hodie

Har varit här sedan strax innan 7 för att jobba undan inför en otroligt späckad dag. Har som sagt lite lugn just nu (lyssnar på Malte och Svenbro prata om träd, mkt trevligt, tack till errata för länken!) för att slutföra det sista på deklarationen, ordna inför dagen och repetera Peregrinatio, men vid nio drar det igång:

09.00 pedagogiskt försnack
10.00 -12.00 Undervisa
12.15- ca 13 ÄG-möte
13.00-13.45 Pedagogiskt eftersnack
13.45-14.00 Äta något
14.00-16.00 Språkhistoria med Peregrinatio-läsning
16.00-16.15 Kaffe!
16.15-18.00 Högre seminariet i latin!
18.00-18.15 Ta sig upp till Humanisten
18.15---> Litt.vet seminarium; "Humor och romersk satir"

Därefter: packa, diska, städa, läsa sem.material inför morgondagen, kanske äta ngt, ev. sova...

Kill me now.

Commiserari

En rysligt arbetsam dag, med lektionsförberedelser, konstiga ärenden, och läsning av Peregrinatio, samt en strid ström av folk som tittat förbi för att prata om U-a. Vill gå hem och inte deklarera.

Men, har man lovat att svara på en läsarfråga till idag, så måste man ge besked. Frågan är följande:

"[...] undrar om kan hjälpa mig med följande fras :
”Det är dumt att göra fel”
Vad skulle det bli på Latin ?"

Då jag är trött och nyligen har avslutat min stilkurs (yay!), och sålunda är närapå hyperkorrekt, försöker jag leta upp någon slags parallell i hos den stora, ultimata förebilden för oss latinskrivande, id est naturligtvis hos mannen myten och legenden, Cicero. Det finns turligt nog en sentens hos honom med lydelsen Est proprium stultitiae aliorum vitia cernere, oblivisci suorum, vilket ungefär är; det är typiskt för dumheten/dumbommen att se andras fel och glömma sina egna.
Sålunda skulle man nog kunna äga Est proprium stultitiae errare; det är kännetecknande för dumheten att göra fel.
Errare är i sin grundbetydelse "irra" och "gå vilse", och har sålunda även lydelsen "misstaga sig, ta fel." (Icke-latinist publiken kanske känner igen det från humanum est errare; det är mänskligt att fela)

Stultum est funkar väl även för "det är dumt", jag hittar exempel på detta hos Seneca och Publilius Syrus, t.ex Morieris: stultum est timere, quod vitare non possis, du kommer att dö: det är dumt att frukta det du ej kan undkomma. Sålunda kan man översätta den önskade frasen med Stultum est errare.

Notitia

-North American Institute for Living Latin Studies, som anser att vi bör tala latin, har en lite tafflig hemsida, men det finns bra länkar och en (ngt klumpig) "Your name in Latin"-apparat.

-Jag känner mig en smula snobbig för att jag inte tog med Växjö i tipsandet om latinkurser på högskolenivå. Där erbjuds nu en bättre klassisk bildning än Lund.

-Nej, jag tänker inte skriva ett enda ord om U-a förrän det är helt klart.

-Enkla barnsliga latinska övningar att nyttjas av lärare.

-Jeltsin struntar jag i, likaså folkpartiets ledarbyte, men blir lite nere av att David Halberstam har dött i en bilolycka. (Han skrev the absolut bästa strandböckerna, jag rekommenderar i synnerhelt The Fifties och The Children. Jo, han gillade att ha ordet "the" i sina titlar.) Låt aldrig doktorander köra, det är läxan vi kan lära oss av detta.

Sed quid temptare nocebit?

En regnig måndagmorgon, och jag passar på att berätta att stolsprofessorn i (klassisk) grekiska i Lund varslades om uppsägning i förrförra veckan.
Detta är väl första gången en professor i klassiska språk i detta land drabbas på detta vis.

