tu quid meruisti miser ut hoc spectes?

Googlandes "tatueringar+latin" i hopp om att äntligen få något litet svar om varför detta är så populärt snubblade jag över en gammal krönika vari det berättas att en viss Paulo Roberto har "[d]en latinska ramsan ”Virtus: Pulchra vulnera, contemptus mortis, amor laudis” inristad på ena armen. Det ska föreställa gladiatorernas valspråk och den ungefärlig översättningen lyder: ”Manliga dygder: Vackra sår, dödsförakt, äregirighet.”


Jag vet inte mycket om denne man, han är tydligen något slags populärkulturellt fenomen, men jag är så generad å hans vägnar att jag nästan gömmer mig under skrivbordet. Mitt enda hopp är att krönikören återgivit det felaktigt, annars tror jag knappt att jag står ut. Det verkar dock inte så, i den intervju som inspirerade krönikarens litania, citeras det igen.

Min genans grundar sig i det ohistoriska förhållningsättet och den klumpiga översättningen. (Om han nödvändigtvis vill att det sk betyda "(manliga) dygder" vore virtutes att föredra.) Vidare är jag nästan sjukligt nyfiken på varifrån han fått detta.

Källan till dessa ord borde, så vitt jag kan utröna, vara Plinius den yngres Panegyricus Trajani, ett lovtal till kejsar Trajanus, prisandes hans dygder och gärningar, vari det berättas att Trajanus bjudit på spel, som, för att parafrasera latinet nedan, varken var vekt eller slappt, och som ej heller förvekligade eller krossade mäns sinnen, utan eggade till tjusiga sår och förakt för döden, då även i slavars och brottslingar själar älskande av ära och önskan att segra kunde skönjas. I original alltså:


XXXIII. 1
Visum est spectaculum inde non enerve, nec fluxum, nec quod animos virorum molliret et frangeret, sed quod ad pulchra vulnera contemptumque mortis accenderet: cum in servorum etiam noxiorumque corporibus amor laudis et cupido victoriae cerneretur.

Och var står det här att detta var gladiatorernas valspråk? Plinius tillskriver visserligen vissa av dessa ting till de kämpande i arenan, men märk väl att han säger att amor laudis et cupido victoriae ÄVEN finns hos dessa, det är alltså inte utmärkande, utan snarare överraskande.

Gladiatorspel ska alltså inspirera till dessa dygder, men de är på intet vis gladiatorernas egna. Gladiatorspel sägs ha haft en slags pedagogisk funktion, förutom sitt rena underhållningsvärde, att visa upp mod och skicklighet, och inspirera till virtus, som ansågs essentiellt för det romerska imperiet, och då dess friborna män och armé, inte de förslavade gladiatorerna, som blott var expendable examples.

(Jag rekommenderar i högsta grad läsning av Entertainment and violence in Ancient Rome, en suverän liten bok, som jag starkt inspirerats av och lånat från här. En slags sammanfattning här. Är absolut ingen expert på detta, kritik mottages tacksamt.)

Sålunda, de dygder som ibland listas såsom gladiatorenas, har inget med dem att göra, utan är de militäriska dito. (Vissserligen kunde virtus hos gladiatorer prisas, bl.a så hos Martialis, som, enligt boken ovan, även skiljer sig från övriga antika skildrare av gladiatorspel då han inte verkar dela det allmänna föraktet för gladiatores.)
Det finns modern vaneföreställning om att gladiatorer var någon slags idrottsmän, medan man nog snarare kunde likna dem vid dokusåpadeltagare med påföljande avrättning.

Det verkar finnas många halvsanningar i omlopp om gladiatorer, kikar man runt lite på nätet är det rikligt med information, men ytterst sällan med angivna källor, och emellanåt hyggligt fri i sin tolkning. ta t.ex den "gladiatorsed" som dyker upp här och var, sacramentum gladiatorium, verkar vara helt grundad på ett Petroniusställe (Petr. 117), och då jag inte tvivlar på att det är en på något vis autentisk fras, satiriker gillar ju att vrida på det etablerade, måste jag ändå spontant ifrågasätta (utan att ha kikat i ngn kommentar) om den var så allmän som man vill få oss att tro.
Det hela utspelar sig efter det kända gästabudet och diverse andra omvälvningar, antihjältarna (varav berättaren sägs vara en tidigare gladiator) har precis lidit skeppsbrott, och ska låtsas vara slavar till en i sällskapet, och för att lögnen skulle säkert bestå bland dem, svär de en ed, att brännas, bindas, pryglas och dödas med svärd, och vadän annat som befalls:

Itaque ut duraret inter omnes tutum mendacium, in verba Eumolpi sacramentum iuravimus: uri, vinciri, verberari ferroque necari, et quicquid aliud Eumolpus iussisset.

Denna passage har alltså fått gälla som den autentiska gladiatorseden och återges då som Uri, vinciri, verberari, ferroque necari patior (rekommenderas inte att googla, man hamnar på underliga ställen), och om den gode Roberto skulle vilja ha något som faktiskt nästan kunde vara autentiskt och uttalats av gladiatorer, skulle jag föreslå detta istället för den halvbakta och genanta Plinius-avarten.

Frågan varifrån han hämtat orden till sin tatuering härjar fortfarande i mitt sinne.
Dock verkar han inte ha haft någon större kontakt med det klassika ty i den ovan nämnda intervjun får han oemotsagt av la Hagen påstå:

– Vad min intellektualitet beträffar så är väl ordet intellektuell gammalgrekiska för att kunna läsa mellan raderna. Det kan jag betydligt bättre än många som betraktar sig som intellektuella.

It's a very cheap shot att göra sig lustig över detta ovan, så jag undviker det, utan använder det istället som ett indicium för att någon mer pålitlig källa kanske inte tillfrågats inför tatueringen, vilket är tråkigt ty nu är han fast med en ganska pinsam sådan.