste movere sinus?
aut quid Orontea crinis perfundere murra,
teque peregrinis vendere muneribus;
naturaeque decus mercato perdere cultu,
nec sinere in propriis membra nitere bonis?
crede mihi, non ulla tua est medicina figurae:
nudus Amor formae non amat artificem.
Och vad jag rodnar!)
Och minnena, amici!
De hisnande fyverkerierna, kamratskapen bland volontärerna och sista dagens höjdpunkt, den inoljade grisens gatlopp i facklors sken, som då den fångats bekransades med segrarens egna sertum, och rostades vid Näckrosdammens lekplats medan festivalens final skanderades (versmåttet är som ni alla redan vet elegisk distikon):
III:21
Magnum iter ad doctas proficisci cogor Athenas
ut me longa gravi solvat amore via.
crescit enim assidue spectando cura puellae:
ipse alimenta sibi maxima praebet amor.
omnia sunt temptata mihi, quacumque fugari
posset: at exsomnis me premit ipse deus.
vix tamen aut semel admittit, cum saepe negarit:
seu venit, extremo dormit amicta toro.
unum erit auxilium: mutatis Cynthia terris
quantum oculis, animo tam procul ibit amor.
nunc agite, o socii, propellite in aequora navem,
remorumque pares ducite sorte vices,
iungiteque extremo felicia lintea malo:
iam liquidum nautis aura secundat iter.
Romanae turres et vos valeatis, amici,
qualiscumque mihi tuque, puella, vale!
ergo ego nunc rudis Hadriaci vehar aequoris hospes,
cogar et undisonos nunc prece adire deos.
deinde per Ionium vectus cum fessa Lechaeo
sedarit placida vela phaselus aqua,
quod superest, sufferre, pedes, properate laborem,
Isthmos qua terris arcet utrumque mare.
inde ubi Piraei capient me litora portus,
scandam ego Theseae bracchia longa viae.
illic vel stadiis animum emendare Platonis
incipiam aut hortis, docte Epicure, tuis;
persequar aut studium linguae, Demosthenis arma,
libaboque tuos, culte Menandre, sales;
aut certe tabulae capient mea lumina pictae,
sive ebore exactae, seu magis aere, manus.
et spatia annorum et longa intervalla profundi
lenibunt tacito vulnera nostra sinu:
seu moriar, fato, non turpi fractus amore;
atque erit illa mihi mortis honesta dies.
I Björkesons lysande översättning blir denna värdiga avslutning:
Långt- till det lärda Athen- är jag tvungen göra en resa
för at på fjärran ort avkasta kärlekens ok.
Plågan ökar blott om hon ständigt står för mitt öga.
Näring i riklig mängd skaffar sig kärleken själv.
Allt har jag prövat nu för att jaga Amor ur sinnet,
men ifrån varje håll ansätter guden mig grymt.
Ändå släpps jag knappt in, först efter talrika avslag;
kommer hon sover hon klädd, allra längst ut på min säng.
En hjälp finns: lika långt som Cyntia flyr ur min åsyn
när jag rest bort härifrån skall också kärleken fly.
Kom då fort och skjut ut mitt skepp i havet, kamrater
och genom lottning bestäm roddarnas plats och par,
hissa sedan i mastens topp ett lyckosamt segel:
vinden i klarnad sky kommer att gynna vår färd.
Roms palats och ni, mina kära vänner, farväl nu;
du också flicka, farväl-hur du än varit mot mig!
Ovan ska jag nu nu alltså korsa hadrias vidder
och måste nalkas med bön gudar i sorlande djup.
Sedan, när Joniens hav befarits och tröttade segel
på en lechaisk hamns vindstilla vatten fått ro,
skynda dig då min fot, fördra den möda som kvarstår
på ett korintiskt näs, skiljandes hav från hav,
för att till sist, när Piraeus' strand tagit emot dig, bestiga
Tesevs' långa mur, vandra längs hans väg till Athen.
Där, i Platons akademi och en lärd Epikuros'
trädgård vill jag min själ rena från dårskap och fel,
lära mig vältalighetens konst, Demosthenes' vapen,
eller en kvick dialog, vise Menandros, av dig.
Säkert kommer min blick att fängslas av måade tavlor,
konstverk av elfenben, allt det som formats i brons.
Så skall årens gång eller havets avgundsom skiljer
lindra det sår jag bär djupt i mitt tigande bröst,
eller dör jag som ödet bestämt, och icke av neslig
kärlek tillintetgjord: det blir en hedersam död.
Tror ni han tror på det själv?
Sålunda börjar jag så sakteliga slappna av för första gången sen i november, jag klarade av att ta mig till Gbg, jag har lyckats med en eller annan tenta, och spänningarna i ryggen släpper.
Detta är antaglligen den första semestern någonsin som ingen volym av jobbkaraktär får hänga med och se sig om i världen, en och annan bok som har med latinet att göra finnes, men det får endast läsas i nöjessyfte, jag har insett att jag bör ta en paus.
