Libri in mensa et bellum sacrum

Ahhh, mitt kungarike för en smula disciplin! Pluggar stötvis mycket väl och emellanåt fånar jag mig och är hyggligt random, såsom nu.

Böcker på mitt skrivbord precis i denna stund (majoriteten fyllda och färserade med papperslappar (rosa post-its!), hårnålar, pennor och andra lämpliga bokmärken):

- Horace; Satires, Epistles, Ars Poetica (min egen fina Loeb-utgåva, inköpt genom DBD:s generositet)
- Ordning och Reda-kalender (röd)
- Horace; Satires "ed, with notes by the late Arthur Palmer, Litt.D" (en censurerad och med tejpad rygg)
- Horatii Carmina, Oxonii
- Horace; Odes and Epodes (ytterligare en Loeb, dock ej min)
- Gian Biagio Conte; latin Literature, a history
- Horace; Odes I "Carpe Diem"; Text, translation and Commentary by David West (Väldigt käck bok)
- Horace; Epistles, "ed, with notes by Augustus S. Wilkins, Litt.D., LL.D."
- Nisbet and Hubbard; A commentary on Horace Odes, Book I
- Horatius; Satirer och epoder, svensk tolkning av Ebbe Linde (snodd från exfästman)
- Horace; Epistles II and Ars Poetica, ed by Niall Rudd
- Joan D. Mandel; Can we wear our pearls and still be feminists?
- Nisbet and Hubbard; A commentary on Horace Odes, Book II
- Horatius; Diktkonsten/Ars Poetica, "Latinsk text men metrisk översättning, introduktion och kommentar av Arvid Andrén" (en sådan där gräll grön från Åströms förlag)
- Ahlbergs latinsk-svenska ordbok
- Horatius; Satirer och Epistlar i urval av Arvid Andrén (en vit paperback Åströmmare från -88)

Ett stort skrivbord, det där.

In other news, iuvenes, så fortsätter Stickan sitt beundransvärda Plutarchos-korståg (visste ni att Han på vårbalen brukade placeras med ryggen mot de besökande finländska studenterna, för att inte störas av åsynen av deras kopiösa fylleri och dräggighet?)i dagens Understreckare:

"Det är ingen slump att de antika kulturspråken i olika former känner det talesätt som i sin korthuggna grekiska version heter arché hémisy pantós: "början är hälften av det hela". Platon och Aristoteles hävdar till och med att begynnelsen är mer än hälften. Och Horatius i sak likabetydande version, "Dimidium facti, qui coepit, habet", har ekat i europeiska skolsalar i åtminstone ett halvt årtusende. "Friskt vågat är hälften vunnet" klingar en smula för hurtigt; det leder tanken till kroppsövningar.

Början är alltid svår. Men nu är den gjord för den här gången. Artikeln skulle också ha kunnat börja så här: författarens avsikt är att fullfölja en kampanj för att uppmuntra till ökad läsning av Plutarchos jämförande levnadsteckningar (i stället för de många brokiga och efter senaste recept snabbt hopkokade biografier som för närvarande åtnjuter modets gunst). Kampanjen inleddes med en artikel i denna spalt den 28 november 2005. Men att börja med att tillkännage denna avsikt föreföll litet för enkelt och träaktigt.
Om Plutarchos skall det emellertid handla. Låt mig erinra om att han levde mellan 46 och cirka 120 e Kr, för det mesta i småstaden Chaironeia i Beotien, men också i Athen och vid behov i Rom. Han reste i yngre år vida omkring i östra Medelhavsområdet, var en aktiv kommunalman, präst vid ett Apollotempel, en flitig författare av filosofiska arbeten, föreståndare för en privatakademi, där han också mottog kvinnliga elever, men först och främst författare till de 24 par av biografier över berömda greker och romare som är kända under namnet "bioi paralleloi", "jämförande levnadsteckningar".
...
Bland de 2 x 24 avporträtterade statsmännen och härförarna är det två - en grek och en romare - som utan tvekan kan och bör på nusvensk munart betecknas som "doldisar" (och dessvärre inte är tillgängliga på detta tungomål) men som förefaller att ha på ett särskilt sätt vunnit sin levnadstecknares tillgivenhet. De förtjänar därför båda att åtminstone nämnas; den intresserade kan lätt göra deras bekantskap på flera moderna språk. Gemensamt för dem är att deras liv och framträdande är starkt präglade av måttfullhet och en för deras samtid ovanlig humanitet. Men gemensamt är också att de - för att åter knyta an till samtida valårsdialekt - "inte nådde ända fram". Den framgång de förtjänade beskärdes dem inte. Det finns ibland en underton av
resignation och pessimism hos Plutarchos; han var genom studier och egen erfarenhet väl bekant med världens vägar, och han gjorde sig inte illusioner om dem.
Den grek som avses är Phokion från Athen, som levde mellan cirka 400 och 317 f Kr och som hade den otacksamma och till slut hopplösa uppgiften att leda sin nedgångna och av demagoger och mutkolvar välfyllda hemstad och att försvara den mot den makedoniska stormakten. Han var en fattig man men hörde till det aristokratiska konservativa partiet, som för det mesta befann sig i underläge. Han anförtroddes ofta befälet över Athens styrkor när stortaliga krigshetsare i folkförsamlingen hade dragit in staten i nya konflikter; han talade konsekvent för hedersam fred men drog lojalt i fält när det var oundvikligt och segrade där det var möjligt; han vägrade att motta hedersgåvor från de makedoniska kungarna. Till slut dömdes han av en hoprafsad folkdomstol på samma sätt som Sokrates att tömma giftbägaren tillsammans med några av sina åsiktsfränder; slutet
komplicerades av att bödeln i god facklig anda trilskades över att han inte fått betalt för hela dosen. Men till slut gick det.
Vad som gör läsningen av Phokionporträttet särskilt njutbar är hjältens slagfärdighet; Plutarchos återger med märkbar förtjusning de många bons mots med vilka denne attiske statsman uppmuntrade eller tystade sin omgivning. Ett berömt exempel är hans svar till den store talaren Demosthenes, när denne i folkförsamlingen utropade: "Akta dig, Phokion, om athenarna får ett anfall av raseri kommer de att slå ihjäl dig." - "Och dig, om de får ett anfall av förnuft."

Jobba, jobba, jobba...