primus/prima inter pares

Det har varit en enormt upptagen vecka, jag återvände till gamla fina bästkusten i dess början och överhopades då mentalt av de mängder och högar med jobb som jag borde utfört under vistelsen i den eviga ungdomens stad, och ett otal dödlinjer som fräste ilsket strax runt hörnet. Jag grep mig an och slet som en galning, och upplevde sålunda ett pytte sammanbrott på tisdagen då jag timmarna efter lunch ägnade min värdefulla tid med att helt på allvar planera schappa med första bästa färja till Polen och hade till och med hittat ett tåg som skulle ta mig i tid till Ystad för avgång, då en av våra professorer spontant bjöd på hembakta semlor och jag bestämde mig för att stanna i alla fall tills nästa dag.

Onsdagen var lika illa den, jag fuskade mig igenom mina presentationer och redovisningar och var allmänt pinsam, men räddades från att drivas mot Polen av min skam genom klumpigt pulkaåkande i den myckna snön på institutionspulkan, och skrattade nog för att stanna veckan ut.
Nu i helgen (låt oss dra en glömskans slöja över resten av den trista, infekterade veckan) satt jag med ömmande, förkyld hals och reflekterade över vd saker är annorlunda från vecka till vecka, ty förra fredagen var jag på ett enormt happening, nämligen de första provföreläsningarna på 20 år för en professorsstol i latin.

Jag var där dels för att en sådan sak är definitivt väl värd att se, dels för att kära handledaren var en av de fyra kandidaterna. Det hela drog igång närapå ohemult tidigt på morgonen, i alla fall för humanister, som oftast tar till vara den enda lilla perk som deras yrke ger dem, nämligen att kunna sova länge. Jag anlände med andan i halsen, bussen hade sinkats av snön, och sprang närapå in i gruppen av sakkunniga, en av dem hade hatt. Salen var närapå fullsatt, det var tråkigt nog bara en vanlig lektionssal, man tycker att en riktig sal kunde ha varit passande.

Kandidat 1, som alltså hade äran att dra igång spektaklet, satte igång vid den obarmhärtiga tiden 8.30, och efter en kort introduktion vari vi alla uppmanades att låtsas vara masters-studenter alternativt doktorander, fick vi en särdeles intressant föreläsning om Catullus dikt 51 (ni vet; ille mi par esse…). Det diskuterades om översättningar från grekiska till latin, om Catullus insatser med att införa grekiska versmått i latinet, men framförallt runt konjekturer i denna dikt. Att prata om konjekturer är ett säkert kort, ty alla filologer älskar konjekturalhumor, och man har sålunda vunnit auditoriet innan man ens börjat.

Det som jag fann mest fascinerande var kandidat 1:s teori om v. 8, vocis in ore, som ju är, såsom alla apparatfanatiker vet, en gissning. Andra förslag som lanserats genom åren för just denna tomma vers är vocis amantis, gutture vocis, impectore vocis, Lesbia vocis, osv, som synes verkar man vilja ha någon variant på vox, vilket skulle följa den grekiska förlagan av Sappho.
Tanken var denna, att Catullus här hade avsett att denna versrad skulle vara blank, en tystnad om X antal stavelser, som den bildare publiken skulle uppfatta, och skulle vara en lek med just det att betraktaren av den älskade tystnar, att intet mer kan sägas.
Det skulle då även vara en lekfull utmaning och avståndstagande till Sappho, med denna effekt. Denna av poeten inlagda tystnad (très Cagesque) skulle då även förklara den mystiska sista strofen vars äkthet och kontext debatterats oavbrutet sedan typ renässansen.
Det otium som omtalas där, som så förvånar (Ska det vara Lesbia som förmanar, eller förmanar poeten sig själv eller är det en annan hand som plitat detta, blablabla?), Catullus anser knappast annars att hans diktande är slöseri eller lättja, skulle, då otium tydligen även ska betyda ung. paus (news to me), ska då syfta på denna tystnad i dikten och ska sålunda vara poetens egen förebråelse för sin djärvhet i all införa detta nya grepp. Fler argument lades fram och ytterligare resonemang, men jag minns inte mer än detta.
Jag gillade teorin, är väl inte på ngt vis övertygad, men det är skoj att läsa dikten med denna teori i åtanke. (Annan problematik som omtalades vid denna föreläsning har jag inte tagit hänsyn till här):

Ille mi par esse deo videtur,
ille, si fas est, superare divos,
qui sedens adversus identidem te
spectat et audit

dulce ridentem, misero quod omnis
eripit sensus mihi, nam simul te,
Lesbia, aspexi, nihil est super mi
- u u - u

lingua sed torpet, tenuis sub artus
flamma demanat, sonitu suopte
tintinant aures, gemina teguntur
lumina nocte.