Ni förstår, det förklarades nyligen för mig att den stora (och ytterst lyckade) Propertius-festivalen bara var en hallucination av min utmattade hjärna.
Person efter person har försökt övertyga mig att det inte har hänt; men hur kommer det sig att jag minns det så tydligt, och kan någon förklara varifrån jag fick tröjan och festivalens program, stämplat med flottfläckar av fingrar indränkta myrra och vad jag tror måtte vara Propertius egenhändiga dedikation klottrat tvärs över med kolkrita?
(Jag tror det står:
Quid iuvat ornato procedere, vita, capillo
et tenuis Coa veste movere sinus?
aut quid Orontea crinis perfundere murra,
teque peregrinis vendere muneribus;
naturaeque decus mercato perdere cultu,
nec sinere in propriis membra nitere bonis?
crede mihi, non ulla tua est medicina figurae:
nudus Amor formae non amat artificem.
Och vad jag rodnar!)
Och minnena, amici!
De hisnande fyverkerierna, kamratskapen bland volontärerna och sista dagens höjdpunkt, den inoljade grisens gatlopp i facklors sken, som då den fångats bekransades med segrarens egna sertum, och rostades vid Näckrosdammens lekplats medan festivalens final skanderades (versmåttet är som ni alla redan vet elegisk distikon):
III:21
Magnum iter ad doctas proficisci cogor Athenas
ut me longa gravi solvat amore via.
crescit enim assidue spectando cura puellae:
ipse alimenta sibi maxima praebet amor.
omnia sunt temptata mihi, quacumque fugari
posset: at exsomnis me premit ipse deus.
vix tamen aut semel admittit, cum saepe negarit:
seu venit, extremo dormit amicta toro.
unum erit auxilium: mutatis Cynthia terris
quantum oculis, animo tam procul ibit amor.
nunc agite, o socii, propellite in aequora navem,
remorumque pares ducite sorte vices,
iungiteque extremo felicia lintea malo:
iam liquidum nautis aura secundat iter.
Romanae turres et vos valeatis, amici,
qualiscumque mihi tuque, puella, vale!
ergo ego nunc rudis Hadriaci vehar aequoris hospes,
cogar et undisonos nunc prece adire deos.
deinde per Ionium vectus cum fessa Lechaeo
sedarit placida vela phaselus aqua,
quod superest, sufferre, pedes, properate laborem,
Isthmos qua terris arcet utrumque mare.
inde ubi Piraei capient me litora portus,
scandam ego Theseae bracchia longa viae.
illic vel stadiis animum emendare Platonis
incipiam aut hortis, docte Epicure, tuis;
persequar aut studium linguae, Demosthenis arma,
libaboque tuos, culte Menandre, sales;
aut certe tabulae capient mea lumina pictae,
sive ebore exactae, seu magis aere, manus.
et spatia annorum et longa intervalla profundi
lenibunt tacito vulnera nostra sinu:
seu moriar, fato, non turpi fractus amore;
atque erit illa mihi mortis honesta dies.
I Björkesons lysande översättning blir denna värdiga avslutning:
Långt- till det lärda Athen- är jag tvungen göra en resa
för at på fjärran ort avkasta kärlekens ok.
Plågan ökar blott om hon ständigt står för mitt öga.
Näring i riklig mängd skaffar sig kärleken själv.
Allt har jag prövat nu för att jaga Amor ur sinnet,
men ifrån varje håll ansätter guden mig grymt.
Ändå släpps jag knappt in, först efter talrika avslag;
kommer hon sover hon klädd, allra längst ut på min säng.
En hjälp finns: lika långt som Cyntia flyr ur min åsyn
när jag rest bort härifrån skall också kärleken fly.
Kom då fort och skjut ut mitt skepp i havet, kamrater
och genom lottning bestäm roddarnas plats och par,
hissa sedan i mastens topp ett lyckosamt segel:
vinden i klarnad sky kommer att gynna vår färd.
Roms palats och ni, mina kära vänner, farväl nu;
du också flicka, farväl-hur du än varit mot mig!
Ovan ska jag nu nu alltså korsa hadrias vidder
och måste nalkas med bön gudar i sorlande djup.
Sedan, när Joniens hav befarits och tröttade segel
på en lechaisk hamns vindstilla vatten fått ro,
skynda dig då min fot, fördra den möda som kvarstår
på ett korintiskt näs, skiljandes hav från hav,
för att till sist, när Piraeus' strand tagit emot dig, bestiga
Tesevs' långa mur, vandra längs hans väg till Athen.
Där, i Platons akademi och en lärd Epikuros'
trädgård vill jag min själ rena från dårskap och fel,
lära mig vältalighetens konst, Demosthenes' vapen,
eller en kvick dialog, vise Menandros, av dig.
Säkert kommer min blick att fängslas av måade tavlor,
konstverk av elfenben, allt det som formats i brons.
Så skall årens gång eller havets avgundsom skiljer
lindra det sår jag bär djupt i mitt tigande bröst,
eller dör jag som ödet bestämt, och icke av neslig
kärlek tillintetgjord: det blir en hedersam död.
Tror ni han tror på det själv?
Salve magister!
Avslutade nyligen i svett och solsken Claes Hylingers Det Hemliga Sällskapet (finns även två fortsättningar)och tyckte den var rolig och underhållande, en bra tåg eller hängmattebok.
vad som jag dock fann hysteriskt skojigt var de små framträdanen som huvudpersonens gamle latinlärare gör i boken.
De är inalles tre stycken tillfällen och sker, passande nog, i den vackra staden Göteborg. De stannar aldrig och pratar utan hans gamle magister sveper blott förbi (Förslag till en magisteruppsats i litt.vet; "latinlärare i litteraturen", outsinligt och en bred tidsram att leka med, eller begränsa):
Sidan 19 i min Månpocket-upplaga, de träffs på Avenyn:
"Och jag hälsade på min f d lektor i latin och grekiska, en prydlig man sam alltid bar fluga. han var lång och mager och gjorde ett skrangligt men ändå elegant intryck i sin blåa rock.
-Salve!
-Salve!"
Sidan 69:
"Jag kände inte någon utom min gamle lektor i latin och grekiska som tittade in en kort stund, prydlig som alltid.
-Salve!
-Salve!"
Och slutligen sidan 247:
"Förutom kent och bokhandlaren var det till min förvåning min gamle lektor i latin och grekiska- "Salve!- samt den rödhåriga kvinnliga bibliotekarien och några personer som jag ännu inte kände."
Jag skrattade till tårar, kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jisses vad kul!
I romanen finns även en antikare som berättar Kal-historier, så något för alla finnes.
vad som jag dock fann hysteriskt skojigt var de små framträdanen som huvudpersonens gamle latinlärare gör i boken.
De är inalles tre stycken tillfällen och sker, passande nog, i den vackra staden Göteborg. De stannar aldrig och pratar utan hans gamle magister sveper blott förbi (Förslag till en magisteruppsats i litt.vet; "latinlärare i litteraturen", outsinligt och en bred tidsram att leka med, eller begränsa):
Sidan 19 i min Månpocket-upplaga, de träffs på Avenyn:
"Och jag hälsade på min f d lektor i latin och grekiska, en prydlig man sam alltid bar fluga. han var lång och mager och gjorde ett skrangligt men ändå elegant intryck i sin blåa rock.
-Salve!
-Salve!"
Sidan 69:
"Jag kände inte någon utom min gamle lektor i latin och grekiska som tittade in en kort stund, prydlig som alltid.
-Salve!
-Salve!"
Och slutligen sidan 247:
"Förutom kent och bokhandlaren var det till min förvåning min gamle lektor i latin och grekiska- "Salve!- samt den rödhåriga kvinnliga bibliotekarien och några personer som jag ännu inte kände."
Jag skrattade till tårar, kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jisses vad kul!
I romanen finns även en antikare som berättar Kal-historier, så något för alla finnes.
Friday, July 07, 2006
"Romam" videmus
Vi sitter och ser HBO:s serie "Rome" då den precis haft premiär på svensk tv. Detta är första intrycken ch de kanske är lite röriga men vi har druckit vin till middagen, slukat Tom Collinsar till fördrink och konjaksflaskan vandrar ständigt under tv-tittnadet. I är den unga dam som kommer skriva om nästa avsnitt här på bloggen, då jag då är borta, och P är vår militärhistoriske expert, då han faktiskt kan köra stridsvagn.
Jag, SDIL, skriver under avsnittet, P och I skriver lite kort under reklampauser. Detta referat förmedlar inte riktigt den autentiska upplevelsen av att titta med P och I, för att få den sanna känslan måste ni föreställa sig att I rycker till och grimaserar "Ewwww" vid all blodsutgutelse och P härmar simultant varje romersk salut som förekommer.
Ingen historisk analys eller dylikt just nu, det är för varmt och jag har semester!
(Men man kan rekommendera Divus Iulius och Philippicis för vidare läsning)
SDIL: Goatly little men!
...
SDIL:Cato känns utmärkt framställd, verkligen "vän av ordning", och serien verkar vara designad av Alma-Tadema.
...
SDIL: Mithrasriter!
P: Vad är det?
[Lång förklaring]
P: Wow, de belönar kunskap!
...
Under första reklampausen, P skriver:
P: Väldigt autentisk ur en militärhistorisk synvinkel, de var belagt med hårda straff för den legionär som bröt formationen. Det intressanta är att om man tittar på den romerska stridstekniken kan man se deras "galliska arv". Detta ser man genom att de romerska armén värderade individuell svärdkonst hos varje soldat precis som kelterna, för etruskerna värdesatte inte det.
Shhh, det börjar igen.
