Campania Confusa Liber III: Om att misslyckas med att ta sig till Cumae

Från Neapel ser resan till Cumae ut som ett stenkast, eller en dagsresa. Kanske är det lite längre än till Pompeii, men bestämt kortare än till Paestum, och på kartan ser det ut som en enkel liten fjuttresa. Men skillnaderna är ack så mycket större.

Till Pompeii kommer man med direkttåg, Circumvesuviana, med regelbundna avgångar från Neapels centralstation. Hemligheten är helt enkelt att kliva av tåget vid Scavi Villa Misteri (ca 50 meter från ingången till utgrävningsområdet). Till Cumae, däremot, är färden långt mycket krångligare. Receptet låter mycket enkelt: först tar man tunnelbanan, linje 2, till slutstationen i Puzzuoli, en resa på omkring 20 min. Från stationen (som ligger utsökt vackert, med utsikt från perrongen över bukten) går man ut och till höger, nedför sluttningen fram till den större vägen. Precis till höger, under viadukten, finns busshållplatsen för Archeobus Flegreo, som, enligt tidtabellen, går ungefär en gång i timmen. Det tar ca 25 minuter att komma till Porto di Baia, och därifrån ytterligare omkring en halvtimme till Acropolis i Cumae. Med väntetider och dylik bör man alltså räkna med minst 1,5 timme enkel resa.

Mitt första försök att ta mig till Cumae krashade p.g.a tidsoptimism och resesällskap. Min ursprungliga plan var att besöka både Baia och Cumae på samma dag - Baia känt som romarnas badmecca, någonting i stil med Playa del Ingles, och Cumae, en grekisk kultort där man fram till förra året kunde besöka sibyllans grotta (en jordbävning med tillhörande ras har nu gjort detta alltför osäkert).

Mitt resesällskap vägrade emellertid bestämt att lämna rummet tidigare än 15 min före det att hotellets frukostbuffé stängde, och ansåg inte att någon som helst utflykt kunde ursäkta någon som helst skyndsamhet. Följdaktligen lämnade vi inte Neapel förrän framemot elva, vandrade nedför slänten i Puzzuoli kort före tolv, och angjorde kajen i Baia omkring halv ett.

Till Baia kommer man för att se resterna av romarnas badparadis, i form av villor, badanläggningar och tempel. Ruinerna är högst påtagliga, och bussen stannar vid början av en snirklande trappa som för besökaren förbi små bostadshus med sovande katter dekorativt utplacerade på lämpliga trappsted, upp till ingången till det stora området. Dessvärre var detta (såklart) stängt "för ombyggnad", öppnar igen "någon gång efter sommaren". Närmare halv två hade vi stretat och strosat oss fram ett varv utmed kajkanten förbi alla lockande trattorior, funnit farleden och letat oss uppför berget till Castello Aragonese, där Baias romerska historia presenteras. Bl.a. finns ett mer eller mindre komplett nymfeum, från den del av den moderna bukten som idag står under vatten, men som på romarnas tid var torra land.

Denna "undervattenspark" (Parco sommerso) går idag att bese, enklast åker man ut med båt och ser på underverken genom glasskivan i botten, eller också, för den mer våghalsige med dykcert, följer man helt sonika med på guidad dyktur. Jag hade varit förutseende och bokat biljetter på det mindre vågade alternativet, båtturen. Dessvärre inställt "p.g.a dålig sikt" (antagligen var vi bara två personer inbokade på turen). Kort sagt, Baiabesöket förlorade två av sina inplanerade beståndsdelar, vi käkade sen lunch på en taverna med utsikt över bukten och havet och söndagsdinerande italienska familjer, bortsorterade Cumae och försökte ta oss tillbaka till Napoli via Puzzuoli, och fick vänta 1,5 timme på bussen (tidtabell okänd). En historia för sig.

Vid mitt andra försök att ta mig till Cumae var jag ensam, ute i god tid, och hade ingen önskan att öda tid i Baia. Puzzuoli hade jag också redan sett, och nöjde mig med att strosa utmed amfiteatern (man fortsätter helt enkelt till höger under viadukten när man kommer nerför slänten från tunnelbanestationen) fram till solskenet. Allt var lysande: jag hade min nya solhatt på mig, en bra bok i väskan och solen lyste glatt och obekymrat. Men aj, aj, aj... vad jag bedrog mig.

För det första kom ingen buss, och när bussen väl kom hade jag för ögonblicket vänt ryggen till varför den körde rakt förbi mig. För det andra var det antagligen fel buss, för när nästa anlände, en timme senare, hade busschaffören ingen aning om hur man tog sig till Cumae, men erbjöd sig att köra mig till Baia istället. För det tredje fick jag sällskap på bussen av en Salvatore, dvs. en rejält tilltagen man med hår på bröstet, glipande skjorta över svällande mage, guldkedjor, guldringar, en översvallande napoletansk dialekt, solglasögon och (håll i er nu) blindkäpp.

Samtalet med Salvatore löd som följer.
Salvatore: "Var kommer du ifrån, vad heter du, vad har du för färg på håret, vad gör du i Neapel, vill du följa med hem till mig, jag är en mycket gästfri man, har du några syskon, vad gör dina bröder, vad gör din systers man, får jag bjuda dig på middag, kan vi inte gå en promenad, vill du följa till Castello di Baia, kan jag få ditt telefonnummer, vill du komma och hälsa på mig i Nola, bor du hemma hos din mamma, är du gift, har du sällskap, varför är du ensam, varför är du så reserverad, kan vi inte gå en promenad, du måste komma och hälsa på mig..."

Jag satt inklämd mellan Salvatore och bussfönstret och var tvungen att stilla uthärda resan. Trafiken kröp fram i snigeltakt, och det dröjde över en timme innan vi angjorde Baia. Så fort jag skymtade kajpromenaden ursäktade jag mig raskt, kavade mig förbi Salvatores breda knän och smet ut genom bussdörren. Har nog aldrig tagit så bryskt avsked av någon förut. Få besökare har väl heller någonsin varit så besvikna över att vandra omkring i Baia, och vid det laget var jag så utmattad, utled och trött på allt vad napoletanare heter att jag bara gjorde ett par halvtama försök att hitta en annan buss den resterande vägen till Cumae (alltid utom räckhåll...). Därtill vägrade jag blankt vänta 1,5 timme till på en buss tillbaka till Puzzuoli, och, min vana trogen att välja det krångligaste alternativet, beslöt jag mig helt sonika för att gå, utmed kustvägen, österut (det tog 1,5 timme).