Då allt obehagligt som befarades i Lund nu blivit verklighet, kavarstår blott att återigen sätta sig ner och skriva en kraftfullt formulerad protest. Det ändrar inte ngt, men det är värre att tiga och samtycka.
Då det är den s.k. rector magnificus (får man använda en latinsk titel på en ledare för ett universitet där latinet knappt finns längre?) som undertecknat detta beslut är det kanske passande att skriva till denne:

Prof. Dr. Göran Bexell, rector magnificus
(Goran.Bexell@rektor.lu.se )
(Rektorsämbetet, Lunds universitet, 221 00 Lund, Sverige)

Praeterea

Jag får ibland frågor som inte är från en intresserad allmän läsekrets, utan snarare från den innersta kretsen, vilket är särdeles roligt då man har möjlighet att mer utförligt diskutera runt frasen i fråga och man oftast känner till kontexten bättre. Min vän och ständiga legal counsel rhetorn skrev häromdagen och undrade, för ett tal som skulle hållas inför en mängd iuris studerande, följande:

"För detta syfte skulle jag behöva ett förslag till gott latin för följande alludering på den äldre Catos ständiga slutkläm: ”Praeterea censeo att sättet att anta tingsnotarier skall förändras.” Antagningen handlar ju om att vid domstol anställa vad som också skullekunna kallas domarassistenter (på engelska ”law clerk”), sättet metoden att närmast uteslutande beakta betygen i jur kand-examen."

Det här, iuvenes, är en otroligt kul övning. Jag var först tvungen att googla praeterea censeo för att se hur pass utbrett det är med ett perverterande av den frasen och hittade en sådan uppsjö med varianter som Praeterea censeo MODO esse delendam (förlåt ChW), Praeterea censeo arma nuclearia esse delenda, Praeterea censeo Bushadministrationem esse delendam, Praeterea censeo microsoftenem esse delendam, Praeterea censeo adiuctionem EMU esse repudiandam, Praeterea censeo metaphysicam esse delendam, Praeterea censeo Socialismum esse delendum, Praeterea censeo constitutionum esse repudiendam, Praeterea censeo prostitutionem esse delendam, Praeterea censeo internetinem esse delendam, Praeterea censeo monotheismum esse delendum, Praeterea censeo subsidia Ordinum Universitatis esse augenda, Praeterea censeo, Daniam esse delendam, Praeterea censeo Babyshambles esse delendam och många, många fler exempel, alla dessa ovan är helt autentiska, och bara en handfull. Jag undrar vad den gode Cato ansett om att hans lilla slutkläm blivit så produktiv.

Jag satte mig sålunda ner och plitade följande svar:

"Jag har vid min översättning helt fräckt antagit att du, såsom Cato, menar "skall" i betydelsen "måste/bör", och inte futuralt ("kommer att"). Om så inte är fallet, så hojta, och jag ska genast hitta på ngt annat.
Nåväl, det svåraste i detta är just översättningen av tingsnotarie. Notarie finns ju i en slags latiniserad variant, notarius, men det är vad jag förstått ngt helt annat på svenska än just tingsnotarie. Och visst kan du använda notarius i detta uttryck om du vill, det är dock efterklassiskt latin för snabbskrivare alt stenograf. Men det kanske har den högsta igenkänningsfaktorn hos din publik.
De svensk-latinska lexika som jag har på bordet föreslår scriba som notarie, och detta är enl de klassiska källorna; "skrivare, skrivarbiträde, kanslist" och tillägger att "sekreterarståndet var så aktat som lönearbete medgav [...] hade hand om räkneskaper och protokoll och voro med sin rutin en god hjälp för de årligen växlandeämbetsmännen". Kanske inte helt korrekt beskrivning av en tingsnotarie, även om just "clerk" är en översättning av scriba (som trots sin feminina form är genus maskulinum). Vad du kanske snarare är ute efter är domarassistent.
För lydelsen assistent, kan man ta till ngn variant av hjälpare, då finn adiutor (ordagrannt en "hjälpare", men även "birollsinnehavare" samt "medhjälpare, hantlangare, i ogynnsam bemärkelse") och man kunde kanske konstruera det som adiutor iudicis/arbitri-domaren hjälpreda, eller adiutor iuris-lagen/rättens hjälpreda/assistent, eller adiutor iudicalis-rättslig hjälpare, adiutor iudicarius- juridisk hjäpreda. Du ser det finns en oändlig variant att skapa här, men inte heller detta kanke känns helt bra.

Jag vet inte riktigt vad jag ska föreslå, antingen ta scriba + passande bestämning (iudicialis, forensis; ngt som gör det rättsligt, eller auditor iudicis kanske funkar, eller ett lite mer spexigt förslag är att göra en diminutivform (förminskandeform, som -ing på svenska) av iudex, och få ngt som skulle kunna översättas med smådomare (varför tänker jag på småpåvar?), och kanske är med i linje med denna uppsluppna tillställning på vilken du ska tala. Det skulle väl bli iudiculus alt iudiciulus.
Vad om bekymmrar mig att intet av dessa har egentligen hittats vid googlingar, visserligen hastiga sådana, men ändå, och det tyder på att det finns säkert ngt mer erkännt ord för detta fenomen som är tingsnotarie, som jag inte hittat.

För att ta resten av meningen är "sätt" oftast modus, "förändra" kan vara mutare, vilket här ger en allitration, typiskt latinskt stilgrepp, "anta" tyckte jag var lite klurigt, funderade först på ngn variant av "anställa"-instituere, men fastnade sedan för verbet sumere som betyder ungefär "uttaga, välja, nyttja" men även "adoptera", vilket väl blir en vacker metafor för att de tas upp i den juridiska familjen. Sålunda, om man nu använder scriba iudicalis för tingsnotarie bör det ungefär bli:

Praeterea censeo modum scribae iuducalis sumendi mutandum esse

Ordagrant:"För övrigt anser jag att sättet att skaffa domstolsskrivare bör ändras."
Scribae iudicalis kan sålunda bytas ut mot adiutoris iudicalis/iudicis et al. eller iudiculi. Om du väljer notarius blir det notarii iudicalis eller notarii tribunalis (det känns som man bör ha en modifikator här).
The friendly neighbourhood philologist/SDIL

P.S Ett litet påpekande om uttalet bara (jag är övertygad om att du redan kan, men säger det fräckt ändå), ae uttalas på klassiskt vis som aj, och sålunda sägs frasen ovan; prajterea censeo modum scribaj... (ser lite ut som transpiranto när man skriver detta så). D.S"

Min vän rhetorn blev nöjd och svarade trots han var "rädd för att i alltför hög grad störa Dina angelägna forskarstudier." (Jag har en särskild soft spot för de av mina vänner som tror att jag faktiskt jobbar om dagarna)
Han meddelade att "det jag närmast fastnade för var Praeterea censeo modum notarii tribunalis sumendi mutandum esse.", med motiveringen "Eftersom hovrätts-, tings- och länsrättsnotarier alla är notarier vid domstol känns domstolsnotarie som en bra utgångspunkt för översättningen. Att notarie är nylatin kan jag överleva, med all respekt för Cato d ä."

Jag fick ganska nyss veta från min bildade kamrat att "Talet igår förlöpte tämligen väl.[...] Slutklämmen blev dock lysande. Den följde på "Jag kommer ju från Uppsala. Där talar vi latin."

Någon som förresten vat den officiella latinska beteckningen för tingsnotarie?

Terminus post quem

Recension i SvD av Från Alexander till Augustus. En glanstid i antikens kultur av Sture Linnér (må han leva till minst hundra):

"Rubriken är alltså en tidsmarkering och epoken är hellenismen. Linnér säger sig ha skrivit sin bok i avsikt att väcka intresse för hellenismens konst och kultur, som han med rätta anser vara underskattade. En länge rådande allmän mening har varit att den klassiska filosofin, konsten och litteraturen nådde sin höjdpunkt i Aten ungefär vid tidpunkten för Alexanders maktövertagande, medan det som följde därefter inte nådde upp till samma nivå och därför inte är lika intressant. Detta är både sant och osant.
...
Linnér lyfter fram hellenismens betydelse genom att hänvisa till den stora geografiska spridning den grekiska kulturen fick i medelhavsområdet och Främre orienten tack vare Alexanders erövringar. Det är förstås sant och riktigt, även om jag skulle vilja se ett djupare samband som sträcker sig ända fram till vår egen tid. Det stora intresset för den klassiska perioden [Vaaaaaa?] kommer sig av, tror jag, att vi tyckt oss se likheter mellan deras och vårt sätt att leva och skapa; likheter som kan sammanfattas i orden frihet och demokrati. Similis simili gaudet, som redan Cicero sade, ”Kaka söker maka”."

Stercora

Annat som rusat genom mitt huuvud under sjukdom och intensiv stilskrivning:

-Den utmärkta lingvistbloggen gräver i barnramsor med hjälp av såväl latin som hebreiska.

-De studenter som går och latar sig på högskolan läser inte klassiska språk. Just sayin'.

- Senaste diagnosförsöket är körtelfeber. Jag börjar känna mig som ett House-avsnitt.

-Hurra att regeringen erkänner att denna doktorandproblematik existerar. Hoppas det även görs ngt åt den.

-Jag har skaffat mig ett par röda sandaler. Det är ngt visst med färgade skor, man blir glad var gång man tittar ner.

- En intervju med en av regissörerna av Rome.