SDIL: Örnen! örnen!
P: Atia är hådast!
...
SDIL: Är det där en mentula...
...
I: Bonjour! [När barbaren lutar sig över Octavius]
...
Under andra reklampausen, I skriver:
I:"Romare är aldrig rädda..han saknar bara sin mamma!"..stackars lilla Octavius..Le petit på en vit häst (oh la la, Kreta-varning...)Et voilà, lite kloppeti-kloppeti-klopp, "rör mig inte utan att jag befaller det! och "vatten!"n så är plötsligt gallerna dör, svisch-svosch, pilar, blod..och sedan ligger lille Octavius bunden vid de långhåriga gallernas lägereld...Stackars Andros barn..nu är deras ögon dömda att träs upp på halsband..oh la la...
Schh, börjar igen!
P: Atia är hårdast. Jag håller på henne.
I: Vilket vidrigt samhälle!
SDIL: "Bravo, Magnus, masterly" Hm, jag tror det där varit jag.
P: Atia, visst är hon bra!
...
SDIL: 7 år och 140 dagar! Awww...
...
P: Vem var Dis?
SDIL: Underjorden.
P: Cool förbannelse!
...
I: Han ser ut som en scout.
P: Oooo, det här bra!
...
Blå spanjorer, blå spanjorer!
...
I; Ce quoi ca? [vid åsynen av den döde slaven]
...
SDIL: Ah, ett romerskt bröllop, saffranslöja!
...
P: DOn't fuck with Atia, hon är bäst!
Under tredje reklampausen, I skriver själv:
I:Pompejus will eat sand!
Poor OCtavia...hon och Glabius älskade tydligen varandra..Romersk kärlek..ungefär som my little pony och Jonas gardell...även om gardell knappast skulle avrätta ponysar. inte ens mongoliska stridsponysar..alea iacta est!
Nästa avsnitt!
P: Vad tänker du på om jag säger Bysantium?
SDIL: Jag tänker på öst-Rom.
P: Jag tänker på lila!
...
I: [låtsas vara Caesar] Shit happens!
...
[Lite snusk vid vägkanten]
I: Framför alla?
P: When in Rome...
Alla:Inte under fanan! Hahah!
P: Marcus Antonius är en kåt soldat, helt enkelt!
...
Prästerna ger rabatt efter hundra!
...
P: Vilken dålig översättning!
SDIL: Ja
...
P: Sparvar!
I: Och kanariefåglar!
P: Typ som kycklingvingar!
...
[Vid åsynen av bebisen]
SDIL och I: Shit!
...
Under reklampausen skriver P:
P:Jag gillar hur de porträtterar Mark Antonius, som en dum soldat som bara är intresserad av sex och våld, det roliga är att det är inte långt från sanningen.
Shh, det börjar igen!
[P och I djupt generade över snusket, börjar slåss i soffan.]
SDIL: Hmm, Venus crucifix, crux veneris...
P: Blodrött är min nästa favorit, efter lila.
...
P: Marcus Antonius är dum i huvudet.
...
[Gambling]
SDIL: Han kommer förlora, eller hur?
P: Du är genialisk, SDIL
...
[Sexscen]
SDIL: Vänta, vem är vem?
P: Det är Atia med Marcus Antonius.
I: Atia?
...
P: Hur spelar man tärning?
..
P: He's a legionary; don't fuck with him! THIRTEEN!
I: Han dödar typ alla här.
P:THIRTEEEEEEN!
...
SDIL: Primitiv operation!
P: Det är jätte-autentiskt.
..
SDIL: En vit kanin till Spes!
P: En hamster, går det bra?
I: Sälj dem i presentshoppen på sjukhuset!
...
I: Jag tror jag känner igen honom från Monty Python.
...
P: Du är missnöjd med Cicero, eller hur?
SDIL: Jag hade alltid tänkt honom mer som Marlon Brando...
...
SDIL:En framgångsrik oxdrivare!
...
P:Det är alltid så jobbigt när man hamnar vid ett par och hör dem bråka. Dåååålig stämning!
Reklam! I skriver:
I:När vaknar han upp??
-Idag, imorgon eller aldrig! Och öhÖhÖh, det där är koppar! Det kostar! Han får mjältfeber,..det är bra..och GO VAR!!!
M.Antonius är en brute..
Intressant att i alla "rom"skildringar är det british british English som gäller..oooh noooo...You're a brute! Not bwute bu bRute
Börjar igen!
P: Evita kom från samma by som min farmor... Togor, det är ett hedervärt plagg, nästa gång jag spelar Republic of Rome ska vi ha togor!
...
I: Det var 6 år sedan jag läste om romersk historia.
P: Musiken är jävligt dålig.
...
P (Om Niobe]; Hon ser väldigt romersk ut.
SDIL: Titus Pullo har en do-rag!
P: Badass bandanna!
...
P: Coitus! Hehe Coitus!
SDIL; Octavia gör ju en total Meg Ryan-grej.
