Faciuntne intellegendo ut nil intellegant?

Jag lyckades häromdagen faktiskt hämta ut paketet med den enormt tjusiga festskriften till Anders Piltz, och till dem som inte förstår varför detta är en prestation så vill jag bara säga att den tobakshandel som är mitt s.k ”postkontor” har de absolut sämsta öppettider i universum, och vidare är service som sådan inte riktigt deras grej.

Nåväl, det är en vacker bok (mycket bokdrägglande här just nu) med guld och bronsfärger på omslag och första uppslag, och inuti är den så utformad att tankarna ska dra, på eget bevåg, åt et medeltida manuskript, med rödfärgade rubriker, sidorna indelade i spalter, och marginalhänvisningar. (Har dock redan hört klagomål på att det röda är svårt att kopiera och att sidorna är lite för glansiga för anteckningar.) Tabula gratulatoria är som en mindre orts telefonkatalog i sitt omfång och en vacker akvarell avbildar den nyblivne emeritus som i mitt tycke väl fångar den person som jag tydligt minns brast ut i skratt och avfärdade en riktigt felaktig översättning på b-nivå med orden "Tell that to the marines…".

Det hela inleds som sig bör med en så ”grundlärd professor” som festföremål, med ett förord av Lunds egen rektor, som ju senast nämndes här för ngra dagar sedan i samband med festivalen, och undra om inte de då nämnda stormarna återspeglas här, ty maken till avslagen hyllning får man leta efter. Inte vidare skriven heller, uttrycket ”starka profiler” förekommer två gånger i den halvsideslånga texten, och man börjar undra om det inte är kodord för troublemaker.

En av osakerna till att jag äntligen orkade ta mig till mitt ondskefulla postutlämningställe var att en viss emerita tipsade mig i lunchrummet häromdagen om att något av det bästa med hela boken var den sista noten i en Uppsalaprofessors bidrag, och man blev naturligtvis mycket nyfiken och in light av förordet, undrar man vad Bexell tyckt. Artikeln om just en svunnen lundaprfessor avslutas sålunda:

”…av betydande intresse, precis som större delen av den rika svenska latinlitteraturen, som i våra bibliotek och arkiv väntar på att upptäckas och lyftas fram i ljuset.”

Och den meningen märks med not 70, som i sin tur lyder:

”Det är intessant och anmärknigsvärt att högsta ledningen för just Lunds universitet år 2006 fattade beslut om att lägg ned verksamheten vid klassiska institutionen, avskaffa latinstudiet vid rikets näst äldsta universitet och därmed- rimligtvis helt medvetet- omöjliggöra ett kvalificerat studium av äldre epokers historia. Ad Academiam Carolinam evertendam sobrii accesserunt. Det är väl inte troligt att åtgärden kan kompenseras genom studiet av parapsykologi.”

Snitsigt och träffande, även om det inte var hörsta ledningen för universitet som de facto tog beslutet.

Det finns ett något mildare skott i ett bidrag som handlar om tidigmodern textåtervinning, som inleds med det i denna situation närapå polemiska:

”Att säga att latinet är nyckeln till vår historia är ingen överdrift. En överväldigande del av alla texter som vi har bevarade i arkiv och bibliotek från äldre tider är skriven på latin. […]Det finns en rik skatt av latinska texter, såväl ”litterära” som ”icke-litterära”, som på olika sätt kan bli föremål för forskning.”

Det finns sålunda dolda stridsbuskap (eller kanske inte så dolda) utspridda. (En viss grekprofessor har blott sin norska titel, wonder why. Annars är personpresentationerna djupt fascinerande, tänk att ha undervisat vid afrikanska universitet!)

Även om man bortser från dessa, finns det mycket underbart och förtjusande i festskriften, några av mina favoriter so far är t.ex. om de icke-katolska gravarna i Rom, bibliska blomster (med purknande bilder), Gudasöners vara eller icke vara, en om latinlärare i litteraturen med vackra Svenbrocitat, en underbar skildring av triumfen och en i sanning ur-rar om Nalle Puh och hans översättningar. Och hur kan man inte fastna för en artikel som avslutas med uppmaningen:

”Alla tips om könshårsavlägsnandets ursprung mottages med tacksamhet av artikelförfattaren”

Avslutningsvis bör det enda bidraget författat på latin nämnas, och det är naturligtvis prof.em. Bergh som formulerar sig så. Han tar tillfället i akt att diskutera sin egen kommande Terentiusöversättning (ser fram emot den!), samt avslutar med en lyckönskan till jubilaren som nog samtliga kan instämma i:

Libertate sapienter utere et cura ut valeas!