Sensmoral: det är lättare att ta sig till Baia än att ta sig därifrån, särskilt på en söndag, och om du vill åka till Cumae, försök att inte göra det den första maj, när trafiken i allmänhet och busstrafiken i synnerhet är helt ur led - bäst är nog att hyra en bil.

Campania Confusa Liber II: Samnites, everywhere Samnites

När Italienresenären styr kosan söderut från Rom mot Neapel, handlar det oftast som en handful, lätt uppräknade saker: det högst levande Neapel i sig, eller ruinstäderna Pompeii och Herculaneum. Somliga tar sig kanske ut på Capri, andra nöjer sig med småskalighet ett stillsammare liv i land. Jag själv, som jag ju antytt i mitt förra inlägg, mitt först som gästbloggare denna sommar, begav mig söderut från alla städers stad mot ett föga rent och stundom helt förbluffande kampanskt inland, i ett något annorlunda syfte, nämligen det att finna så många små obskyra landsortsmuséer som möjligt, vad som helst med "Sannitico" i namnet. Vad jag vet finns det fem sådana, av vilka jag lyckades pricka in besök på tre: i Santa Maria Capua Vetere, Capua och i Benevento. Museet i Nola var stängt (på obestämd tid) för renovering, och museet i Teano visade sig omöjligt att ta sig till såvida man inte kommer med bil eller med gott om tid för att gå de fem kilometrarna från tågstationen, och tillbaka.

"Sannitico" syftar här på det gamla Samnium, dvs. det område i södra Italien som på 6/400-talet f.Kr. styrdes av samniterna. Samniterna kom, enligt legenderna, från Appeninerbergens höjder och spred ut sig över Kampanien, och skövlade etruskerlandet och delar av Magna Graecia, mördade folk och intog städer. Romarna skulle komma att bete sig på ungefär samma sätt ett par hundra år senare, med den följden att samniterna, liksom alla övriga icke-latinska folk på halvön, trängdes undan, romifierades och försvann. Samniternas språk, oskiskan, finns bevarat i omkring 300 inskrifter, men efter omkring 80 f.Kr. finns inga fler skriftliga belägg.

I dagens moderna Italien, där det rikare, industriell nord står mot det fattigare och arbetslösare syd, är det ganska klart att ett område som Kampanien griper efter möjligheter att skaffa sig en självbild som är fristående från det nordligare Rom. Somliga av dessa städer lyfter därför stolt fram sin samnitiska historia, så gott det nu går, och det var i dessa städer jag gick på museijakt för att gräva fram bilder på sagda, oskiska inskrifter. Ett fint exempel på samnitisk stolhet hittade jag på klockstapeln på det centrala torget i Benevento: en karta över Samniums utbredning när det var som störts (komplett med duva och allt). På en annan sida visades Beneventos delaktighet i Andra Världskriget, som parallell.

Men, precis som med amfiteatrarna i mitt förra inlägg, står det inte alltid så bra till med samnitermuséerna heller. Imponerande innehåll göms oftast undan i ganska otillgängliga byggnader, som alltsom oftast lider total brist på guidematerial, böcker och vykort till försäljning, för att inte tala om suddgummin, neonlysande pennor och gästtoaletter. Man gör det inte lätt vare sig för personal eller eventuella besökare. Samma kommentar som vid amfiteatrarna: jag var mer eller mindre helt ensam vid på samtliga dessa tre minimuseum.

Detta löser man på olika sätt, med olika former av hjälpsamhet. I Capua fick jag personlig guidning genom samlingarna, av en mycket trevlig klumpfotad man som en gång i sin ungdom haft ett förhållande med en svensk tjej (ALLA italienare har tydligt haft förhållanden med svenska tjejer...), och som kom ihåg hur man säger "jag älskar dig", och, något mer förvånande, "tvetydig". Det satte viss krydda på upplevelsen, minst sagt, och samlingarna är verkligen häpnadsväckande. Där finns två rum med mater matuta-statyer från en samnitisk, därefter romersk helgedom, sammanlagt över 30 pjäser; tre rum med latinska inskrifter (varav ett kallas Mommsenrummet); och hela övervåningen är sedan fylld med små bronspjäser, glaskärl, arkitektoniska utsmyckningsdetaljer etc. etc. Jag gick därifrån tyngd av två versioner av museikatalogen, av vilken ingen innefattade det material jag ville åt.

Jag fick höra om existensen av ett museum i Santa Maria Capua Vetere bara genom ett samtal med vakten vid amfiteatern. Jag tog mig in utan att behöva lösa biljett, och hittade fyra något unkna salar med dålig beslysning, där cementen i väggarna såg ut att ta in fukt. Inskrifter hittade jag, precis de jag ville åt, och jag tog skändligt mycket kort eftersom jag var helt och hållet ensam i lokalerna. I Benevento, slutligen, fann jag ett oerhört smakfullt museum, nyligen renoverat, med en mycket vacker utställning av statyer och annat material från en Isis-helgedom. Samniterna hade däremot förpassats till en liten glasmonter.

Sammanfattningsvis: jag hittade samniterna, men jag är inte alltid säker på vad det var jag såg. Jag kan läsa deras språk, vilket är mer än vad de guider jag talade med kan, och bra mycket mer än vad de flesta besökare ens kommer viftande nära. Jag var överlycklig öber att få vandra omkring där i dåligt upplysta, dammiga salar och spana efter stenfragment bara jag visste fanns där - men hur många fler besökare kan lockas in i mörkret för att spana efter svunnen tid, om man inte ens vet om att den finns där?

Campania Confusa, Liber I

Den fagra SDIL har åkt på semester. Andra, e.g. undertecknad, återvänder istället till arbetsamma vardagar i semestertomma städer, och får i utbyte, till stor glädje, den stora äran att gästblogga - med orden: "du har ju så mkt spännande i ditt vackra huvud!"

Efter dryga nio månader i städernas stad finns såklart en hel hög med intryck, men då världslitteraturen redan väller över av Rombetraktelser tar jag här istället tillfället i akt att slå ett slag för Kampanien. Jag reste runt i regionen i fråga i slutet av april, på jakt efter inskrifter på obskyra små landsortsmuséer (mer därom senare), och såg både högt och lågt och smuts och flärd, allt det som gör Neapel till den omtumlande, sjudande stad hon är. Men om Neapel har likaså en hel del redan skrivits, och Kampanien är en hel del mer än bara Neapel. Mycket mer. Mycket sopor, tyvärr, men också många leenden. Och ruiner.

Fram till den romerska expansionen på 3/200-talet f.Kr. var Kampanien centrum och huvudsäte för de södra icke-latinska befolkningarna på halvön. Cumae var ursprungligen en grekisk bosättning, etruskerna bodde där moderna Capua nu ligger, och hela området kom så småningom att styras av samniterna. Ramlar man över ruiner är dessa alltså inte med nödvändighet romerska (även om så oftast är fallet), och kulturarvet är en mångskiftande blanding av olika folk. Men om kulturstaden Rom har sina problem med expansion, och bevarandet av sina gamla ruiner i en föränderlig och växande, modern stadsbild, har ett fattigt område, som Kampanien, desto större svårigheter. Detta blev tydligt framför allt när jag började ramla över bortglömda amfiteatrar.

Mycket beror så klart på staden i fråga, och vissa exemplar, som amfiteatern i Puteoli (mod. Puzzuoli), har det bättre ställt. Puzzuoli är en pittoresk liten hamnstad, en förstad till Neapel, och den plats där man byter tunnelbana mot buss på väg mot Baia och Cumae. Amfiteatern, den näst största i Romarriket efter Colosseum, är väl bevarad, fint inhängnad, och det finns ingen tvekan om vad det är eller var den ligger. (Bilden, en av valvbågarna, ska vara sned, man har väl sin konstnärliga frihet?!)

På andra håll är det lite sämre. Som till exempel Nola, en bitter liten småstad norr om Vesuvius som inte har bytt namn på de 2500 år den har varit känd i källorna. Egentligen var jag där för att se Cippus Abellanus, en av de oskiska praktinskrifterna, men väl där hävdade min guidebok att det skulle finnas en amfiteater någonstans i nejden. Följande repliker är helt autentiska:

Biblioteksassistent #1: "Amfiteater, har vi en amfiteater här? Hade jag ingen aaaaa-ning om..."

Biblioteksassistent #2: "Amfiteater? Va? Är du säker?"

Prästen: "Kan det vara någonstans vid sportstadion, eller nåt?"

Jag hittade den till slut (bild till vänster), 5 minuters promenad utanför stadsmuren, mellan ett åkeri och en målarfirma, vid en ödslig parkering. De sedvanliga, kampanska sopsäckarna stod så klart uppställda i den enda valvbåge som gick att skymta genom avspärrningarna .

En liknande historia av ungefär samma kaliber (dvs. sopor, borttappade ruiner, ingen vet någonting) stammar från Benevento, en i övrigt söt och gulligt upputsad bergsstad med rensopad gågata och mycket trevliga carabinieri. Där finns en mycket vacker teater, ett förvånande fint arkeologiskt museum, och fantastiska vyer ut över bergen och dalgångarna - men amfiteatern är man inte lika säker på var den ligger. Om jag inte minns helt fel upptäckte man den av en slump när man lade grunderna för den nya motorvägen (eller var det tågstationen?), så sent som 1992, och det har helt enkelt inte funnits tid/pengar/ork nog att idka vidare utgrävningar. Eftersom staden, till min stora förvåning, inte säljer turistkartor, letade jag mig fram genom gränderna medelst ett i smyg taget foto av översiktskartan på muséet, hittade Via Appia Antica (en smutsig grusväg, mer sopor), och började faktiskt gapskratta när jag såg ut över rostiga plåttak, lite undangömda, övervuxna stenar och, you guessed it, ännu mer sopor.

Nola och Benevento får stå som exempel på vad som händer med ruiner som inte ses värdefulla nog att bevara, restaurera och visa upp, mest beroende på brist på pengar (ska man bry sig om ruiner när man inte ens kan ta hand om sina egna sopor, sina tiggare, sina hem- och arbetslösa?), på orter dit turister sällan hittar eller dit man kommer av andra orsaker än för att titta på fallfärdiga, knappt igenkännbara ruiner. Amfiteatern i Puzzuoli, dit turister hittar självmant, är stor och vacker och imponerande. I Nola och Benevento ser man bara högar med stenar. Bedöms en byggnads restaureringsvärde efter hur mycket som återstår, och var?

En mellannivå mellan det rika Puzzuoli och de fattigare Nola och Benevento hittade jag i Capua (mod. Santa Maria Capua Vetere), etruskernas, senare samniternas, allra sist romarnas, Capua - och tro mig, mitt hjärta klingade barnsligt lyriskt hela tiden jag var där. Capua är, i stil med Nola, en småbitter stad, och ligger utmed en bjäfsigt neonkantad motorväg. Arkeologerna och stadstänkarna har gjort sitt bästa, och försökt plocka fram etruskiska verkstäder i kombination med senromerska gravmonument, och på det lilla men söta arkeologiska muséet möttes jag av en alldeles bedårande liten tant som smög till mig, helt gratis, ett ex av musei-cum-stadsguiden (på engelska!). Capua är dock fortfarande ingen attraktiv stad, och, som överallt annars, saknas det turister och därmed pengar. Men amfiteatern... där tog mitt hjärta ett litet extra skutt. Vi talar här om den tredje största amfiteatern i Romarriket, efter Colosseum och Puzzuoli.

Tänk er Colosseum på 1700-talet, innan man rensade bort alla blommor, palmer, klängväxter som t.ex. Byron diktade om, och ni ser amfiteatern i Capua framför er. Större delen av väggarna är bevarade, och allting är i så pass gott skick att man kan vandra omkring där, överallt, och klättra bäst man vill. Bilden (till vänster) är tagen från en av gångarna under själva arenan, där jag hoppade kring över nedfallna stenbitar, rasade kolonner, och fantiserade om tigrar och lejon och gladiatorer inlåsta i små bås, och såg blodet rinna i de små kanalerna i golvet. Man får ha makaber fantasi när man besöker en amfiteater. Och sen kommer bikommentaren: jag var i princip enda besökaren (precis när jag skulle gå kom en busslast ryssar som verkade mer intresserade av att gå på toaletten än att se ruinerna).

