Wednesday, June 07, 2006

mortalia facta peribunt

Apropå debatten som rasat i DN om "blattesvenskan", så har Horatius något att säga i sin Ars Poetica , v 46-72:

In uerbis etiam tenuis cautusque serendis
dixeris egregie, notum si callida uerbum
reddiderit iunctura nouum. Si forte necesse est
indiciis monstrare recentibus abdita rerum, et
fingere cinctutis non exaudita Cethegis
continget dabiturque licentia sumpta pudenter,
et noua fictaque nuper habebunt uerba fidem, si
Graeco fonte cadent parce detorta. Quid autem
Caecilio Plautoque dabit Romanus, ademptum
Vergilio Varioque? Ego cur, adquirere pauca
si possum, inuideor, cum lingua Catonis et Enni
sermonem patrium ditauerit et noua rerum
nomina protulerit? Licuit semperque licebit
signatum praesente nota producere nomen.

Vt siluae foliis pronos mutantur in annos,
prima cadunt, ita uerborum uetus interit aetas,
et iuuenum ritu florent modo nata uigentque.
Debemur morti nos nostraque. Siue receptus
terra Neptunus classes Aquilonibus arcet,
regis opus, sterilisue diu palus aptaque remis
uicinas urbes alit et graue sentit aratrum,
seu cursum mutauit iniquom frugibus amnis,
doctus iter melius, mortalia facta peribunt,
nedum sermonem stet honos et gratia uiuax.
Multa renascentur quae iam cecidere, cadentque
quae nunc sunt in honore uocabula, si uolet usus,
quem penes arbitrium est et ius et norma loquendi.

Det är svårt att ge er en vettig översättning då radernas följd är en smula omtvistad, så jag tror ni får Arvid Andréns från 1992, som alltid i det piggt gröna omslaget som visar att den är utgivet på Paul Åströms förlag. Här ska ni dock tänka bort rad 46, det är omdiskuterat var den ska vara:

Utsökt vers har du skrivit ifall en kvick formulering
låter ett välkänt ord komma åter som nytt och ovanligt.
Om du med nya od måste skildra det okända dunkla,
finna uttryck ej hörda av gammaldagsklädda Cetheger,
har du din frihet om blott medåterhållsamhet brukad,
och dina just nyskapade ord blir gångbara, blott de
härleds med måtta och droppvis från grekiska källor. Men varför
skall då romaren giva Caecilius och Plautus den rätt som
frånkänns Vergilius och Varius? och varför ogillas jag då,
om jag kan finna på något nytt, när Catos och Ennius'
tunga berikat fädernas språk och frambringat nya
namn på saker och ting? Nej vi haft och skall alltid ha rätt att
sätta nypräglade ord i omlopp istället för gamla.

Liksom träden med årens flykt skiftar löv och de första
fälles först, så försvinner de ålderdomliga orden,
allt medan nyskapta blomstrar och frodas som ungdomar plägar.
Vi och allt vårt är förfallna åt döden: här låter vi havet
famnas av land till flottors skydd emot nordan, ett storverk,
här ett träsk länge ofruktbart, lämpat för roddares båtar,
föder kringliggande städer och känner den tyngande plogen,
där har en flod som skadat grödorna lämnat sin fåra,
anvisad bättre väg; men dödligas verk skall förintas,
och än mindre är ordens gunst och ära beständig.
Många utdöda ord väcks dock åter till liv, medan andra
ofta använda nu försvinner om språkbruket vill det,
ty det är det som är lag och rättesnöre för talet.


Denna översättning är emellanåt en smula obskyr, men den klingar ganska snyggt. Den har även ett utmärkt litet förord och bra förklaringar. Ars Poetica är verkligen att rekommendera till alla litt.vetare då den är en slags romersk litteraturhistoria, samt i synnerhet till alla aspirerande poeter, då den går in på vad som är viktigt för en poet och vad som är relevant i poesi.

Jag är långtifrån den första som åberopar desa rader, John Dryden stödjer sig på detta parti då han försvarar sitt nyskapande i översättandet av Vergilius:

"Upon your first perusal of this poem, you have taken notice of some words which I have innovated (if it be too bold for me to say refined) upon his Latin; which, as I offer not to introduce into English prose, so I hope they are neither improper, nor altogether inelegant in verse; and, in this, Horace will again defend me.

Et nova, fictaque nuper, habebunt verba fidem, si
Graeco fonte cadunt, parce detorta—­

The inference is exceeding plain: for if a Roman poet might have liberty to coin a word, supposing only that it was derived from the Greek, was put into a Latin termination, and that he used this liberty but seldom, and with modesty; how much more justly may I challenge that privilege to do it with the same prerequisites, from the best and most judicious of Latin writers!"

Andra mycket kända snuttar ur Ars Poetica är, som ni kanske redan klickat er till, bland annat Difficile est proprie communia dicere (ung: det är svårt att säga det allmänna på ett eget vis) och det tjusiga Bonus dormitat Homerus, och det, i kontext av Schopenhauer, är vad vi avslutar med:

"In appreciating a genius, criticism should not deal with the errors in his productions or with the poorer of his works, and then proceed to rate him low; it should attend only to the qualities in which he most excels. For in the sphere of intellect, as in other spheres, weakness and perversity cleave so firmly to human nature that even the most brilliant mind is not wholly and at all times free from them. Hence the great errors to be found even in the works of the greatest men; or as Horace puts it, quandoque bonus dormitat Homerus."

No comments: