Att välja latin

Då den nya gymnasieutredningen kom för någon månad kunde vi se att beskeden gällande Latin med allmän språkkunskap och dess chans till överlevnad var goda (Hela utredningen här.). Ämnet föreslås vara obligatoriskt på inriktning språk. Dessutom har Högskoleverket beslutat att Latin med allmän språkkunskap ska ge meritpoäng.

Eftersom vårterminen går mot sitt slut har jag (som sagt) gjort utvärderingar med mina latingrupper. En av de saker jag la märke till var att fyra av mina sex elever som läser Latin B under ”övrigt” hade skrivit att latin inte bör vara ett obligatoriskt ämne. Ändå har de skrivit, och där började jag bli förvirrad, att de är glada att de studerat latin och att de verkligen fått ut mycket av det. Detta skrev alltså elever som läser samhällsprogrammet med inriktning språk. Ingen skrev en förklaring till varför de tycker att obligatoriet borde slopas, men gissningsvis beror det på att de har fått välja bort möjligheten att läsa något modernt språk på grund av latinet.

Som lärare kan man förstås bli lite besviken över att eleverna inte delar ens egen åsikt eller intresse, men egentligen kan jag bara visa förståelse. Eleverna kanske hade som mål att på sin studentdag kunna tala flytande italienska? Om ett obligatoriskt ämne kommit i vägen för deras mål är det bara att beklaga.

Samtidigt styrker detta vad jag tidigare tänkt om att så kallade språkelever skulle finna mest nytta av en latinkurs på gymnasiet. Jag har haft elever som valt latin som ett individuellt val och de kommer från skilda program: naturvetenskapliga programmet, omvårdnadsprogrammet och olika inriktningar av samhällsprogrammet. De har kommit till lektionerna med olika förhoppningar och förväntningar, som jag har försökt möta på olika sätt. Det är ofta dessa elever som kommer med följdfrågor till latinska texter eller realiaavsnitt, som får en att gräva något djupare och närma sig det "akademiska tänket" (Gymnasieutredningen motiverade just obligatoriet med att latinstudier är en god högskoleförberedelse inom språkområdet), medan språkeleverna ofta fastnar i det språkliga: att plugga glosor, att översätta texter, att förstå grammatiken.

Så jag frågade mig: hur får man fler elever att läsa latin och känna av det meningsfulla i det, när inte ens språkeleverna tycker att det borde vara ett obligatorium? Elever överöses av olika kurser att välja på och läser över tio ämnen samtidigt. När de väljer ett individuellt val väljer de gärna ett ämne som inte kräver så mycket ansträngning så att de ska orka. Latin är verkligen inte känt som ett ämne som inte kräver mycket ansträngning. Och därför glädjer jag mig givetvis åt besluten om meritpoäng, som säkert kan hjälpa en bit på vägen för att motivera fler. Och när jag skriver "fler" tänker jag alltså framför allt på de som vill välja latin som tillval. Obligatoriet kan nämligen någorlunda säkra ämnets fortlevnad för de som väljer inriktning språk, men vi har fortfarande en lång väg att vandra vad gäller att locka gymnasieelever från andra program och inriktningar, vilket enligt mig är lika viktigt.

Det är dock fortfarande lika betydelsefullt att det finns eldsjälar som förespråkar ämnet. (Inget annat skolämne är nog så bundet till lärarnas rena kärlek till det, om jag återigen får lov att gissa.) Sådana har vi lyckligtvis många av: inte bara lärare, förstås, utan i lika mån latinstuderande och ex-latinstuderande. Det svåra ligger ju i att våga välja bort något annat tidsfördriv och i stället välja latinet. För när man väl valt att studera latin, när man fyllt i de där blanketterna och tagit steget, så ångrar man sig inte.