Salvete!

Salvete! Jag heter Gabrielle och jag ska gästblogga i några dagar medan SDIL är bortrest. Jag började följa bloggen för ett par år sedan och den blev mitt sätt att hålla mig "uppdaterad" och "in-touch" med latinet medan jag studerade andra ämnen. Därefter har jag förutom intressanta inlägg, tips och diskussioner med glädje fått följa två latinfestivaler på plats. I januari i år var jag färdig med min utbildning och därmed examinerad gymnasielärare i svenska och latin. Under våren har jag vikarierat på gymnasieskolan i Eslöv och hållt undervisning i Latin A och B, för en mer eller mindre intresserad elevskara på sammanlagt 33 elever. Jag hoppas kunna bjuda på en del erfarenheter och reflektioner från den här terminen. Precis som tidigare gästbloggare vill jag ändå först ägna en stund åt att fundera över varför jag hamnade på latintåget från första början och varför jag blev latinlärare.

Jag vet faktiskt inte exakt varför och när jag bestämde mig för att läsa latin. Jag har ingen bakgrund som Asterix-fanatiker och när jag fick den omtalade romanen av Donna Tartt i mina händer kunde jag redan rabbla latinska citat såväl som 'hic, haec, hoc' i alla kasus i singularis och pluralis. Kanske hade jag, precis som många av mina elever, snappat upp något latinskt citat på vägen och insett att "Quidquid latine dictum sit, altum videtur". Det må vara en tråkig ingång till ett så spännande och brett ämne, men den mystik som finns kring ämnet är ändå en anledning att ta reda på mer, människan är ju nyfiken i sin natur. För övrigt är nog detta - enligt mina erfarenheter i alla fall - en av de främsta anledningarna till att ungdomar fortfarande väljer att studera latin! Därmed välkomnar jag allt vad mystik heter (även om det kan leda till en del konstiga tatuerings- och andra översättningsfrågor), för om man har en spännande fråga så får man ofta även ett spännande svar.

I första hand var det nog det språkhistoriska och grammatiska som lockade mig till att läsa latin på gymnasiet (fyra lektioner i veckan, tack vare den gamla gymnasieskolans generösa antal språktimmar). Även om ett språkintresse låg i grunden så öppnades snart en helt ny värld där jag plötsligt fick tillgång till antikhistoria och allmän språkkunskap. Dock är det lite pinsamt att erkänna att jag än i dag kan bli något knäsvag av grammatikens struktur och därför upphetsad av en riktigt snygg ablativform, och ännu svårare är det att förklara för elever varför man står och viftar på armar och ben i halv extas över något så "träigt". Latinet har ju den fantastiska förmågan att både vara strukturerad men samtidigt estetiskt tilltalande...

Efter studenten var det ingen fråga om att jag ville läsa mer latin, men i min hemstad Växjö fanns det inga kurser på universitetsnivå (och inte ens ett universitet förrän ett par år senare). Så mitt val var att antingen stanna kvar i djupaste Småland med min redan utnötta Tidner-grammatika eller flytta 20 mil söderut, till Lund, för att studera vidare. För mig var det inget svårt val men jag glömmer nog aldrig mina föräldrars gapande miner och min pappas sedvanliga "Latin? Vad ska de va' te'?". Den frågan kan man förstås alltid ge ett svar på, men det är inte många som väljer att ha det som inkomstkälla. Enligt en i bloggen tidigare omnämnd artikel i Skolvärlden (nr 5, 2007), "Går latinet över Rubicon?", brukar lärarhögskolan i Stockholm ha en student vartannat år som utbildar sig till latinlärare.

Att läsa latin som första ämne på universitetet är ganska tufft. Under A-kursen ägnade jag nog minst 10 timmar om dagen åt rena studier. Alla som studerat latin vet hur det är; tufft, kämpigt, motsträvigt men värt det i slutändan. Som en fotbollsmatch. Så här i efterhand är de tre terminerna målade i ett nostalgiskt skimmer och jag minns framför allt stunder som när magnoliorna slog ut i Lundagård och Karin och jag förhörde varann på Horatius-poem på hexameter inför muntan, filmvisningarna av "Hets" och "Life of Brian" med mentorseleverna på ett höstdunkelt Classicum eller tillfällena då man faktiskt lyckades hinna med precis hela läxan inför föreläsningen. Det är lätt, men tyvärr omöjligt, att glömma bort sina mest förvirrade stunder, som när jag hade haft jättesvårt för en passage i Suetonius Divus Claudius och därmed kommer tvärförvirrad till föreläsningen och fyrar av den intelligenta frågan till professor Arne: "Vem var Claudius egentligen?".

Någonstans i all förvirring, i allt mystiskt och svårt, finns ändå en mening. Det brukar mina elever känna av. Ingen brukar se latin som skolämne som meningslöst, men det ifrågasätts likväl. Som lärare hoppas jag förstås på att ämnet kan stärkas något i gymnasieskolan, må det så vara med hjälp av meritpoäng eller att låta det förbli obligatoriskt på vissa program. Jag är nämligen säker på att alla på något sätt kan dra stor nytta av att lära sig latin. Det var i grunden övertygelsen om det som fick mig att bli latinlärare. Hur det kan återspeglas i klassrummet ska jag berätta mer om.