- Vergiliusgeneratorn, som jag inte kan leva utan, omnämndes tidigare av förvirrade amerikaner på wiki-sidan om Spogg, men det är tyvärr borta nu.

- Jag ska undervisa i nästa vecka, för att kunna få min univ.pedagogiska meritering och de två obligatoriska pedagogiska poängen. Bäva månde...

- Jag funderar på att anslå ChWs förhållningsorder på dörren till mitt kontor, det skulle underlätta.

Amor vincit omnia

Efter en tid med blommande träd och milt, sommarartat väder visar nu Gbg återigen sitt rätta ansikte, med piskande regn och sönderblåsta paraplyer. Då jag fortfarande inte är helt frisk (det börjar bli löjligt, det här) sitter jag framför datorn och ryser av fukten och gråheten, men tänker att det är bättre än förra veckan.

Förra veckan var på många vis ett rent helvete, jag var febrig och dann (jag lovar, jag ska strax sluta prata om min tråkiga påsk och all feber och halsont därkring), men det fanns tyvärr ingen möjlighet att stanna hemma sjuk då det dels var inrest seminarium, dels Klassiska föreningen med allt som hör därtill, så det var bara att ta itu med det på darrande ben och ständig hetta. Jag gick och lyssnade på det intressanta seminariet, även om jag mest satt och lyssnade på inflektioner av röster och patterns of speech då huvudet var för svullet och dunkande för att ta till sig något. På kvääen ombesörjde jag mat, bar och städ för KF, samt var powerpoint-guru, en roll som jag varken vill eller faktiskt kan inneha. Utmärkt föredrag dock, hurra för dig (K)!

En ljuspunkt var dock att jag fick tillfälle att utöva den så mytomspunna tredje uppgiften, en hunduppfödare kontaktade nämligen institutionen för att få hjälp att döpa en kull med valpar. Uppfödarinnan hade valt Amor som tema för denna kull och ville sålunda ha lite hjälp i att döpa de små ulliga sakerna. Jag klurade ett tag och hade sedan ett givande samtal med damen då vi gjorde upp en lista på namn, och här är några exempel:

De som har med att älska att göra:
Amanda
Amadeus
Amorosa
Amicus
Amica
och så min personliga favorit; Amens amans

De som har snarare med guden Amor att göra:
Cupido
kerub
amorin
erot
putto
Psyche
Venus
Afrodite

Det är ännu inte bestämt vad de 8 pyttiga hundarna ska döpas till, men jag meddelar då jag vet.

ostentationis plena

Magnolian blommar, närapå över, på vår varma innergård, och det är så vackert att man här på institutionen inte kan prata om det, utan då man passerar varandra i korridoren, lägger man bara handen över hjärtat och nickar mot detta prunkande träd.

Håller på med vad som antagligen är slutuppgiften i min stilkurs, dvs hiskeligt upptagen.

Exercitus noster est magnus

(Jag blir inte frisk, jag kan inte skaka av mig denna feber och raspiga hals, så jag har till slut beslutat mig för att strunta i dessa symptom och försöka leva livet såsom det brukar vara och ignorera att jag svettas genom blusen.)

En av de ting som stått på agendan ett tag har varit att gå och se 300, man har en viss skyldighet som klassicist och Leonidasdyrkare, och det gjordes nu i veckan.
Jag är på många vis väldigt lätt att behaga som filmbesökare, det behöver bara finnas antingen exploderande helikoptrar eller ljudet av sköldar som slår samman för att jag ska tycka det är en passabel upplevelse.

Sålunda kanske jag inte gick besviken därifrån, men det kanske ändå var med viss svårighet som I wrenched enjoyement från denna film. Färgskalan och bilderiet är absolut superba, antagligen a nod till dess ursprung som seriealbum, och även, vill man hoppas, en slags tanke om att efterhärma vasmålningar, med de veckade mantlarna och överdrivna linjerna.
En scen, som i sanning är serierutig, är då "Leonidas" står och tittar naken på himmelen natten innan avfärd, man ser nästan bläcket. Den blir än mer underbar då han därefter beklagar sig inför sin hustru ungefär med orden "sometimes you have to disregard the laws you have sworn to upheld, for the sake of Freedom", (Darn it, somethimes you have to spill a little constitutional milk to save the american pie!)very bushian, och han är som sagt totally nude (vid återberättande för frater sade han: Thank you, I now have the image of a naked Dubaya before my eyes. SDIL: Circumsized?). Överhuvudtaget mycket, mycket naket i denna film.