Denna lilla exposé över amfiteatrars vara eller icke vara är ju i själva verket bara ett litet exempel på svårigheterna vad gäller kulturvård och museiinrättningar. Det går att skratta lite åt att man ställt sopor i valvbågarna i Nola, eller åt att det inte finns någon som helst information om hur i hela fridens dar man hittar i Benevento, eller åt bristen på informationsmaterial på alla tre platserna (i Puzzuoli fanns det en hel del) - en del kan man kalla "typiskt italienskt", annat är bara slarv eller brist på intresse. Eller brist på publik att visa upp sig för? Men om publiken sviker, hur försvarar man då behovet, och konstnaderna förknippade med, att bevara och visa upp? Jag har dessvärre inga svar på någon av dessa frågor - någon kulturvårdare eller arkeolog får gärna ta över och fylla i.

progressus

Via Malte hittar jag artikeln Vem gråter över grekiskan?, en slags gruppintervju av Svante Nordin, Tiina Rosenberg och Törbjörn Forslid, i Sydsvenskan (varför läser man inte den oftare? Hade den bästa Sundström-recensionen!) och nu när vi ändå bara berör kulturskymning (skövlingen av Carolina, indragna doktorandplatser vid GU), och då det tjatas mycket om teori, berörs även konkreta frågor såsom just grekiskan:

"Som ett tecken på humanioras nedmontering nämner Svante i sin bok att man lägger ner kurser i grekiska och latin. Men måste ett universitet ge vissa kurser för att kunna säga att man ägnar sig åt humaniora?

Torbjörn: - Jag tycker inte det. Det är en utveckling

Du gråter inte över grekiskan och latinet?

Torbjörn: - Nej.

Tiina: - Jag tycker nog att det ska finnas. Jag tycker också att det ska finnas arabiska och hebreiska och klassiska stora språk. Jag är ju tillräckligt gammal för att tillhöra den delen av utbildningen där det fanns en ansträngning att lära sig europeiska språk. Hegemonin talar numera på amerikanska.

Svante: - I stället för att man hänger sig åt det totala marknadstänkandet och bara räknar hur många studenter som söker kurserna skulle man kunna ha ett infrastrukturresonemang och säga att i ett land med anspråk på att vara någon typ av kulturnation så ska det finnas till exempel en professur i sanskrit"

Carolina denata

Jag är egentligen på semester (imorgon bär det av), men kan inte låta bli att titta i min jobbmail och upptäcker där rektors beslut om Carolina, vari det beslutas att en "styrgrupp för projektet" ska tillsättas (utan doktorandrepresentation).

Medföljer gör även "Slutsatser efter remissomgång" vilket vid genomläsning måste sägas är deprimerande.
Man verkar ha missat en av huvudpoängerna; nämligen att det är ett viktigt forskningsbibliotek (t.ex för forskare utan reguljär arbetsplats), samt att Carolina är ett löjligt starkt varumärke, och att urholka det är fullkomligt befängt.

Jag förstår att huvudproblemet är, som alltid, att det inte finns nog med pengar och att man vill få annan kassa att uppbära kostnader och ansvar genom att skapa ett "show-room" eller en "faculty club" (den svengelska som nyttjas visar på en sällan skådad kompetens i det svenska språket), och ingenting kommer kunna skaka fram mer pengar, men en besparing kan faktiskt göras på ett pietetsfullt och demokratiskt vis, inte nödvändigtvis genom att slakta detta starka varumärke och kreativa miljö.

And in other depressing news, så har hum.fak vid GU dragit in de bidragsrum för doktorander som skulle utlysts i höst. Det skulle bl.a blivit en tjänst i latin/grekiska.

valeo

Diverse saker som bör påpekas:

- Vad som egentligen står på Ashley Alexandra Dupres mage diskuteras alltjämt:

"So I guess you would say it means, 'I have a strong patron' or 'I have a strong keeper,'" said Doug Machle, assistant to the chairman in the classics department at the University of Washington. "Or, actually, it's more like, 'My guardian was strong.'"
...
Daniel Nodes, a classics professor at Ave Maria University in Florida, translated it as "I've been well and remain that way because I have protection."
Mark Buchan, a classics professor at Columbia, took a different tack, musing that it could mean "safe haven." One California professor translated it as "I have been highly proficient in support" - which he further simplifies to "I have been an expert escort."

Sagda källor passar även på att ge en känga till det latinska tatuerandet och den irriterande allmänheten, som antingen tatuerar in felaktiga, taffliga uttryck eller ringer och stör (vilket hände här på rummet häromdagen, ngn nisse skulle gravera in en silverfickplunta till sin broder (jo, det sades så) som skulle i utlandstjänst, militär sådan. Jag slets mellan tjänstvillig nyfikenhet och indignation över att bli avbruten i mitt prokrastinerande, och min ständiga förvåning att man förväntas give it away for free.):

"We get a lot of people calling up - every day, I'd say - wanting to put something on a mug or T-shirt. They think there's a team of scribes sitting here waiting to translate for them."

- Jag är faktiskt en smula förtjust i den där Gladiator-inspirerade Svenska Spel-reklamen som visas i samband med matcherna. Om inte annat ger den upphov till diskussion om såväl alla missar i just nämnda film (språkliga; Roma Victor (sic), taktiska; ingen romersk härförare skulle gå istrid vid en skog, usw), som om vad var slaget om Europa, var det vid Teutoburgerskogen eller ska vi tacka Charles Martel, grejer som man kan roa sig med under segdraget passningsspel. Vidare är Lagerbäcks non-acting i sagda reklamsnutt fulkomligt obetalbar.

- När vi ändå är inne på det rafflande ämnet moi, kan det väl sägas att påståendet i Språktidningen om att jag "forskar" i Caesar-citat är ett missförstånd mellan mig och journalisten, det har jag aldrig hävdat.

- På tal om sommarpratare, har följande tips trillat in i min inbox, att fackförbundet DIK (DIK – dokumentation, information, kultur) har sina egan sommarpratare i podradioformat, och där ska antikaren och ärkehumanisten Eva-Karin Schönbeck medverka. Fler tips mottages gärna!

