uberrime

När jag återvände till mitt skrivbord fann jag till min fasa att institutionens latinfrågelåda hade sett en icke tidigare skådad anstormning and was bursting at the seams, med frågor och fundering som det åligger mig att besvara.

Låt mig först och främst poängtera att det för mig är en stor skillnad mellan de frågor jag får hit och de jag får till jobbet, de jag får hit har jag det fria valet att ignorera if I so choose, vilket lite filosofiskt ger mig friheten att besvara dem, de som dock jag, eller snarare den officiella frågelådan, får såsom plikt och ansvar, de skär i min själ, dessutom måste jag vara mer korrekt och får inte ironisera, då jag så att säga skriver i tjänsten.

När jag öppnade institutionens lilla låda igår var det runt ett dussin frågor att besvara, och då de knappast en och en skulle drivit mig till avgrundens rand, utan då snarare varit ett trevligt pussel, gjorde denna massa såsom massa mig hispig. Jag ska erkänna att jag författade en lång och mkt hätsk diatrib ca halvvägs igenom besvarandet, insåg dock att den var för elak för att lägga ut här, och jag inte direkt kom med något nytt, utan vad jag sade var det gamla vanliga, den eviga frågan varför man vill tatuera sig latine (Magi? Beckham? Kort och koncist? Polska maffian?), samt varför en alarmerande stor majoritet av de frågande inte kan stava till tatuering (”tattuering” avlett av tattare?) . Stavar själv inte något vidare, så gör mig ogärna lustig över sådant, men om man ska göra ett sådant ingrepp, borde man inte ha kollat stavningen?

Dessutom är det emellanåt så fruktansvärt intimt. Folk skriver via sin jobbmail och ber om översättningar av de mest häpnadsväckande och krigiska saker, knappast passande för en medelålders projektledare på ett kompetensutvecklingsföretag i bruksort. Det är en smula naivt att använda sin arbetssignatur, det är inte direkt så att vi har någon tystnadsplikt och jag tror faktiskt mailen till universitetets lilla frågelåda är offentlig handling. En ovälkommen inblick i synnerligen privat själsliv.

Som jag tusen gånger tidigare perplext utbrustit, jag fattar inte.

Nåväl, från de tråkiga professionella plikterna, till latinbloggens egen låda, där jag som sagt kan välja att svara:

"Min relation till latin är ganska obefintlig, men har ändå en liten fråga. Hoppas du kan svara på den =). Vad heter "Det ordnar sig" på latin?"

Vilborg har faktiskt just det uttrycket översatt i sin fina lilla ordbok, och ger det då som res bene se habebunt, dock är jag inte så förtjust i den formuleringen. Såsom the don Mary Beard diskuterat är det ju andemeningen som eftersträvas och ett uttryck som ”det ordnar sig” är väl mer eller mindre ekvivalent till ”det fixar sig/löser sig”. Om man just griper i svansen på ”löser” kan man få fram solvitur, mer eller mindre ordagrant ”det löser sig” och har en trevlig parallell i det fina uttrycket solvitur ambulando.

Nästa fråga, som hittat hit via Internet:

"Jag försöker febrilt komma på vad frasen "Vid din sida" eller "By
your side" blir på latin. Hur översätter man detta? Vore snällt om du ville hjälpa mig.
Jag hittar ingen som kan översätta detta så jag vänder mig till
dig. Hittade dig via din blogg på internet."


Här kommer frågan om yrkesstolthet in i bilden, man kan översätta ordagrant slänga ihop ’vid’ plus något lämpligt böjt uttryck för ’din sida’. Ett sådant uttryck blir dock sällan snyggt eller klassiskt, men allvarligt talat bryr sig sällan ens korrespondenter om detta, de vill bara att det ska vara på ’latin’.
Dock tar det emot att göra så, så jag sätter mig ner och funderar på hur man ska kunna uttrycka detta snyggt. Jag skulle föreslå att den frågande ovan skulle nyttja frasen lateri tuo adhaereo- 'jag står vid din sida' eller möjligtvis en variant därpå; lateri tuo adsum.

Det där med yrkestolthet aktualiseras återigen i nästa fråga, då man återigen vill ha ’latin’:

”Vi i vår studentförening ska göra en ny logga och vi har kommit fram till att vi vill ha en fras på latin med i loggan.Jag undrar vad"Familjen är viktigast"eller kanske"Familjen framför allt"Ja, något med familjen och att vi alltid trotjänar föreningen. Jag tänkte då höra med dig (jag såg din blogg om latin) om du kunde hjälpa mig att kunna komma på en relativt kort fras som är slagkraftig.”


Jag har tidigare diskuterat svårigheten i att översätta ’familj’, och citerar sålunda mig själv, härifrån (vilket den gode Horace E i sin lilla Komet anser vara höjden av torftighet):

"Vad som gör dock gör detta till en utmaning är ordet 'familj'. Vad den frågande antagligen menar här är sin omedelbara familj; hustru och barn, vilket blir synnerligen svåröversatt på latin. Den s.k kärnfamiljen är en fullständigt modern konstruktion, och jag skrattar alltid på mig då den framhålls som den solida grunden för vår civilisation, då den faktiskt är ett relativt nytt påfund. Jag är varken historiker eller sociolog, men kan säga detta i egenskap av filolog, då våra tidiga språk just saknar ett begrepp för det vi idag kallar familj. (Därmed inte sagt att jag på ngt vis ogillar kärnfamiljen, jag tycker det är en trevlig liten konstruktion, men att framhålla den som ngt slags naturligt, givet ur-tillstånd är bara idiotiskt.)

Stepping of the soapbox, så kvarstår ändå problemet med att översätta 'familj' i denna moderna mening till gott latin. Glosan familia, varifrån (uppenbarligen) vårt laddade ord kommer, är snarare ett hushåll, inbegripandes tjänstefolk, slavar och husgeråd.
Det kan även dra åt 'släktgren' och 'skara, trupp', men den där omhuldade mammapappabarn-sammasättningen kan det inte riktigt beteckna. Vissa ordböcker föreslår domus som en översättning, ordagrant 'hus, bostad', men som gärna drar åt 'hushåll, husfolk, familj', men även här skulle nog au-pair-flickan och labradoren och farmor och polskan som städar kunna inkluderas. Domesticus lyfts fram som ett alternativ, men det känns snarare som en beteckning på en honorary familjemedlem, eller en trotjänare, utan vilken man inte vet vad man skulle kunna ta sig tiiiill."

Samma sak är det med familiares, det är snarare vänner och personal.

Den tidigare korrespondenten vartill detta ovan skrevs som svar back in the day menade just sin familj, sin hustru och deras barn, och då kunde det smidigt ersättas med mei ’de mina’, men här är man verkligen ute efter det moderna konstruerade begreppet familj och då är jag faktiskt helt konfys huru det ska översättas. Kanske med familia nova, familia hodierna, den nya/moderna familjen? Hur gör Vatikanen?

Jag hoppas att denna korrespondent förstår svårigheten i begreppet och inte bara nöjer sig med att här använda ’latin’.