...
Caesar utropas till Roms fiende!
I och P [mkt ironiskt]: Ohh, vad man undrar hur det ska sluta!
...
I och P har börjat prata om Goethe och låtsas vara unge Werther.
SDIL: First blood!
I: Det är lite hitleraktigt det här.
...
P:Det är så djävla snyggt här Han korsar utan att säga ett enda ord! De föll inte för shakespearfloskels! Inte ett ord!
...
SDIL: Det är hennes bebis, inte sant?
P:[Rullar på ögonen] Jo!
...
Slut!
I: Vem är min glupska lilla kulting!
I skriver själv:
I:Marcus antoius loves ceasear
och för övrigt..struntar jag i kartago (de bondade med fel killar) men det var romersk politik som jag läste för länge sedan..historia också, men ändå
P har ett antomen cdfodral..
alla bondar vi med fel gag...Scipius mot Caesar..ujujuj...
Här riskerar vi att bli nördiga
Fast var intressant att se gestaltningn av Mithras-kulten, hade fått för mig att personerna som dränktes i tjurblod var nedsänkta i en jordgrop..men det kanske skedde med mer stil för plebejerna..
stackars proletärer..
..jag är nog för blödig för det här
Slut från I, hon ligger nu i soffan och blundar.
Utslagna är vi alla, utslagna av värme, Romarkitch, trötthet och sprit.
Jag, SDIL, skriver under avsnittet, P och I skriver lite kort under reklampauser. Detta referat förmedlar inte riktigt den autentiska upplevelsen av att titta med P och I, för att få den sanna känslan måste ni föreställa sig att I rycker till och grimaserar "Ewwww" vid all blodsutgutelse och P härmar simultant varje romersk salut som förekommer.
Ingen historisk analys eller dylikt just nu, det är för varmt och jag har semester!
(Men man kan rekommendera Divus Iulius och Philippicis för vidare läsning)
SDIL: Goatly little men!
...
SDIL:Cato känns utmärkt framställd, verkligen "vän av ordning", och serien verkar vara designad av Alma-Tadema.
...
SDIL: Mithrasriter!
P: Vad är det?
[Lång förklaring]
P: Wow, de belönar kunskap!
...
Under första reklampausen, P skriver:
P: Väldigt autentisk ur en militärhistorisk synvinkel, de var belagt med hårda straff för den legionär som bröt formationen. Det intressanta är att om man tittar på den romerska stridstekniken kan man se deras "galliska arv". Detta ser man genom att de romerska armén värderade individuell svärdkonst hos varje soldat precis som kelterna, för etruskerna värdesatte inte det.
Shhh, det börjar igen.
SDIL: Örnen! örnen!
P: Atia är hådast!
...
SDIL: Är det där en mentula...
...
I: Bonjour! [När barbaren lutar sig över Octavius]
...
Under andra reklampausen, I skriver:
I:"Romare är aldrig rädda..han saknar bara sin mamma!"..stackars lilla Octavius..Le petit på en vit häst (oh la la, Kreta-varning...)Et voilà, lite kloppeti-kloppeti-klopp, "rör mig inte utan att jag befaller det! och "vatten!"n så är plötsligt gallerna dör, svisch-svosch, pilar, blod..och sedan ligger lille Octavius bunden vid de långhåriga gallernas lägereld...Stackars Andros barn..nu är deras ögon dömda att träs upp på halsband..oh la la...
Schh, börjar igen!
P: Atia är hårdast. Jag håller på henne.
I: Vilket vidrigt samhälle!
SDIL: "Bravo, Magnus, masterly" Hm, jag tror det där varit jag.
P: Atia, visst är hon bra!
...
SDIL: 7 år och 140 dagar! Awww...
...
P: Vem var Dis?
SDIL: Underjorden.
P: Cool förbannelse!
...
I: Han ser ut som en scout.
P: Oooo, det här bra!
...
Blå spanjorer, blå spanjorer!
...
I; Ce quoi ca? [vid åsynen av den döde slaven]
...
SDIL: Ah, ett romerskt bröllop, saffranslöja!
...
P: DOn't fuck with Atia, hon är bäst!
Under tredje reklampausen, I skriver själv:
I:Pompejus will eat sand!
Poor OCtavia...hon och Glabius älskade tydligen varandra..Romersk kärlek..ungefär som my little pony och Jonas gardell...även om gardell knappast skulle avrätta ponysar. inte ens mongoliska stridsponysar..alea iacta est!
Nästa avsnitt!
P: Vad tänker du på om jag säger Bysantium?
SDIL: Jag tänker på öst-Rom.
P: Jag tänker på lila!
...
I: [låtsas vara Caesar] Shit happens!
...
[Lite snusk vid vägkanten]
I: Framför alla?
P: When in Rome...
Alla:Inte under fanan! Hahah!
P: Marcus Antonius är en kåt soldat, helt enkelt!
...