- Har Asyndeton lagt ner? Trist i så fall. (Saknar fortfarande Ett slumpat karakteristikum och Essensens kvintens)

labor

Det är svårt att motivera sig till att pyssla med sin kassa avhandling när boken The Last Professors: The Corporate University and the Fate of the Humanities fastnar i ens blickfång. Visserligen diskuterandes uteslutande amerikanska förhållanden, men det finns en del liknande symptom här i vårt system, såsom att mer och mer avskaffa professorstolarn (för dyrt) och bara befodra, och förlita sig mer på timlärare (en institution som ska få förbli namnlös förklarade för sina doktorander att de inte kunde få något tillfälle till undervisning eftersom detta var framtiden, då det var det karriäralternativ som erbjöds efter disputation, att vara timlärare).

Beskrivningen självt säger:

How is it that the number of students attending American universities has surged in recent decades, but the number of professors—especially humanities professors—has dwindled? The perplexing institutional dynamics of the modern university come in for penetrating scrutiny here. Donoghue, an Ohio State English professor, sees a troubling new conception of higher education emerging among administrators whose thinking reflects the bottom-line calculations of business executives, not the intellectual ideals of liberalarts scholars. Inclined to view traditional professors as a costly anachronism, such administrators have been hiring low-pay adjunct instructors to replace them—and restricting their educational task to that of teaching employment skills.

(Ok, det är inte fullt så enkelt som att skylla på administratörerna)
Författaren själv säger i en intervju:

Q: How have humanities professors fared, compared to those in other fields?
A: The liberal arts, and the humanities in particular, suffer the most because they lack any connection to sources of funding outside the university. Humanists typically don’t do consulting work, they don’t compete for large corporate or government grants, they don’t have the option of working in the private sector (and thus insisting that universities pay a competitive wage). These factors conspire to put humanists in a bad bargaining position: We depend entirely on our home institutions not only to pay us a fair salary but to determine both the kinds of work and the amount of work we have to do (publishing, teaching, service, outreach) in order to earn that salary.

Har beställt den, får se om den säger ngt.

obliviscor

Det är inte långt kvar till semestern nu, sålunda känns det svårt att sätta igång med något, men ändå finns inte orken till att ta itu med de små störande högarna av papper som ligger och stör, och avhandlingen gör mig närapå kliniskt deprimerad med sin uselhet.

Mitt i denna tankekarusell upptäcker jag plötsligt att någon ställt en närapå full flaska sherry i min bokhylla (mycket mystiskt, faktiskt) och frestelsen är svår att ge sig ut i den regnvåta staden med flarran tryckt i armhålan för att slå sig ner i en busskur and descend into sweet, sweet (med betoning på söt, blä för sherry) oblivion.

Fundera istället en smula över Classical allusions in Sex and the City (har samma förhållande till den serien som till sherry) och eventuellt återkommer jag med något att säga om sommarpratarna, vilket är obligatoriskt för samtliga bloggare.

Addenda: Venanzio hade helt rätt i kommentarena, det finns inte mycket att säga på en klassikerblogg om årets sommarpratare. Var är alla kufiska akademiker och udda forskare? Den enda vi på något sätt kan göra anspråk på är väl Fredrik Lindström, i egenskap av språkvetare. Finns visserligen en och annat intressant (Mia och Klara!), men över lag; trååååkigt.
Jag återvänder till min busskur, den vid Carolina, om ngn vill göra mig sällskap.

Nec timor aut ulla est clausae tutela puellae

Damen till vänster är den något infamösa Ashley Alexandra Dupré, vilken alla som är lika fascinerade av amerikansk politik som jag vet var den professionella flicka som bringade New York guvenören Eliot Spitzer på fall, sedan hans enorma utlägg vid Emperors Club VIP avslöjats.

Nåväl, vad vi intresserar oss för är dock tatueringen på hennes mage, vilken skymtar på bilden (därav den något avklädda illustrationen, vi försöker inte locka en ny läsekrets), och som lyder tutela valui, vilket ska vara latin.

The New York Times har uppmärksammat detta i sin blogg kallad City Room (för den mer lokal politiken), och har varit vänliga nog att försöka få fram en tolkning av denna vagt latinska fras (som dock redan i mars debatterats i den amerikanska bloggosvären):

*

*

*

"Tutela?” Mr. Ensley said. “That’s weird.”
It’s not real Latin, is it? City Room asked.
“No, it’s not."

...

‘Tutela’ is a ‘custodian, safeguard, defense’ — something like that,” he said. “It can mean a lot of things. ‘Protection’ is a good translation. ‘Valui’ means ‘I was strong,’ literally. This is the exact translation I can give you, ‘I was strong by means of a keeper, by means of safety.’”
...

We finally told Mr. Ensley, at Columbia, whose tattoo he was translating.
“Oh, God,” he said. “I guess on some weird level, if you wanted to translate it into some modern sense of the word, You could say, ‘I used protection."

*

*

*

Och vad lär vi oss av detta? Som alltid illustreras här tydligt vikten av att kompetens i de klassiksa språken finns tillgänglig och är god, om inte annat för att magar (och armar) som syns i media ska ha någorlunda rätt text, och om inte annat kunna tolkas korrekt. (Den brännande frågan är förstås vad flickan i fråga ville att det skulle betyda.)

lectio

Classica, Klassikerförbundets eget medlemsorgan, hann även den trilla in under min frånvaro och har som alltid en del att bjuda på, även om den gula färgen kändes en smula skrikig.

Den innehåller bl.a. Lovisas utmärkta text om latinfestivalerna (även om mitt namn finns med är det helt och hållet hennes vittra penna som författat), en ypperlig och fullkomligt underbar text om det fenomen som är den ständiga och stolta tradition av grekiska vid Rickard Steffengymnasiet på Gotland:

”Vad tycker mina elever? Att grekiska är början till allt (elevcitat)! Att låta elever inse att den bästa utgångspunkten för att lära sig grekiska är att älska svenska, att ge dem det stolta ansvaret att föra vidare detta fantastiska kulturarv och sist men inte minst alla mina roliga minnen från gymnasietiden med vår lärare som pratade med oss på grico, en levande grekisk dialekt i Apulien.”