Dialogen kunde, som sagt, emellanåt varit skriven av Karl Rove, med ett evigt basunerande av ordet Freedom, utan definition eller sammanhang för detta begrepp, och underbara plattityder som ovan. Överhuvudtaget var manus under all kritik, jag förklarade detta för mina gumsande eskorter (som redan från början hade viss illvilja mot filmen då den visades i en salong som inte hade plusstolar, då de båda består av mycket och långa ben), att då man betalat för all dyr dataanimerning fanns det inte helt inte pengar till ett manus. Det var faktiskt mest a string of clichées, såsom det ironiska ensamma handklappandet och mycket annat som ni alla sett på film tusentals gånger. Till och med de repliker som hämtats från de klassiska källorna schabblades bort, och en klassiskt kommer naturligtvis att irritera sig på att hodie apud umbras fortasse cenabimus översätts med "tonight we dine i hell", då det inte riktigt fanns koncept för helvetet på den tiden (detta kan man irritera sig på även i Gladiator om man så önskar).
"Kom och ta dem" finns med, och även det om att slåss i skuggan, men de missade många tillfällen till bra repliker, jag hade gärna sett att "Leonidas" faktiskt uppmanat sin hustru då de skiljs åt att skaffa sig en bra make och ytterligare barn, och den får sluta med Millers variant av Simonides dikt: Go tell the Spartans, passerby,That here, by Spartan law, we lie.

Annars är historieförfalskningen helt galen, man tar bort mycket av det nobla och tragiska i spartanernas uppoffring, och rensar bort bilden av Leonidas som stor härförare i spetsen för en grekisk allians som sänder hem trupper för att ensam ta striden, samt glömmer de överiga som även stannde i passet. Att ha Ephialtes som en vanskapt, utstött puckelrygg, visserligen en bild som är hämtad från serien, förtar den fruktansvärda banalitet som finns i hans förräderi (satt mest och tänkte på var gång han var ibild att jag intressant nog kan det franska ordet för ryggpuckel, bosse). Lustigt nog är de ruskiga, korrupta eforerna (hur kan de vara inbred?) och persernas elitninjas även vanskapta med utväxter och vårtiga partier.

Både DN och SvDs recencent beskriver perserkungen såsom en diskofjolla (jo, de är båda män), själ associerar jag snarare till filmen Stargate där potentaten framställdes på liknande, om än ngt kortare vis. Och ja, hotet, det perverterade, degenererade hotet från öster utmålas tydligt, och jag är förvissad om att den gått varm i Vita huset projectorn (efter att viss nakenhet klipps bort).

Vissa stridsener är vackra, närapå balettartade, och just ljudet av sköldar som slår ihop (ungefär det enda jag gillade i Troja), samt det faktum att jag betalt 90 kronor gjorde att jag var så illa tvungen att uppskatta den.

Alleulia centuplicat

Carmen Paschale av Sedulus Scottus, som riktar sig till Tado, ärkebiskopen i Milano vid den tiden:

Surrexit Christus sol verus vespere noctis,
Surgit et hinc domini mystica messis agri.
Nunc vaga puniceis apium plebs laeta labore
Floribus instrepitans poblite mella legit.
Nunc variae volucres permulcent aethera cantu
Temperat et pernox nunc Philomela melos.
Nunc chorus ecclesiae cantat per cantica Sion,
Alleluia suis centuplicatque tonis.
Tado, pater patriae, caelestis gaudia paschae
Percipias meritis limina lucis: ave.

I översättning av Helen Waddell, på intet sätt ordagrann och en smula fri, som man hittar i den utmärkta Penguin-pocketen Mediaeval Latin Lyrics blir det:

Last night did Christ the sun rise from the dark,
The mystic harvest of the fields of God,
And now the little wandering tribes of bees
Are brawling in the scarlet flowers abroad.
The winds are soft with birdsong; all night long
Darkling the nightingale her descant told,
And now inside church doors the happy folk
The Alleluia chant a hundredfold.
O father of thy folk, be thine by right
The Easter joy, the threshold of the light.

dimidium animae meae

Att vara sjuk har sina fördelar, man kan faktiskt inte jobba (även då man bokstavligt talat har högar av saker som måste, måste göras), och kan sålunda med gott samvete (typ) läsa om alla sina favoritböcker.

