Mollia, Pegasides, date vestro serta poetae

Andra och sista dagen av vår tvådagars Propertius-festival har rivstartat, med en rejäl grötfrukost för de många funktionärerna, klädda i rosa t-tröjor (med texten "Propertiusfestival -06!!!" på framsidan och Non datur ad Musas currere lata via på ryggen i glow-in-the-dark bokstäver) och överdådiga drypande kransar på huvudet.
Själv sitter jag med en ganska gles och tunn sådan på skulten, myrran droppar oavbrutet ner på tangenterna och jag lämnar ständigt spår av små gula kronblad efter mig, men ändå, en eloge till funkisarna, som rest hit från hela landet, och som bundit kransar sedan fem i morse! Vivant!

Ingen Prop-fest är ju fullständig utan lite Pound-referenser.
En av Pounds (och vi menar inte Ezra, utan Kenneth Pound, killen som driver langos-vagnen) stora favoriter är II:15, mycket p.g.a (och jag direktciterar) "the boobies".
(Själv försöker jag ännu hämta mig från det faktum att Björkeson använder termen "hängbröst", passar visserligen i sammanhanget och så, men ändå)

Nåväl, K.P:s favorit:

O me felicem! o nox mihi candida! et o tu
lectule deliciis facte beate meis!
quam multa apposita narramus verba lucerna,
quantaque sublato lumine rixa fuit!
nam modo nudatis mecum est luctata papillis,
interdum tunica duxit operta moram.
illa meos somno lapsos patefecit ocellos
ore suo et dixit 'Sicine, lente, iaces?'
quam vario amplexu mutamus bracchia! quantum
oscula sunt labris nostra morata tuis!
non iuvat in caeco Venerem corrumpere motu:
si nescis, oculi sunt in amore duces.
ipse Paris nuda fertur periisse Lacaena,
cum Menelaeo surgeret e thalamo;
nudus et Endymion Phoebi cepisse sororem
dicitur et nudae concubuisse deae.
quod si pertendens animo vestita cubaris,
scissa veste meas experiere manus:
quin etiam, si me ulterius provexerit ira,
ostendes matri bracchia laesa tuae.
necdum inclinatae prohibent te ludere mammae:
viderit haec, si quam iam peperisse pudet.
dum nos fata sinunt, oculos satiemus amore:
nox tibi longa venit, nec reditura dies.
atque utinam haerentis sic nos vincire catena
velles, ut numquam solveret ulla dies!
exemplo iunctae tibi sint in amore columbae,
masculus et totum femina coniugium.
errat, qui finem vesani quaerit amoris:
verus amor nullum novit habere modum.
terra prius falso partu deludet arantis,
et citius nigros Sol agitabit equos,
fluminaque ad caput incipient revocare liquores,
aridus et sicco gurgite piscis erit,
quam possim nostros alio transferre dolores:
huius ero vivus, mortuus huius ero.
quod mihi secum talis concedere noctes
illa velit, vitae longus et annus erit.
si dabit haec multas, fiam immortalis in illis:
nocte una quivis vel deus esse potest.
qualem si cuncti cuperent decurrere vitam
et pressi multo membra iacerc mero,
non ferrum crudele ncque esset bellica navis,
nec nostra Actiacum verteret ossa mare,
nec totiens propriis circum oppugnata triumphis
lassa foret crinis solere Roma suos.
haec certe merito poterunt laudare minores:
laeserunt nullos pocula nostra deos.
tu modo, dum lucet, fructum ne desere vitae!
omnia si dederis oscula, pauca dabis.
ac veluti folia arentis liquere corollas,
quae passim calathis strata natare vides,
sic nobis, qui nunc magnum spiramus amantes,
forsitan includet crastina fata dies.

Som alltid, en tjusig tolkning av Björkeson, så ge kransarna till denne poet nu, o pegasider!(Har jag förresten nämt att den tidigare Propertius översättningen till svenska skrevs av Bernhard Risberg? Känns passande att karln även skrev psalmer...):

O jag lycklige! O, du natt som bländat mig! O du
ljuva läger som såg, hänryckt, den vällust jag njöt!
Ack, alla ord vi lampans sken vi sagt till varandra!
Och vilken häftig kamp, sedan vårt ljus brunnit ut!
Ena stunden med nakna bröst har hon mött mig i närstrid,
nästa i tunikan höljd, sökt stå emot min attack.
Med sina läppar öppnade hon mina sömniga ögon,
sägandes så: "min vän, tog redan krafterna slut?"
Hur våra armar har sökt och provat olika famntag,
och hur min mun blev kvar länge mot din, i en kyss!
Likväl, är rörelsen dold förminskas kärlekens nöjen;
ögonen vet du ej det?- visar de älskande väg.
Paris, sägs det, blev dödligt kär när inför hans blickar
ur Menelaos' bädd Helena naken steg upp.
Foibos' syster betogs av den nakne Endymion; naken
påstås det, ar även hon, när med varandra de låg.
Men om du alltjämt envisas med att ligga där påklädd
sliter jag av dig allt -då får du pröva min kraft!
ja, inte nog med det: om jag drivs att förgå mig av vrede
kommer din mor att se märkena armen har fått.
Inga hängbröst har du ju än som hindrar dig leka;
de som fött barn och blygs, lämna den sorgen åt dem!
Så länge ödet vill, låt ögonen mättas av kärlek:
natten som kommer är lång, efterföljs inte av dag.
O om du ville som jag att en kedja hölle oss samman,
hårt, så att ingen dag någonsin löste dess band!
Tag som en förebild för din kärlek paret av duvor,
hanen med honan ömt enad i livslångt förbund.
Den tar miste som tror att vanvattig kärlek kan slockna:
kärleken om den är sann, känner ej mått eller gräns.
Förr skall jorden bedra med förvända skördar en bonde,
bakom ett nattsvart spann solguden köra sin vagn,
floder vända sitt lopp, leda vattnet åter till källan,
fisken torr simma kring nere i sinande djup
än att mitt hjärtas kval jag överför på en annan:
henne tillhör mitt liv, hennes förblir jag som död.
Ville hon då och då bevilja mig nätter som denna
skulle ett enda år räcka som levnad åt mig.
ger hon mig många därav, då övervinner jag döden:
en enda sådan natt kan göra människan till gud.
Kände alla, som jag, att detta är tillvarons mening
och om de tyngda av vin lyckliga ginge till ro
[jisses, sprang just förbi ett litet rådjur utanför förnstret, särdeles bukoliskt]
skulle vi aldrig fått se några grymma svärd eller krigsskepp
och inga landsmäns ben vräkas av Aktions hav;
då skulle ej heller Rom _som av egna triumfatorer
kringrändes gång på gång -tröttnat att lösa sitt hår.
Eftervärlden skall hur som helst med rätta berömma
att jag i dryckeslag aldrig har sårat en gud.
Du, medan än detr är ljust, förglöm ej tillvarons frukter!
En enda kyss är nog -allt har du gett mig med den.
Som från en vissnande krans du ser bladen lossna och falla
och i din bägare sen utspridda flyta omkring,
så för oss, som fulla av hopp ger oss hän åt vår kärlek
bär kanske nästadag undergång med sig och död.

Insomnia, stress, huvudvärk och min maxima cura, den annalkande tentan.