Man hittar även en del mkt intressanta siffror rörande antalet elever vid de olika gymnasieskolorna, dessa kan verkligen studeras i timtal för att lista ut samband, ett ytterst tydligt sådant är att det i sanning verkar hänga på lärarens förmåga att dra och entusiasmera ungdomarna. Den förestående gymnasiereformen berörs också, jag har inte ännu orkat sätta mig in i detta, men misstänker att debatten som vanligt uteblir.

Slutligen finns det även ngra vackra minnesord över Birger Bergh, rörande och heroiska:

”Alldeles stilenligt stupade han på sin post, i full verksamhet som föreläsare, och hans sista ord blev: ’Jag tror vi får sluta här’.”

magna expectatione

Jag tackar innerligt Gabrielle för hennes utmärkta gästbloggarskap och utlovar att en Parisrapport kommer i veckan, jag måste bara jobba undan de högar av arbete som täcker mitt liv och samvete.

Gabrielles text Att välja latin tycker jag var extra intressant, då det just tar upp det där med den svåra balansgången av att vara ett populärt ämne som drar till sig elever och att vara ett rigoröst språkämne, något som inte diskuteras tillräckligt och aktualiseras i och med de s.k meritpoängen, samt det som till min förvåning sällan diskuteras, det att förkunskapskrav i latin slopats vid de flesta universitet för vidare latinstudier.

I väntan på de franska episoderna rekommenderar jag senaste Språktidningen, samt även:

- Vetenskapsradions rapportering av den taffliga, underfinasierade och okunniga implementeringen av Bolognaprocessen. Jag tror de flesta kan instämma i kritiken om bristfällig information, överarbete och halvbakta kursplaner.

- Stickans senaste UnderStreckare om Marcus Aurelius, vari den forne rektor magnificus är i förtjusande högform, och inleder med sitt inlägg i Norén-debatten och fortsätter med begrepp såsom "moralisk styrka":

"Att försöka dra nusvenska läsares uppmärksamhet till en tysk professors levnadsteckning, dessutom på författarens eget tungomål, över en sedan länge avliden romersk kejsare, som dessutom inte var galen, tyrannisk eller blodtörstig, och detta dessutom vid en tid då huvuddelen av den nusvenska kultureliten är försänkt i kontemplation inför en nusvensk kultfigurs omfattande och uppriktiga bekännelser om sina tankar, promenader, ovänner, matsmältnings- och kärleksbekymmer, kränkningar och klädinköp, mycket annat att förtiga – att försöka detta är förmodligen meningslöst. Det känns ungefär som att under en pågående hårdrocksgala klappa en exalterad åhörare i ryggen och lågmält föreslå honom att komma ut och lyssna till ett flöjtsolo i foajén."
...

"De nya herrarna av provinsiellt ursprung präglades av en annan mentalitet; de var oftast arbetsamma allvarsmän med höga moraliska ideal, inte sällan med en dragning åt uppriktig fromhet; de hade visserligen vunnit sina lagrar i de nedgångna Caesarättlingarnas tjänst men de hade behållit mycket av sina provinsiella dygder. Det vittnar å andra sidan om Roms – det vill säga den nedärvda politiska, juridiska och militära traditionens – obrutna moraliska styrka och utstrålning att dessa nya härskare, fältherrar och ämbetsmän kraftfullt bekände sig till vad de uppfattade som grundläggande romerska ideal samtidigt som de i realiteten genomförde en betydande omorientering av det politiska livet. Det finns ingen anledning att tvivla på deras uppriktighet och stolthet."

Vale!

SDIL är tillbaka igen och jag tackar därmed för mig. Ni får gärna besöka min personliga blogg, som dock inte uppdaterats särskilt frekvent på sistone. Kanske är det det jag får ägna mig åt nu då jag snart har mitt första sommarlov som lärare? (Någon som är avundsjuk?)

På återseende! /Gabrielle

Att välja latin

Då den nya gymnasieutredningen kom för någon månad kunde vi se att beskeden gällande Latin med allmän språkkunskap och dess chans till överlevnad var goda (Hela utredningen här.). Ämnet föreslås vara obligatoriskt på inriktning språk. Dessutom har Högskoleverket beslutat att Latin med allmän språkkunskap ska ge meritpoäng.

Eftersom vårterminen går mot sitt slut har jag (som sagt) gjort utvärderingar med mina latingrupper. En av de saker jag la märke till var att fyra av mina sex elever som läser Latin B under ”övrigt” hade skrivit att latin inte bör vara ett obligatoriskt ämne. Ändå har de skrivit, och där började jag bli förvirrad, att de är glada att de studerat latin och att de verkligen fått ut mycket av det. Detta skrev alltså elever som läser samhällsprogrammet med inriktning språk. Ingen skrev en förklaring till varför de tycker att obligatoriet borde slopas, men gissningsvis beror det på att de har fått välja bort möjligheten att läsa något modernt språk på grund av latinet.

Som lärare kan man förstås bli lite besviken över att eleverna inte delar ens egen åsikt eller intresse, men egentligen kan jag bara visa förståelse. Eleverna kanske hade som mål att på sin studentdag kunna tala flytande italienska? Om ett obligatoriskt ämne kommit i vägen för deras mål är det bara att beklaga.

Samtidigt styrker detta vad jag tidigare tänkt om att så kallade språkelever skulle finna mest nytta av en latinkurs på gymnasiet. Jag har haft elever som valt latin som ett individuellt val och de kommer från skilda program: naturvetenskapliga programmet, omvårdnadsprogrammet och olika inriktningar av samhällsprogrammet. De har kommit till lektionerna med olika förhoppningar och förväntningar, som jag har försökt möta på olika sätt. Det är ofta dessa elever som kommer med följdfrågor till latinska texter eller realiaavsnitt, som får en att gräva något djupare och närma sig det "akademiska tänket" (Gymnasieutredningen motiverade just obligatoriet med att latinstudier är en god högskoleförberedelse inom språkområdet), medan språkeleverna ofta fastnar i det språkliga: att plugga glosor, att översätta texter, att förstå grammatiken.