Jag läste inatt, hostandes, om en absolut favorit, ’Maken-En förhållanderoman’ av Gun-Britt Sundström, från 1976, och blev som alltid lika tagen över vilken perfekt skildring det är av relationer och tänker återigen att det måtte vara en av de mest realistiska kvinnoporträtten som svensk litteratur har.
Den är socialrealistisk och tidstypisk, både Vietnam och kårhusockupationer figurerar, men samtidigt finns ett evigt, ständig skimmer över texten, de unga tu kommunicerar ofta genom Bibelverser och genom citat, de filosofiska samtalen och insikterna är viktiga för dem båda. Boken får mig alltid att inse hur otroligt löjlig de nutida böckerna ”för kvinnor” är, i dessa är det bara yta, yta, yta. Och jag tänker inte på den utseendemässiga, utan det är mer om hur man framstår och vad andra ska tycka än vad man faktiskt är. (Da mihi veniam, jag har en svettig feber, riktigt ont i höger öra och en hals som känns sandpapprad, och sålunda jag får vara rejält flummig.) Hjältinnan i Maken kämpar att hitta sin essens, om man så vill, det handlar inte om vad samhället anser om henne, dess restriktioner eller krav, utan om att vara ärlig och sann, och på så vis leva med en annan människa.

Nåväl, Martina (hjältinnan) och Gustav, hennes ”make”, korresponderar mycket, dels då de emellanåt är geografiskt åtskilda, dels som uppvaktning, men även för att kunna uttrycka sig tydligare, och då isynnerhet då de bestämmer sig för att vara isär. Vid en av dessa ”skilsmässor”, påkallad av svartsjuka, mottager Martina följande (s.308 i min utgåva, Månpocket från -93):

”Gustav ringer inte mer, men en brevhälsning kommer i början av augusti. Med bibelhänvisning som förr i världen, men nu är det Klagovisorna han hämtar verser i. Klag. 3:17 som lyder så: Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.Resten är en avskrift från Spinozas geometriska etik-ett bidrag till förståelse av svartsjuka:
Qui enim imagintur mulierem, quem amat, alteri sese prostituere, non solum ex eo, quod ipsius appetitus coercitur, contristabitur, sed etiam quia rei amatae imaginem pubendis et excrementis alterius iungere cogitur, eandem aversatur. Ad quod denique accedit, quod zelotypus non eodem vultu, quem res amata ei praebere solebat, ab eadem excipiatur, qua etiam de causa amans contristatur.

-Ty den som ser för sig hur den kvinna han älskar ger sig åt en annan, blir inte bara bedrövad därför att hans egen åtrå tvingas tillbaka, utan får också avsmak för henne då han tvingas förbinda föreställningen om den älskade med en annans könsdelar och utsöndringar (det är alltså pudendis et excrementis det). Härtill kommer att den svartsjuke inte mottages av den älskade med samma min som hon förr visade honom, ett ytterligare skäl till att den älskande blir bedrövad.

Genom århundradena. Contristatur.”

(Vi har haft kärleksförklaringar och inviter på latin här på latinbloggen, detta är väl vår första dumpning på det språket.) Det anges inte i romanen vems översättning detta är, om det är ”Gustavs” eller tagen från en publicerad översättning, jag har en smygande misstanke om att det är Sundströms egen, hon är en välkänd och lärd översättare och har i många år arbetat med den nya Bibelöversättningen.
Hennes filologiska angreppsmetod lyser igenom i hela boken, dels som ovan då originaltexten till citat alltid anges, och ord rådbråkas och analyseras just för att nå sanning och förståelse. En favoritscen är när Martina ringer från en lantlig telefonkiosk till en väninna för att få en etymologisk definition på ett ord, eller hur hon ständigt använder sig av engelska fraser (missmate) då hon tycker svenskans ordförråd tryter.
Se här hennes funderingar över ordet panic, efter ytterligare en ”skiljsmässa” (s.330):

”I panic, och det är märkvärdigt att det på svenska inte finns ett verb för det, för panik är inte bara något som man är ett offer för, lika lite som en depression är något man stillsamt ”har”: precis som det är en aktivitet att deppa är det att panika, det är en verksamhet som tar all uppmärksamhet och all kraft i anspråk.”

Författare och filosofer vimlar det av i Maken, det är dock aldrig ett tomt name-droppande, utan oftast en språngbräda för Martinas och Gustavs tankar och diskussioner. Kierkegaards ”realiere det Almene” är grunden för Gustavs frieri, men Martina kontrar då med Sandemose, utan att det någonsin blir pretentiöst eller svårt.