Prästerna ger rabatt efter hundra!
...
P: Vilken dålig översättning!
SDIL: Ja
...
P: Sparvar!
I: Och kanariefåglar!
P: Typ som kycklingvingar!
...
[Vid åsynen av bebisen]
SDIL och I: Shit!
...
Under reklampausen skriver P:
P:Jag gillar hur de porträtterar Mark Antonius, som en dum soldat som bara är intresserad av sex och våld, det roliga är att det är inte långt från sanningen.
Shh, det börjar igen!
[P och I djupt generade över snusket, börjar slåss i soffan.]
SDIL: Hmm, Venus crucifix, crux veneris...
P: Blodrött är min nästa favorit, efter lila.
...
P: Marcus Antonius är dum i huvudet.
...
[Gambling]
SDIL: Han kommer förlora, eller hur?
P: Du är genialisk, SDIL
...
[Sexscen]
SDIL: Vänta, vem är vem?
P: Det är Atia med Marcus Antonius.
I: Atia?
...
P: Hur spelar man tärning?
..
P: He's a legionary; don't fuck with him! THIRTEEN!
I: Han dödar typ alla här.
P:THIRTEEEEEEN!
...
SDIL: Primitiv operation!
P: Det är jätte-autentiskt.
..
SDIL: En vit kanin till Spes!
P: En hamster, går det bra?
I: Sälj dem i presentshoppen på sjukhuset!
...
I: Jag tror jag känner igen honom från Monty Python.
...
P: Du är missnöjd med Cicero, eller hur?
SDIL: Jag hade alltid tänkt honom mer som Marlon Brando...
...
SDIL:En framgångsrik oxdrivare!
...
P:Det är alltid så jobbigt när man hamnar vid ett par och hör dem bråka. Dåååålig stämning!
Reklam! I skriver:
I:När vaknar han upp??
-Idag, imorgon eller aldrig! Och öhÖhÖh, det där är koppar! Det kostar! Han får mjältfeber,..det är bra..och GO VAR!!!
M.Antonius är en brute..
Intressant att i alla "rom"skildringar är det british british English som gäller..oooh noooo...You're a brute! Not bwute bu bRute
Börjar igen!
P: Evita kom från samma by som min farmor... Togor, det är ett hedervärt plagg, nästa gång jag spelar Republic of Rome ska vi ha togor!
...
I: Det var 6 år sedan jag läste om romersk historia.
P: Musiken är jävligt dålig.
...
P (Om Niobe]; Hon ser väldigt romersk ut.
SDIL: Titus Pullo har en do-rag!
P: Badass bandanna!
...
P: Coitus! Hehe Coitus!
SDIL; Octavia gör ju en total Meg Ryan-grej.
...
Caesar utropas till Roms fiende!
I och P [mkt ironiskt]: Ohh, vad man undrar hur det ska sluta!
...
I och P har börjat prata om Goethe och låtsas vara unge Werther.
SDIL: First blood!
I: Det är lite hitleraktigt det här.
...
P:Det är så djävla snyggt här Han korsar utan att säga ett enda ord! De föll inte för shakespearfloskels! Inte ett ord!
...
SDIL: Det är hennes bebis, inte sant?
P:[Rullar på ögonen] Jo!
...
Slut!
I: Vem är min glupska lilla kulting!
I skriver själv:
I:Marcus antoius loves ceasear
och för övrigt..struntar jag i kartago (de bondade med fel killar) men det var romersk politik som jag läste för länge sedan..historia också, men ändå
P har ett antomen cdfodral..
alla bondar vi med fel gag...Scipius mot Caesar..ujujuj...
Här riskerar vi att bli nördiga
Fast var intressant att se gestaltningn av Mithras-kulten, hade fått för mig att personerna som dränktes i tjurblod var nedsänkta i en jordgrop..men det kanske skedde med mer stil för plebejerna..
stackars proletärer..
..jag är nog för blödig för det här
Slut från I, hon ligger nu i soffan och blundar.
Utslagna är vi alla, utslagna av värme, Romarkitch, trötthet och sprit.
Tuesday, July 04, 2006
Monday, July 03, 2006
Inferior
Tack för all sympati rörande mina datorbekymmer. Det kan tilläggas att jag alltjämt skriver från stadsbibblans dator, om detta fortsätter måste jag börja ha mysbyxor och lukta sprit så jag bättre smälter in bland datorhabituéerna.
Ytterligare att boktips för sommaren: Varför inte nu äntligen läsa den Gudomliga Komedin? Finns,i som alltid, ypperlig Björkeson-tolkning(jag är en sån groupie)!
