Libertate sapienter utere et cura ut valeas!

På långfredagen skedde det slutgiltigt, min tjänst i Göteborg gick i graven och tre dagar senare uppstod jag som äkta Uppsala-doktorand med tjänst och allt. Det har frågats hur detta skedde, och då jag ibland inser att det inte bara är min mamma som läser det som skrivs här, kanske man ska säga några korta ord om hur det gick till.

En gång i tiden flyttade jag nämligen till Gbg för att påbörja doktorandstudier där under kära handledarens vingar, och det ska väl sägas redan här att min inte var en sådan där vanlig doktorandplats, utlyst med fakultetsmedel, utan jag knöts till k.hs projekt och finansierades då sålunda därigenom. Jag slog ner en och annan rot i Göteborg, trivdes och engagerade mig en del i GU, satt i beredningar och nämnder. Helt plötsligt fick dock k.h professorsstolen i latin vid UU, något som blev klart i början av sommaren.

Då jag, som sagt, inte var betald av själva universitetet, utan av Vitterhetsakademien genom min handledare, skulle min tjänst flyttas över till UU då mitt kontrakt löpte ut, vilket så skedde långfredagen. Jag började dock sitta i Uppsala redan efter jul, flytten skedde strax innan, och blev antagen som doktorand redan den 1 mars.

Detta är den enkla och prydliga varianten av denna historia, jag skulle kunna gräva ner mig i de vansinniga och brådstörtade flyttbestyren, allt de långa och segdragna administrativa tjafs jag fick genomlida, som jag emellanåt började tro var någon slags otäck mara, jag har dock nu definitivt lärt mig att man ska få allt skriftligt.

Sista tiden i Gbg var rätt så hemskt, med halvhjärtade försök att skriva avhandling och administrativa strider dagtid, och flyttpackande nattetid (hade fullkomligt uppriktiga tankar emellanåt på att bara sätta eld på alltihopa), och jag var även ganska sorgsen, då jag inte riktigt kände för att lämna staden ännu, vilket ökades av alla hej-då-tillställningar som man drog runt på. Mina medarbetare var dock fantastiska, det ska understrykas, och jag saknar många av dem mycket.

Det var sålunda med litet darr i bröstet jag i torsdags återvände till Sveriges bästsida, men det var så vant, tryggt och lyckligt när jag äntligen steg av tåget, och bättre blev det ty jag hann med både ett Klassiska föreningen möte och den baluns som jag var ditrest för, nämligen en viss pedagogisk pristagares pensioneringspartaj.(I sanning ett perfekt tillfälle att återse de flesta som man lämnat.) Jag ville vara med och tacka av denne superpedagog, då han varit ett ypperligt stöd i det att jag undervisade, samt mycket underhållande och rolig, och en av de mest generösa värdar jag upplevt, en gästfrihet nästan utan like.

Om festen bör jag inte säga så mycket, förutom vissa fakta, såsom att jag har nog aldrig sett så mycket skaldjur på en och samma gång, och att kräftor kunde vara så stora var för mig en nyhet, ty den var livad. Jag har bilder, men de är verkligen inte menade för offentligheten.
Dock bjuder jag på den punschvisa, som olim översatts till latin av festföremålet själv, och framfördes vackert i en improviserad kör, bestående av ett och annat tungt akademiskt namn. Följer nedan, rekonstruerad efter bästa förmåga, och det ska tydligen vara en översättning av Nya punschvisan, från spexet Sven Duva, anno 1965:

Quid dat vires, quid pectus tibi?
Heus, heus basileus
Quinarius potus medullas leniens
Iucundus suavis, iucundus suavis
Laetificat et ebrifacit. Heus!

Fit ut renoveris cum hunc biberis
Heus, heus basileus!
Et iam renovatus et bibere cupis
Iucundus suavis, iucundus suavis
Laetificat et ebrifacit. Heus!