Ett sista exempel vill jag ge på deras orddiskussioner med filologiska insikter, från början av boken, då de är nyförälskade och Bibelcitaten kommer från Höga visan, de äter lunch och diskuterar samlagsteknik, Gustav är nämligen alltjämt en orörd gosse:

”Om ordet samlagsteknik vill säga. Gustav har vid sitt studium av Aristoteles funnit att det är alldeles galet att tala om teknik i det sammanhanget.
- Techne är den kunskap som gäller poiesis [säger Gustav], verksamheter som går ut på att framställa någonting, att bygga hus till exempel. Men verksamheter som är självändamål, praxis, regleras av fronensis. Att spela flöjt är Aristoteles exempel på praxis.
- Och samlag är mer som att spela flöjt menar du?
- Ja, är det inte?
Jag tänker.
- Men i det fall då man är ute efter att göra barn, då är det alltså egentligt att tala om samlagsteknik?
- Om man så vill, men det är ju inte så det används. Som det används i Expressen och dagligt tal tycks ju verksamheten betraktas som underordnad ändamålet att framställa orgasm. Ett medel för det, och inte något som är meningsfullt i övrigt. Fronesis finns det inte ens ett ord för på svenska, typiskt nog.
Jag är gruvligt imponerad.
- Du läser honom väl inte på grekiska i alla fall?
- Nåja, i Loeb-utgåvan med parallelltext på engelska. Där återges det med prudence.
Gruvligt imponerad, och ganska nyfiken på hur dessa ovanliga insikter skulle kunna ta sig ut i praktiken. I praxis alltså.”

Då akten sedan slutligen sker tröstar Martina Gustav vid sänggåendet med frågan; ”Du kommer väl ihåg att det är fronesis det gäller och inte techne?”
Visst är de underbara?

Kan knappt svälja och håller på att brinna upp av feber.

Sic semper

Jag genomlider en enormt trist påsk, jag är sjuk och dålig. Hals och öron smärtar och jag är övertygad om att jag har feber och /eller resistent TBC. Allt roligt som skulle ske under dessa helgdagar har gått om intet, den emotsedda utflykten till de nobla galningarna på Tjörn och besök från roliga östkustare har fått ställas in, istället får jag ligga i sängen och äta äggmackor och läsa Wodehouse och Jordahl. Och hosta.

Nåväl, i min självömkan inser jag dock att mitt lidande är futtigt i jämförelse. Idag är det som bekant dödsdagen of our bearded saviour, och jag syftar icke såsom den mer konventionella almanackan på Jesus Kristus, utan en annan, lite längre kille, nämligen Abraham Lincoln.

Lincoln mördades, som bekant, under ett teaterbesök på just långfredagen (rätt åt honom säger pia mea I) av den numera ökände John Wilkes Booth. Och hur kan vi knyta detta till latinbloggen?
Jo, vad sade JWB efter att han skjutit presidenten? Han hoppade ner på scenen från den loge där presidenten satt, och utropade med sitt sinne för dramatik, han var nämligen skådespelare (hans broder ansågs vara den tidens absolut bästa Hamlet och står staty i NY), med lyft dolk (shades of Caesar); Sic semper tyrannis!

Det är en synnerligen tragisk historia, konspirationen att mörda Lincoln; man har en ung nation splittrad av ett hiskeligt krig, och en påbörjad mycket ömtålig process att ena dessa två landsändar (jag tänker inte gå in på det amerikanska inbördeskriget, då jag antar att ni alla är bildade nog att känna till den geggan, eller kloka nog att själva läsa på), och mitt i allt detta mördas the commander in chief av ett litet gäng egocentrerade skådisar och riffraff. Detta patetiska gäng planerade en slags statskupp, inte bara old Abe skulle röjas undan utan även the Secretary of State W.H. Seward (överlevde mordförsöket då vapnet inte ville fungera och Sewards söner gick emellan) och vicepresidenten, men den konspiratören fegade dock ur. (Läs gärna mer om detta i Assassination Vacation som är källa till dagens anekdoter)

Men, som vanligt är det latinet vi ska hålla oss till. Sic semper… är ett flitigt nyttjat citat, brukar tillskrivas Marcus Junius Brutus (vem annars?)och man skulle ungerfär kunna översätta det med Så går det minsann alltid för tyranner. Det är delstaten Virginias motto, och ska väl anspela snarare på de engelska tyrannerna, men har helt klart nyttjats i en nord-syd kontext, som t.ex i grannstaten Marylands state song (dra dock inte för stora växlar, folk brukar vara lika bekanta med the state song som vi med våra landskapssånger, och de enda jag känner som kan sin brukar vara ölänningar, som ju är lite speciella i sig. Solens och vindarnas ö!) som i denna ditty (Maryland, My Maryland; samma melodi som O Tannenbaum), utropar såsom maning till secession:

Dear Mother! burst the tyrant's [dvs Lincoln's]chain,
Maryland!
Virginia should not call in vain,
Maryland!
She meets her sisters on the plain-
Sic semper! ‘tis the proud refrain

För att gräva ytterligare i detta uttrycks rather disgusting senare historia, kan det berättas att Timothy McVeigh, då han sprängde the Murrah Federal Building i Oklahoma City (1995, då terrorism alltjämt var all-american), bar en t-tröja vars baksida pryddes av det spridda Thomas Jefferson-citatet ”The tree of liberty must be refreshed from time to time with the blood of patriots and tyrants.” och framsidan med en bild av Lincoln och just texten Sic semper tyrannis. För att göra historien än mer obehaglig (168 döda, iuvenes, varav 15 dagisbarn) så såldes den tröjan snabbt slut efter dådet hos den ngt militanta postorderfirman som saluförde dessa. (Och googla inte sic semper..., man blir bara deprimerad)

För att återvända till mordet på Lincoln kan det påpekas att Booths fader bar det klingande namnet Junius Brutus Booth, och Booth själv (f.ö från Maryland, vilket gör the state-song än mer tacky) is in dagbok jämförde sig själv med just Caesarmördaren Brutus (och även William Tell).
Efterspelet av detta mord var, förutom de politiska och nationella följderna som t.ex att processen att återigen ena nord och syd fördröjdes och försvårades, tragiskt. Konspiratörerna sköts eller avrättades eller fängslades. Seward hade ärr i ansiktet, hans fru dog strax därefter av chocken (säger vissa), sonen hämtade sig aldrig riktigt. Det par som satt i logen med the Lincolns gick det inte heller bra för, Henry Rathbone knivhöggs av Booth då han försökte hindra honom att fly, och blev senare vansinnig och sköt sin hustru. Mary Todd Lincolns depressioner och vansinne är väl välkända.

Glad Påsk!

doctores futuri

Yay Linköping!

"- Vi har kommit längre än de flesta andra universitet när det gäller att ge doktoranderna anställningsvillkor som också ger ett socialt skyddsnät, konstaterar Mille Millnert. Med styrelsens beslut idag finns alla förutsättningar att vi ska bli det första universitetet där alla forskarstuderande har en doktorandanställning."

Jag skulle egentligen vilja sätta mig och lägga ut texten om olika sorter av doktorandanställningar och betydelsen av stipendiater och alla gråzoner som finns och de reformer och system som varit och den skamliga bristen på pengar, men jag har så ont i såväl hals som öron att jag måste gå hem.

almae matres

Det börjar närma sig, i synnerhet för er yngre iuvenes, det datum då kursval för högskolan ska lämnas in (15 april, om jag inte helt missminner mig, numera söker jag inte kurser, utan får antingen pigga mail från ngn käck ämnesövergripande doktorandkurs, eller så pysslar jag ihop ngt med kära handledaren, men för er vanliga dödliga är det nära.) och naturligtvis ska ni läsa ett klassiskt språk till hösten. Framför allt för er egen förkovran och utveckling, men även för att kunna ha den belåtenheten att hjälpa ett så hotat ämne överleva, att bevara tusentals år av kulturarv, att vara ruskigt subversiv i vår bottom-line fixerade tid.

Lund har alltjämt kvar såväl latin som grekiska i katalogen, kurserna är blott på kandidatnivå för att, skulle jag gissa, folk ska kunna slutföra sina påbörjade studier. En ack-så-sorglig påminnelse om sakernas tillstånd.

Vid Göteborgs universitet kan du läsa grekiska och latin, samt även sådan där skojig småkurs (7.5 p), 'Latinet som språk och kulturbärare'.

Stockholm erbjuder ett mkt tjusigt latinsortiment, man drägglar vid anblicken, men det verkar inte vara så många av dessa som ges till hösten, men hla spectrat av nivåer, ända upp till mastersnivå finnes. Likaså grekiskan har mastersnivå.

Uppsala universitet har introkurs i latin till hösten, samt sin sedvanliga sallad av högre latinkurser, och så den trevliga 'Latin för naturvetare'. Så passande i Linné-tider. För grekiskan finns såväl disans som lokala kurser.

Anmäl er sålunda i tid till den 15 april, och läs sedan verkligen kursen, det gör gott för själen.