Wednesday, February 07, 2007

Amor in pectore regnat

Jag är, såsom vissa redan vet en fruktansvärd Alla hjärtans dag-fanatiker, och om det beror på mitt amerikanska arv eller en väl dold inre romantiker kanske man ska lämna osagt.
Jag skulle dock säga att min förtjusning för denna dag knappast beror på en dragning till sliskiga kärleksutgjutelser, utan jag vill nog snarare se det fantastiska i att det faktiskt finns en dag då man helt legitimt kan sända kort till föremålet för sin beundran, och till råga på allt anonymt. Det är även en trevlig dag att uppmärksamma sina goda vänner lite extra då man faktiskt gör det alltför lite.

Om varken anonymt trånande eller vänskapshyllning faller en på läppen kan man låta dagen symbolisera den romerska högtidsdagen Lupercalia, vilket brukar sägas vara den 15:e februari, då kvinnor klatschades, av fruktbarhetsskäl, med gethudsstrimlor, och dessa strimlors namn, februa, eventuellt ska ha gett upphov till namnet på den månad i vilken vi sitter och leds. (Jisses vad Marcus Antonius gjorde bort sig på just Lupercalia, read all about it i Philippicis II.84 ff. Ett axplock, ”du” är här Antonius: Diadema ostendis. Gemitus toto foro. […] Tu diadema imponebas cum plangore populi; ille cum plausu reiciebat. Spännigen är olidlig.)

Hur som helst, så närmar sig den dagen och jag tänkte redan nu, så man hinner förbereda sig, erbjuda allmänheten ett gäng verser att skriva i röda hjärtformade kort att sända sitt hjärtas ömma låga.
Latin synes på många vis vara kärlekens språk, med tanke på den hjälp som sökes för att formulera förklaringar därom på romarspråket

Har, som tidigare sagts, läst ganska mycket Amores på senaste tiden, och sålunda, för att göra det en smula tematiskt låter vi alla verser komma därifrån, och de tas i gängse ordning. Jag ger även Köhlers översättning, men påminner gärna om Marlowes.

Från 1.1 hittar man denna lilla vers att sända:

Me miserum, certas habuit puer ille sagittas.
Uror, et in vacuo pectore regnat Amor

Köhlers översättning blir:

Jag vet tyvärr att Cupidos små pilar jämt träffar målet:
redan brinner en eld kärleken tänt i mitt bröst.


Hela dikt 1.2 funkar bra för den dagen, men om man ska ha ngn liten vers att klottra på lappar och smuggla ner i folks brevlådor och postfack, funkar v.9-10 bra:

Cedimus an subitum luctando accendimus ignem?
Cedamus: leve fit, quod bene fertur onus.

I Köhlers ganska fria översättning blir det:

Ger jag mig? Kämpar jag, tilltar den häftiga elden...Jag ger mig!
Varje börda blir lätt, om man blott fogar sig snällt.


En liten vers att uppvakta sin partner med på morgonen, gärna med frukost på sängen, från 1.13 (v.5-6):

Nunc iucat in teneris dominae iacuisse lacertis;
si quando, lateri nunc bene iuncta meo est.

Translation:

Nu är den stund jag vill vila helt mjukt i min älskades armar,
känna just nu hennes kropp tryckas helt tätt intill min.


Byt ut dominae mot domini eller amici så får ni det i, en visserligen haltande, maskulinum.

Till vännen som du kanske vill ha mer än vänskap av kan kanske III.2 v. 3-4 fungera:

Ut loquerer tecum, veni, tecum sederem,
Ne tibi non notus, quem facis, esset amor.

Köhler, en smula reviderad:

Nu har jag kommit främst för att sitta intill dig och prata,
Så du får veta, att jag blivit förälskad i dig.


I samma dikt kan man även hitta en passande lite förklaring om evig kärlek:

Per tibi tot iuro testes pompamque deorum
Te dominam nobis tempus in omne peti

Och för sista ggn idag, Köhler (byt förresten ut dominam mot dominum för att få det i maskulinum):

Vid alla vittnen här och vid gudarnas festtåg så svär jag,
Att jag för evig tid vill blott behärskas av dig.


Paraden, eller festtåget som man här svär vid syftar på en reell parad som de två ser i själva dikten, ty de sitter på kapplöpningsbanan och sådana uppträdanden var vanliga, och jag älskar den barocka stämningen i en sådan åkallan, det är otroligt sött att svära vid dessa antagligen rätt grälla bilder. Även lösryckt funkar versen bra tycke jag, tanken på en gudaparad i rockokostil, typ à la Boucher är otroligt skoj och trolsk.

Om vi nu lämnar Ovidius, finns det några fulländat klassiska fraser för valentinkort från den gamble charmören Catullus, som ni hört till leda, men jag ändå påminner om, ty jag tror dessa ord på ett hemklistrat kort eller virat runt ett blomster gör vem som helst salig:

Da mi basia mille!- Ge mig tusen kyssar!
Amemus- Må vi/låtom oss älska

Jag funderade på att även inkludera ngra bittra verser om svek, hat och otrohet, men sådana verser bör väl inte skickas på Valentinsdagen (kanske om de åtföljs av ett dussin svartröda rosor), utan låt den dagen vara en lättsinnig dag.
Skicka ett kort, sänd en blomma, gör något dumt och sentimentalt!

5 comments:

dunderklumpen said...

Själv tycker jag "Caveat emptor" låter väldigt sött men innebörden kanske inte passar sig på ett Valentinkort.

Helt apropå ingenting, vad brukar latindoktorander tycka om för slags blommor?

SDIL said...

"Caveat amator" kanske dock skulle vara passande.

Latindoktorander älskar rosor, tycker dock att de röda är en smula klychiga, utan föredrar vita och gula, eller helst champagnefärgade, vad än blomsterspråket säger. Även krysanthemum, ranunkler och tulpaner i alla färger uppskattas mycket.
Latindoktorander hatar nejlikor, liljor, brudslöja och gladioler.

Baudelaire said...

Alltid ett nöje att läsa din blogg, vilken jag tar i portioner då och då! Ora et labora!

Pietro said...

Odi et amo. Varmed ämnet kan ledas in på Lunds högskola:

http://sydsvenskan.se/kultur/article215964.ece

ChW said...

Vad sägs om "dum spiro, spero", från den som har fått nobben ett antal gånger men ändå inte ger sig?