(Och ja, det är fusk att blott läsa Inferno) Blev en smula inspirerad av en Understreckare om fysiken hos Dante:
"Ett tredje exempel på fysik i Komedin har samband med en episod i Galileis liv. År 1588 höll den då 22-årige Galilei två föreläsningar inför den Florentinska akademin. Han var en okänd ung man utan anställning, en professur i matematik vid universitetet i Pisa var ledig och Galilei inbjöds att hålla två föreläsningar om matematiska ämnen. I föreläsningarna jämförde han och dömde mellan två försök att förse Dantes redogörelse för helvetets uppbyggnad med kvantitativa mått. Den ena beskrivningen hade Antonio Manetti som upphovsman, en florentinare som Galilei tycks ha trott varit medlem av akademin, medan den andra konstruerats av Alessandro Vellutello, en person som inte kom från Florens. Galilei dömde till den lokale sonen Manettis förmån, föreläsningarna var en framgång, Galilei fick tjänst på universitetet i Pisa och hans karriär var igång. Detta borde ha varit något som Galilei senare i livet såg tillbaka på med tillfredsställelse, men han tycks närmast aktivt ha försökt att undvika att fästa någon uppmärksamhet på de båda föreläsningarna inför Akademin. Föreläsningarna finns publicerade i hans samlade verk, men eftersom de verkat vara av litterärt snarare än naturvetenskapligt intresse så har de inte studerats närmare av vetenskapshistorikerna.
Häromåret fäste en amerikansk fysiker, Mark Peterson, uppmärksamheten på de båda Dante-föreläsningarna, deras innehåll och Galileis märkliga attityd till dem. I sin argumentation för Manettis mått bemöter Galilei invändningen att takvalvet över ett så stort Helvete som det som Manetti förespråkade skulle kollapsa under sin egen tyngd genom att jämföra med takets tjocklek i en byggnad. Storleken på det tak han talar om stämmer ganska väl med katedralen i Florens som bör ha varit bekant för åhörarna. Helvetets tak behöver vara 100 000 gånger så stort på alla ledder, och eftersom katedralens tak inte kollapsar så drar Galilei slutsatsen att Helvetets takvalv kommer att hålla. Han antar alltså att om ett tak som har en viss storlek håller så kommer ett tak som är 100 000 gånger så stort på alla ledder också att hålla. Det är inte ett korrekt antagande och Peterson anför skäl för att tro att Galilei kan ha insett det ganska snart efter föreläsningarna. Det måste i så fall ha varit en obehaglig situation. Han hade fått sin ställning med hjälp av argument som inte höll och som när som helst skulle kunna motsägas. Han kunde inte gärna själv fästa uppmärksamhet på det hela. Det skulle underminera en argumentation som förhöjde Florens ära och skulle dessutom innebära en kritik av florentinaren Dantes skildring av Helvetet eftersom Galileis nya insikt innebar att de mått som Dante angett för jättarna längst ner i Helvetet blev orimliga."
Tre dagar kvar til semestern... Lovar dock att skriva något vettigt innan jag försvinner.
Ytterligare att boktips för sommaren: Varför inte nu äntligen läsa den Gudomliga Komedin? Finns,i som alltid, ypperlig Björkeson-tolkning(jag är en sån groupie)!
(Och ja, det är fusk att blott läsa Inferno) Blev en smula inspirerad av en Understreckare om fysiken hos Dante:
"Ett tredje exempel på fysik i Komedin har samband med en episod i Galileis liv. År 1588 höll den då 22-årige Galilei två föreläsningar inför den Florentinska akademin. Han var en okänd ung man utan anställning, en professur i matematik vid universitetet i Pisa var ledig och Galilei inbjöds att hålla två föreläsningar om matematiska ämnen. I föreläsningarna jämförde han och dömde mellan två försök att förse Dantes redogörelse för helvetets uppbyggnad med kvantitativa mått. Den ena beskrivningen hade Antonio Manetti som upphovsman, en florentinare som Galilei tycks ha trott varit medlem av akademin, medan den andra konstruerats av Alessandro Vellutello, en person som inte kom från Florens. Galilei dömde till den lokale sonen Manettis förmån, föreläsningarna var en framgång, Galilei fick tjänst på universitetet i Pisa och hans karriär var igång. Detta borde ha varit något som Galilei senare i livet såg tillbaka på med tillfredsställelse, men han tycks närmast aktivt ha försökt att undvika att fästa någon uppmärksamhet på de båda föreläsningarna inför Akademin. Föreläsningarna finns publicerade i hans samlade verk, men eftersom de verkat vara av litterärt snarare än naturvetenskapligt intresse så har de inte studerats närmare av vetenskapshistorikerna.
