arae

UnderStreckare från i söndags (läste den över brunch med ett gäng latinfestival-survivors) om arkeologi och nationalism i Grekland:

"I Grekland handlar det om kulturarvets betydelse för den nationella identiteten. Parthenon har odlats som nationalsymbol alltsedan grekiska frihetskriget (1821–33), som avslutade 350 år av osmanskt styre i Aten. Redan under antiken var tempelbygget laddat med symboliskt gods: bild­programmet har tolkats som allegori över grekernas frihetskamp mot perserna och atenarnas överlägsenhet gentemot andra folk.

Pergamonaltaret å andra sidan byggdes av en härskardynasti i ett kungarike på Mindre Asiens kust som var helt influerat av grekisk kultur. I motivvalet på skulpturfriserna avbildas den grekiska gudavärlden och myterna och i det konstnärliga uttrycket alluderas konstant till Parthenon i Aten. För den nygrundade turkiska nationen under Kemal Ataturk kunde förstås inte den grekiska kulturen bli ett arv att identifiera sig med. För den kemalistiska nationalstaten, som starkt betonar turkiskheten som nationell identitet, har följaktligen frågan om de grekiska konstskatterna i förskingringen inte fått samma framskjutna position som i Grekland
[...]

Hamilakis hävdar att nationalism är vardaglig, den produceras hela tiden: det handlar om att varje dag gå på gator som bär namn efter grekiska slagfält, att läsa tidningarnas rubriker och dess retoriska språk, om reklam, om valet av maskotar till de olympiska spelen 2004. Han visar att nationalismen i Grekland inte är en toppstyrd företeelse med diktat uppifrån utan också verkar underifrån och att den hela tiden konstrueras från bägge håll. Detta är inte enbart negativt, menar författaren, utan det skapar också en fruktbar dialog. De nationella ideologierna ger bränsle till motstånd och ett intressant debattklimat. Den i Grekland så viktiga turismen är inte bara en fråga om ekonomi utan också om nationell identitet och här blir museerna särskilt viktiga som förmedlare av en självbild och som forum för debatt."