Campania Confusa Liber II: Samnites, everywhere Samnites

När Italienresenären styr kosan söderut från Rom mot Neapel, handlar det oftast som en handful, lätt uppräknade saker: det högst levande Neapel i sig, eller ruinstäderna Pompeii och Herculaneum. Somliga tar sig kanske ut på Capri, andra nöjer sig med småskalighet ett stillsammare liv i land. Jag själv, som jag ju antytt i mitt förra inlägg, mitt först som gästbloggare denna sommar, begav mig söderut från alla städers stad mot ett föga rent och stundom helt förbluffande kampanskt inland, i ett något annorlunda syfte, nämligen det att finna så många små obskyra landsortsmuséer som möjligt, vad som helst med "Sannitico" i namnet. Vad jag vet finns det fem sådana, av vilka jag lyckades pricka in besök på tre: i Santa Maria Capua Vetere, Capua och i Benevento. Museet i Nola var stängt (på obestämd tid) för renovering, och museet i Teano visade sig omöjligt att ta sig till såvida man inte kommer med bil eller med gott om tid för att gå de fem kilometrarna från tågstationen, och tillbaka.

"Sannitico" syftar här på det gamla Samnium, dvs. det område i södra Italien som på 6/400-talet f.Kr. styrdes av samniterna. Samniterna kom, enligt legenderna, från Appeninerbergens höjder och spred ut sig över Kampanien, och skövlade etruskerlandet och delar av Magna Graecia, mördade folk och intog städer. Romarna skulle komma att bete sig på ungefär samma sätt ett par hundra år senare, med den följden att samniterna, liksom alla övriga icke-latinska folk på halvön, trängdes undan, romifierades och försvann. Samniternas språk, oskiskan, finns bevarat i omkring 300 inskrifter, men efter omkring 80 f.Kr. finns inga fler skriftliga belägg.

I dagens moderna Italien, där det rikare, industriell nord står mot det fattigare och arbetslösare syd, är det ganska klart att ett område som Kampanien griper efter möjligheter att skaffa sig en självbild som är fristående från det nordligare Rom. Somliga av dessa städer lyfter därför stolt fram sin samnitiska historia, så gott det nu går, och det var i dessa städer jag gick på museijakt för att gräva fram bilder på sagda, oskiska inskrifter. Ett fint exempel på samnitisk stolhet hittade jag på klockstapeln på det centrala torget i Benevento: en karta över Samniums utbredning när det var som störts (komplett med duva och allt). På en annan sida visades Beneventos delaktighet i Andra Världskriget, som parallell.

Men, precis som med amfiteatrarna i mitt förra inlägg, står det inte alltid så bra till med samnitermuséerna heller. Imponerande innehåll göms oftast undan i ganska otillgängliga byggnader, som alltsom oftast lider total brist på guidematerial, böcker och vykort till försäljning, för att inte tala om suddgummin, neonlysande pennor och gästtoaletter. Man gör det inte lätt vare sig för personal eller eventuella besökare. Samma kommentar som vid amfiteatrarna: jag var mer eller mindre helt ensam vid på samtliga dessa tre minimuseum.

Detta löser man på olika sätt, med olika former av hjälpsamhet. I Capua fick jag personlig guidning genom samlingarna, av en mycket trevlig klumpfotad man som en gång i sin ungdom haft ett förhållande med en svensk tjej (ALLA italienare har tydligt haft förhållanden med svenska tjejer...), och som kom ihåg hur man säger "jag älskar dig", och, något mer förvånande, "tvetydig". Det satte viss krydda på upplevelsen, minst sagt, och samlingarna är verkligen häpnadsväckande. Där finns två rum med mater matuta-statyer från en samnitisk, därefter romersk helgedom, sammanlagt över 30 pjäser; tre rum med latinska inskrifter (varav ett kallas Mommsenrummet); och hela övervåningen är sedan fylld med små bronspjäser, glaskärl, arkitektoniska utsmyckningsdetaljer etc. etc. Jag gick därifrån tyngd av två versioner av museikatalogen, av vilken ingen innefattade det material jag ville åt.

Jag fick höra om existensen av ett museum i Santa Maria Capua Vetere bara genom ett samtal med vakten vid amfiteatern. Jag tog mig in utan att behöva lösa biljett, och hittade fyra något unkna salar med dålig beslysning, där cementen i väggarna såg ut att ta in fukt. Inskrifter hittade jag, precis de jag ville åt, och jag tog skändligt mycket kort eftersom jag var helt och hållet ensam i lokalerna. I Benevento, slutligen, fann jag ett oerhört smakfullt museum, nyligen renoverat, med en mycket vacker utställning av statyer och annat material från en Isis-helgedom. Samniterna hade däremot förpassats till en liten glasmonter.

Sammanfattningsvis: jag hittade samniterna, men jag är inte alltid säker på vad det var jag såg. Jag kan läsa deras språk, vilket är mer än vad de guider jag talade med kan, och bra mycket mer än vad de flesta besökare ens kommer viftande nära. Jag var överlycklig öber att få vandra omkring där i dåligt upplysta, dammiga salar och spana efter stenfragment bara jag visste fanns där - men hur många fler besökare kan lockas in i mörkret för att spana efter svunnen tid, om man inte ens vet om att den finns där?