Häromåret fäste en amerikansk fysiker, Mark Peterson, uppmärksamheten på de båda Dante-föreläsningarna, deras innehåll och Galileis märkliga attityd till dem. I sin argumentation för Manettis mått bemöter Galilei invändningen att takvalvet över ett så stort Helvete som det som Manetti förespråkade skulle kollapsa under sin egen tyngd genom att jämföra med takets tjocklek i en byggnad. Storleken på det tak han talar om stämmer ganska väl med katedralen i Florens som bör ha varit bekant för åhörarna. Helvetets tak behöver vara 100 000 gånger så stort på alla ledder, och eftersom katedralens tak inte kollapsar så drar Galilei slutsatsen att Helvetets takvalv kommer att hålla. Han antar alltså att om ett tak som har en viss storlek håller så kommer ett tak som är 100 000 gånger så stort på alla ledder också att hålla. Det är inte ett korrekt antagande och Peterson anför skäl för att tro att Galilei kan ha insett det ganska snart efter föreläsningarna. Det måste i så fall ha varit en obehaglig situation. Han hade fått sin ställning med hjälp av argument som inte höll och som när som helst skulle kunna motsägas. Han kunde inte gärna själv fästa uppmärksamhet på det hela. Det skulle underminera en argumentation som förhöjde Florens ära och skulle dessutom innebära en kritik av florentinaren Dantes skildring av Helvetet eftersom Galileis nya insikt innebar att de mått som Dante angett för jättarna längst ner i Helvetet blev orimliga."
Tre dagar kvar til semestern... Lovar dock att skriva något vettigt innan jag försvinner.
Saturday, July 01, 2006
tempestates
Ack, iuvenes, det är både kaos och kris i fråga om bloggandet.
Datanissen på institutionen plockade åt sig min dator för ca två veckor sedan med löfte om en snabb reparation, och det tålde och fördrog jag, jag var först i den eviga ungdomens stad oh därefter i tentadimmor, och häromdagen då jag mailat datakillen och hövligt frågat när den kanske eventuellt skulle komma tillbaka, fick jag ett glatt avslappnat mail från denne ondskans lakej där han låter hälsa att han återkommer från semestern i vecka 29 (sic!) och då kommer ordna det där med min dator.
Jag sitter på bokad dator på stadsbibblan och skriver detta. Kan man bli mer tragisk och patetisk!
Vidare går jag på semester i slutet av nästa vecka och då tänker jag vara på resande fot och inte sitta vid någon skärm, så det lär bli ganska tomt här. Ska jag hitta några somm fyller detta vacuum?
Vi avslutar med två hängmatteboktips inför den förhoppningsvis lata sommaren: det första är French Lessons , en trevlig liten memoar av Alice Kaplan, och är ett måste för alla som läser, läst, vill läsa språk eller tycker om grammatik.
Mitt andra tips är Generation Kill, ett tjusig reportage om First Recon Marine Battalion och deras väg till Bagdad, nu under vårt senaste Irak-krig, skriven av Evan Wright. Manlig, välskriven, polemisk, rörande och fruktansvärt rolig.
Den klassika kopplingen, så den må rekommenderas på latinbloggen, är, förutom att krig är särdeles klassiskt, att en av bokens hjältar Lt. Fick har en major i classics. Det säger allt.
Det är lustigt, jag läste den sanmtidigt som livius, och såg med all önskvärd tydlighet att vissa saker i den militära struktoren stämmer lika väl då som nu; en skrytande, skrävlande officer är alltid dåligt, och man ska ta väl hand om sina fötter.
Jag vill ha tillbaka min älskade dator!
Datanissen på institutionen plockade åt sig min dator för ca två veckor sedan med löfte om en snabb reparation, och det tålde och fördrog jag, jag var först i den eviga ungdomens stad oh därefter i tentadimmor, och häromdagen då jag mailat datakillen och hövligt frågat när den kanske eventuellt skulle komma tillbaka, fick jag ett glatt avslappnat mail från denne ondskans lakej där han låter hälsa att han återkommer från semestern i vecka 29 (sic!) och då kommer ordna det där med min dator.
Jag sitter på bokad dator på stadsbibblan och skriver detta. Kan man bli mer tragisk och patetisk!
Vidare går jag på semester i slutet av nästa vecka och då tänker jag vara på resande fot och inte sitta vid någon skärm, så det lär bli ganska tomt här. Ska jag hitta några somm fyller detta vacuum?
Vi avslutar med två hängmatteboktips inför den förhoppningsvis lata sommaren: det första är French Lessons , en trevlig liten memoar av Alice Kaplan, och är ett måste för alla som läser, läst, vill läsa språk eller tycker om grammatik.
Mitt andra tips är Generation Kill, ett tjusig reportage om First Recon Marine Battalion och deras väg till Bagdad, nu under vårt senaste Irak-krig, skriven av Evan Wright. Manlig, välskriven, polemisk, rörande och fruktansvärt rolig.
Den klassika kopplingen, så den må rekommenderas på latinbloggen, är, förutom att krig är särdeles klassiskt, att en av bokens hjältar Lt. Fick har en major i classics. Det säger allt.
Det är lustigt, jag läste den sanmtidigt som livius, och såg med all önskvärd tydlighet att vissa saker i den militära struktoren stämmer lika väl då som nu; en skrytande, skrävlande officer är alltid dåligt, och man ska ta väl hand om sina fötter.
Jag vill ha tillbaka min älskade dator!
Subscribe to:
Posts (Atom)