Så jag frågade mig: hur får man fler elever att läsa latin och känna av det meningsfulla i det, när inte ens språkeleverna tycker att det borde vara ett obligatorium? Elever överöses av olika kurser att välja på och läser över tio ämnen samtidigt. När de väljer ett individuellt val väljer de gärna ett ämne som inte kräver så mycket ansträngning så att de ska orka. Latin är verkligen inte känt som ett ämne som inte kräver mycket ansträngning. Och därför glädjer jag mig givetvis åt besluten om meritpoäng, som säkert kan hjälpa en bit på vägen för att motivera fler. Och när jag skriver "fler" tänker jag alltså framför allt på de som vill välja latin som tillval. Obligatoriet kan nämligen någorlunda säkra ämnets fortlevnad för de som väljer inriktning språk, men vi har fortfarande en lång väg att vandra vad gäller att locka gymnasieelever från andra program och inriktningar, vilket enligt mig är lika viktigt.

Det är dock fortfarande lika betydelsefullt att det finns eldsjälar som förespråkar ämnet. (Inget annat skolämne är nog så bundet till lärarnas rena kärlek till det, om jag återigen får lov att gissa.) Sådana har vi lyckligtvis många av: inte bara lärare, förstås, utan i lika mån latinstuderande och ex-latinstuderande. Det svåra ligger ju i att våga välja bort något annat tidsfördriv och i stället välja latinet. För när man väl valt att studera latin, när man fyllt i de där blanketterna och tagit steget, så ångrar man sig inte.

Utile dulci II

För att bjuda på lite till latindidaktik (lärarutbildningen erbjuder tyvärr inte den kursen) så vill jag nämna ett par böcker som jag har kunnat använda i undervisningen. De är bra sysselsättning, på samma sätt som sagoskrivandet, för att få en paus från språkövningar och textläsning. Det är på intet sätt aktuella böcker och de flesta av er känner säkert igen dem, men jag nämner dem som några av mina favoriter att använda i klassrummet.

Peter Jones, Latin Crosswords. En bok full av korsord, som är på latin eller som handlar om romersk mytologi och romarriket.

Fairy tales in Latin. Klassiska sagor som "Tre små grisar" och "Hans och Greta" översatta till latin av Victor Barocas.





Latin can be fun. A modern conversational guide. är en bok av Georg Capellanus. Den kan vara bra för att få elever att skratta sig igenom några latinska dialoger. Innehåller översättningar av roliga fraser som i sanning kan komma till användning t.ex. på stan, på resan eller när man råkar ut för en sjukdom.

/Gabrielle
som ursäktar de fula bilderna men inte hinner göra något åt det

Utile dulci

Att läsa latin som nybörjare är som bekant ingen dans på rosor. Möjligen ibland, men det är omöjligt att känna salighet över att ha översatt en latinsk mening utan att först förstå orden och i någon mån grammatiken. Jag har lagt märke till att alla människor tydligen inte tycker det är så fantastiskt kul med böjningar i kasus och tempus som jag tycker, så jag försöker variera undervisningen något.

För att komma ifrån grammatikövningar och textöversättning har mina elever således i slutet av Latin A fått skriva egna sagor på latin. Det var första gången de skulle skriva en hel sammanhängande text på latin så idén möttes först av viss skepsis. Jag bad eleverna att inte skriva alltför komplicerade meningar, till exempel att undvika bisatser. Dessutom bad jag dem att inte skriva om alltför moderna ting som datorer eller tv-program, så att de slapp fastna för länge i översättningen av enstaka ord.

Eleverna fick gott om tid på sig. Projektet varade i tre veckor, så det fanns tid för att komma på historier, skriva ner dem på svenska först (vilket vissa gjorde), översätta, lämna in till mig och få tillbaka sagorna igen för att titta igenom dem ytterligare en gång. Tyvärr hann inte alla elever med riktigt så mycket, så när jag ser tillbaka på projektet önskar jag att jag hade satt igång redan i vintras. Då hade eleverna kunnat skriva sagor parallellt med resten av kursen och de hade kunnat ändra sina texter allteftersom de lärt sig nya ord och former.

Resultatet blev i alla fall oerhört gott: ett litet sagohäfte med tjugo sagor på latin (komplett med gloslista och illustrationer!) som var och en fick med sig hem för att pryda bokhyllan med (I hope). Och när jag sa till eleverna att "det är inte alla som hinner med att skriva en hel latinsk text i sin livstid - det har ni redan gjort!" så sträckte de på sig och såg urstolta ut!

/Gabrielle

Här ett uppslag från sagohäftet, ovan framsidan.
Inte speciellt exklusivt, men genomförbart och roligt!

Docendo discimus

På min skola avslutas vårterminen nästa vecka men de som tar studenten går ut redan på torsdag. Därför har jag för sista gången bytt ”Veckans latincitat” på anslagstavlan i korridoren. Denna vecka fick det bli ”Gaudeamus igitur, iuvenes dum sumus” och på torsdag får jag se om latineleverna som tar studenten väljer att sjunga denna gamla tyska studentvisa eller den vanliga ”Sjungom studentens…”.

Allt har gått väldigt fort. Det var inte länge sedan jag steg in i klassrummet för första gången för att ta över stafettpinnen från elevernas ordinarie lärare. Många elever läser inte mer latin än A-kursen och därför har jag sett elevsamtal och utvärderingar som guld värda för att veta hur de själva har uppfattat kursen och för att få en överblick av vad eleverna faktiskt har lärt sig. De flesta tycker att det har varit kämpigt ibland men inte en enda har sagt att det har varit meningslöst (tack och lov!).

På utvärderingarna hade jag en rubrik som löd ”Detta har jag lärt mig”. Jag bjuder på några exempel på elevernas svar: 1. ”Grunderna i latin. Allmän historia från romarriket. Jag har lärt mig hur man kan få användning av latin i andra språk.” 2. ”Ord, grammatik och att förstå texter bättre.” 3."Grammatik, myter, ordkunskap, historia, förstår skriven text bra och kan även skriva små stycken relativt korrekt." 4."Hur språket är uppbyggt." 5. "Att läsa, skriva och uttala latin. Mer om historia och mytologi. Lite grekiska bokstäver och kultur."