Otium, Catulle, tibi molestum est.
Otio exultas nimiumque gestis.
Otium et reges prius et beatas
perdidit urbes.

Och i Janzons översättning som makes no sense med teorin ovan, men jag har ändå klippt v.8:

Den mig syns jemlik med en gud i lycka,
ja, om möjligt, gudarne överlägsen,
som får sitta städse hos dig och städse
höra och se dig

med ditt löjes ljuva behag; vid denna
tanke all min sans jag förlorar arme,
ty när dig, o Lesbia, blott jag varsnar,
---

tungan låder stel vid min gom, i hvarje
fiber käns, som flöte der eld, mitt öra
villad hör klock-klang, och av nattligt mörker
ögonen höljas.

Lättlingslifvet vållar dig ve, catullus,
övfer höfvan svärmisk och yr det gör dig.
Lättlingslif storkonungar förr och rika
städer har störtat


Kandidat 2 var kära handledaren, och ni tror väl inte jag tänker säga ngt om det, förutom att det var fulländat. (Och tänk vad jag måste ha censurerat mig om övriga kandidater, är inte så dum att jag tror att jag på ngt vis är anonym.)

Kandidat 3 släpptes fram till det provisoriska podiet prytt med pelargon, först efter en kort paus då folk strömmade till i än större utsträckning, då denne har a sizeable fanclub, samt att det nu var en mer rimlig tid på dagen.
Efter en mer allmän introduktion om neo-latin i allmänhet (with a nod to Linné), blidde det sedan Swedenborg för hela slanten. En genomgång av karlns liv och en del ord om hans latin med koncentration på några valda ställen (tydligen blev hans latin betydigt sämre efter den religiösa uppenbarelsen, tämligen birgittinsk, jag tror ’insipid’ var kandidat 3:s eget ord.). En del om ordbildningen för de nya vetenskaperna, och om latinets roll i dessa tidevarv fick vi också.
(Har massor av latinska nedklottrade ord och fraser från denna föreläsning, men de är för random för att ge er någon behållning.)

Utan tvivel den bästa rösten för att föreläsa och behållningen blev än större då under plockandet som följer då kandidaten lämnar rummet, hördes en teaterviskning som åsyftade 3:an, sagd med beundrande respekt; ”Hans lärdom är fruktansvärd!”

Jag fnittrade sålunda tilldess det var dags för den sista giganten att äntra ringen. Jag var hyggligt utmattad vid det här laget och trots att det rörde sig om ett av mina favoritämnen, Aeneiden, och att vi uppmanades att tänka oss vara Vergilius (o ljuva tanke!), tappade jag så sakteliga min koncentration. Det var mycket tråkigt, ty det var spännande, men krävde en del uppmärksamhet. Kort kan man väl säga att det handlade om en filosofisk tolkning av det tal som Anchises håller för Aeneas i underjorden, framförallt det då han visar de efterkommande för Aeneas. Här fanns dock, trots det svåra ämnet, det svåraste tror jag, en bra publikkontakt och en beundransvärd energi.

Efter allt detta, efter denna så slitiga morgon gick en hel bunt trötta latinister, grecister och en slavist till skolmatsalen Sthlms nation och lunchade, samt spekulerade i kandidaternas chanser. Ett eftersnack värdigt vilket sportevenemang som helst.

Nu är det bara att vänta på utslaget, det lär enligt ryktet dröja, till besvikelse för min omgivning som redan förra fredagen började ringa och fråga vem det blev, då de alla verkar vara under the impression att detta är en variant på frk Sverige, där vinnaren kröns direkt efter the pageant (badräkt, eveningwear, och föreläsning). Icke så. (Tårar, sammetsrosor, stela leenden med vaselin på tänderna, avdankad kändis i tupé som MC… ”And the next professor of latin will be…”)

Ett litet P.S till detta får väl vara att då jag söndag morgon skulle ta tåget åter till den eviga ungdomens stad efter en spritig natt i Stockholm, återigen närapå sprang rakt in i den hattbeprydde sakkunnige på centralen. Han nickade artigt.