Eleverna har förstått bredden som Latin A erbjuder, då den förutom själva språket latin även innefattar en del antik- och kulturhistoria och dessutom allmän språkkunskap. Att få studera så ämnesövergripande och allsidigt tror jag är en väldigt bra erfarenhet för vilken person som helst. Det sätter igång tänkandet på ett helt annat sätt än att grundligt studera en sak (vilket förstås också har sina fördelar). Det får också många att förstå samband mellan olika språk. Dessutom har jag sett att många av mina elever har utvecklats även i den svenska språkhistorian (jag har många av mina latinelever i svenska också) och vi kan ofta dra paralleller till latinet under svensklektionerna. Och håller ni inte med om att svaren ovan sjuder av stolthet och självförtroende?

Hursomhaver, det första en latinelev, såväl de ej godkända som de mest förträffligt lovande latinister, brukar svara när jag frågar hur de tycker kursen har varit är: rolig. Och vad uppmanar inte studentsången till om just det? Ekvationen säger mig att man bör läsa latin redan som ung!

/Gabrielle (som begår dödssynden att sitta framför datorn trots att det är 25 grader i Lund i dag..)

Salvete!

Salvete! Jag heter Gabrielle och jag ska gästblogga i några dagar medan SDIL är bortrest. Jag började följa bloggen för ett par år sedan och den blev mitt sätt att hålla mig "uppdaterad" och "in-touch" med latinet medan jag studerade andra ämnen. Därefter har jag förutom intressanta inlägg, tips och diskussioner med glädje fått följa två latinfestivaler på plats. I januari i år var jag färdig med min utbildning och därmed examinerad gymnasielärare i svenska och latin. Under våren har jag vikarierat på gymnasieskolan i Eslöv och hållt undervisning i Latin A och B, för en mer eller mindre intresserad elevskara på sammanlagt 33 elever. Jag hoppas kunna bjuda på en del erfarenheter och reflektioner från den här terminen. Precis som tidigare gästbloggare vill jag ändå först ägna en stund åt att fundera över varför jag hamnade på latintåget från första början och varför jag blev latinlärare.

Jag vet faktiskt inte exakt varför och när jag bestämde mig för att läsa latin. Jag har ingen bakgrund som Asterix-fanatiker och när jag fick den omtalade romanen av Donna Tartt i mina händer kunde jag redan rabbla latinska citat såväl som 'hic, haec, hoc' i alla kasus i singularis och pluralis. Kanske hade jag, precis som många av mina elever, snappat upp något latinskt citat på vägen och insett att "Quidquid latine dictum sit, altum videtur". Det må vara en tråkig ingång till ett så spännande och brett ämne, men den mystik som finns kring ämnet är ändå en anledning att ta reda på mer, människan är ju nyfiken i sin natur. För övrigt är nog detta - enligt mina erfarenheter i alla fall - en av de främsta anledningarna till att ungdomar fortfarande väljer att studera latin! Därmed välkomnar jag allt vad mystik heter (även om det kan leda till en del konstiga tatuerings- och andra översättningsfrågor), för om man har en spännande fråga så får man ofta även ett spännande svar.

I första hand var det nog det språkhistoriska och grammatiska som lockade mig till att läsa latin på gymnasiet (fyra lektioner i veckan, tack vare den gamla gymnasieskolans generösa antal språktimmar). Även om ett språkintresse låg i grunden så öppnades snart en helt ny värld där jag plötsligt fick tillgång till antikhistoria och allmän språkkunskap. Dock är det lite pinsamt att erkänna att jag än i dag kan bli något knäsvag av grammatikens struktur och därför upphetsad av en riktigt snygg ablativform, och ännu svårare är det att förklara för elever varför man står och viftar på armar och ben i halv extas över något så "träigt". Latinet har ju den fantastiska förmågan att både vara strukturerad men samtidigt estetiskt tilltalande...

Efter studenten var det ingen fråga om att jag ville läsa mer latin, men i min hemstad Växjö fanns det inga kurser på universitetsnivå (och inte ens ett universitet förrän ett par år senare). Så mitt val var att antingen stanna kvar i djupaste Småland med min redan utnötta Tidner-grammatika eller flytta 20 mil söderut, till Lund, för att studera vidare. För mig var det inget svårt val men jag glömmer nog aldrig mina föräldrars gapande miner och min pappas sedvanliga "Latin? Vad ska de va' te'?". Den frågan kan man förstås alltid ge ett svar på, men det är inte många som väljer att ha det som inkomstkälla. Enligt en i bloggen tidigare omnämnd artikel i Skolvärlden (nr 5, 2007), "Går latinet över Rubicon?", brukar lärarhögskolan i Stockholm ha en student vartannat år som utbildar sig till latinlärare.

Att läsa latin som första ämne på universitetet är ganska tufft. Under A-kursen ägnade jag nog minst 10 timmar om dagen åt rena studier. Alla som studerat latin vet hur det är; tufft, kämpigt, motsträvigt men värt det i slutändan. Som en fotbollsmatch. Så här i efterhand är de tre terminerna målade i ett nostalgiskt skimmer och jag minns framför allt stunder som när magnoliorna slog ut i Lundagård och Karin och jag förhörde varann på Horatius-poem på hexameter inför muntan, filmvisningarna av "Hets" och "Life of Brian" med mentorseleverna på ett höstdunkelt Classicum eller tillfällena då man faktiskt lyckades hinna med precis hela läxan inför föreläsningen. Det är lätt, men tyvärr omöjligt, att glömma bort sina mest förvirrade stunder, som när jag hade haft jättesvårt för en passage i Suetonius Divus Claudius och därmed kommer tvärförvirrad till föreläsningen och fyrar av den intelligenta frågan till professor Arne: "Vem var Claudius egentligen?".

Någonstans i all förvirring, i allt mystiskt och svårt, finns ändå en mening. Det brukar mina elever känna av. Ingen brukar se latin som skolämne som meningslöst, men det ifrågasätts likväl. Som lärare hoppas jag förstås på att ämnet kan stärkas något i gymnasieskolan, må det så vara med hjälp av meritpoäng eller att låta det förbli obligatoriskt på vissa program. Jag är nämligen säker på att alla på något sätt kan dra stor nytta av att lära sig latin. Det var i grunden övertygelsen om det som fick mig att bli latinlärare. Hur det kan återspeglas i klassrummet ska jag berätta mer om.