Laetitia exsultans

Jag har i min hand en mycket speciell översättning av Aeneiden, som får sägas vara unik och slående på många vis. Jag snubblade över denna i mina allmäna efterforskningar om Aeneidenöversättningar, men insåg snabbt att detta var något mycket speciellt.

Det är en översättning från ca 1500 till skottska (jodå, det kan sägas vara ett eget språk, i synnerhet de äldre varianterna), tolkad av Gavin Douglas, en spännande karaktär.
Han var son till earlen av Angus ('Bell-the -cat'), utbildad vid anrika St. Andrews, och inblandad i åtskilliga maktstrider (en grälsjuk skara, biskopar), var vän till Polydore Virgil, och skövlades slutligen av pesten 1522.

Översättningen är den första av Aenieiden till någon anglisk dialekt, är hyggligt fri och omfattar även den s.k 13:e boken, författad av Mapheus Vegius, och som ofta uppfattades som essentiel.
Man hittar även Douglas egna prologer till varje bok, och synes mig vara av varierande karaktär. ( Jag tänker här inte göra ngn analys av varför, hur och exakt när denna översättning kom till, eller diskutera hur han förvrider hexametern, ej heller säga ngt om hans andra verk, eller gräva ner mig i biografiska detaljer, utan bara njuta av den tjusiga översättningen.)

Då jag började bläddra i den slog det mig att den faktiskt rekommenderas i Pounds förtjusande lilla 'ABC of Reading', det var därför den klingade en smula bekant. (Boken är tyvärr utlånad, så jag kan inte berätta vad just Ezra anser)

Jag kan dock berätta vad C.S Lewis , på något sätt Pounds motsats, säger (English Literature in the Sixteenth century, 1954):

"When Douglas speaks of the Salii 'hoppand and singand wonder merely' in their 'toppit hattis' it is easy to remember that 'top hats', in our sense, were unknown to him. But it is not so easy to see aright the real qualities of his Scots languange in general. [...] Hence the laughter to which some readers will be moved when Douglas calls Leucaspis a 'skippair', or Priam 'the auld gray', or Vulcan the 'gudeman' of Venus; when comes becomes 'trew marrow' and Styx, like Yarrow, has 'braes', when the Trojans 'kecklit all' (risere) at the man thrown overboard in the boat race, or newly landed in Latium, regaled themselves with 'scones'. [...] Virgil describes Aeneas, on hearing Turnus's challenge, as laetitia exultans; Douglas says he 'he hoppit up for joy, he was so glad'. To get over the low associations of the verb 'hop' in modern English is the first adjustment. But even when this has been done, there remains something -a certain cheerful briskness- in Douglas which may seem to us very un-Virgilian. [...] To read the Latin again with Douglas's version fresh in our minds is like seeing a favourite picture after it has been cleaned. half the 'richness' and 'sobriety' which we have been taught to admire turns out to have been only dirt; the 'brown trees' disappear and where the sponge has been passed the glowing reds, the purples, and the transparent blues leap to life."

Jag var övertygad om att jag skulle hitta denna spektakulära text utlagd på nätet, men till min förvåning hittade jag den inte. Sålunda, iuvenes, har jag gjort enorm uppoffring och knappat in ett längre stycke åt er. Det måste nämligen vara ett ganska långt stycke, då det är en smula svårläst och dunkelt, men ju mer man tränger in i texten, ju begripligare blir den efter hand. (Skriv ut och läs den gärna högt, i en Montgomery Scott röst, och comprehensionen ökar märkbart)
Då själva stycket är omfattande, har jag för omväxlings skull beslutat att utelämna det latinska originalet, en hisnande hädelse, men ni hittar latinet, absoluta slutet på fjärde boken, här. Vidare är översättningen emellanåt ganska fri, så det gagnar att stunta i att göra en rad för rad analys.
Hier followys of the famus Queyn Dydo, the fatale dynt of deth and mortale wo:

Bot now the hasty, egyr and wild Dydo,
Into hyr cruell purpos enragyt so,
The bludy eyn rolling in hir hed,
Wan and ful paill for feir of hte neir ded,
with chekis freklyt, and al of tychirris bypresent,
Quakyng throu dreid, ruschit furth, or scho wald stent,
Onto the innar wardis of hyr place,
As wod woman clam on the byng, allace!
And furth scho drew the Trojane swerd, fute hait,
A wapin was never wrocht for syk a nate.
And sone as sche beheld Eneas clething,
And eik the bed bekend, a quhile wepyng,
Stude musyng in hir mynd, and syne, but baid,
Fel in Bed, and thir last wordis said:
'O sweit habyte, and lykandbed,'quod sche
'So lang as God lyst suffir and destane,
Ressave my blude, and this sawle that on flocht is,
And me delyvir from thir hevy thochtis.
Thus lang I levyt have, and nowi s spent
The term of lyfe that forton heth me lent;
For now my gret gost undir erth mon go.
A richt fair cite have I beild alsso,
Myne awyn wark and wallys behald have I,
My spows wrokyn of my brothir ennemy,
Fra hym byreft hys tressour, and quit nym weill.
Happy, allace! our happy, and ful of seyll,
Had I beyn, only gyf that never nane
At our cost had arryvit schip Trojane.'
And sayand this, hir mouth fast thristis sche
Doun in the bed: 'Onwrokyn sal we de?
De us behufis,' scho said, 'and quhou behald!'
And gan the scharp sword to hir breist uphald;
'ya, thus, thus lykis us starve and to depart!'
And with that word, rave hir self to the hart.
'Now lat yon cruel troyane swelly and se
This our fyre funerale from the deip see,
And of our deth turs with hym fra Cartage
Thys takyn of myscheif in hys vayage,'
Quod scho; and tharwith gan hir servbandis behald
Hir fallyn and stekit on the irne cald,
The blude outbullyrand on the nakyt swerd,
Hir handis furthsprent. The clamour than and rerd
Went to the toppys of the large hallys;
The noys ran wild out our city wallis,
Smate all the town with lamentabil murnyng.
Of greting, gowlyng and wyfly womrntyng
The ruffis dyd resound, bray and rayr,
Quhil huge bewalyng al fordynnyt the air-
Nane other wys than thocht takyn and doun bet
War al Cartage, and with ennemys ourset,
Or than thar natyve cite the town of Tyre,
And furyus flambe, kendillit and byrnand schyre,
Spredyng fra thak to thak, baith but and ben,
Als weil our templis as howsis of othir men.
Hir systir An, spreitles almaist for dreid,
Herand sa feirful confluens thyddir speid,
With nalys ryvand reuthfully hir face,
And smytand with hir nevis hir breeist, allace!
fast ruschis throu the myddis of the rowt,
And on the throwand, with mony sprauch and schout,
Callys by name: 'Systir germane,' quod scho,
'Och! was this it thou fenyeit the to do?
Hes thou attempyt me with syk dissait?
This byng of treys, thir altsris and fyris hait,
Is this the thyng thai have onto me dycht?
Quhat sall I first compleyn, now dissolate wight?
O deir systir, quen thou was reddy to me,
Ha! quhy hes thou as far dyspysyt me
As to reffus thi systir with the to wend?
Thou suld have callyt me to the sammyn end,
That the ilk sorow, the sammyn swerd, bath tway,
And the self hour, mycht have tane hyne away.
Thys funeral fyre with thir handis biggyt I,
And with my voce dyd on our goddis heir cry,
To that effect as, cruel, tobe absent,
Thou beand thus sa duylfully heir schent!
Sistir, allace! with my counsell have I
The, and my self, and pepill of Sydony,
The heris all, and eik thi fayr cite,
Distroyt and ondoyn for ay,' quod sche.
'Fech hiddir sone the well watir lew warm,
To wesch hir woundis, and hald hir in myne arm;
Syne with my mowth at I may sowk, and se
Gyf spreit of lyve left in hir body be.'
This saynad, the hie byng ascendis onane,
And gan enbrays half ded hir systir germane,
Culeand in hir bosum, and murnand ay,
And with hyr wympil wipyt the blude away.
And scho agane, Dydo, the dedly queyn,
Pressyt fortil uplift hir hevy eyn,
Bot tharof falys; for the grysly wound
Deip in hir breist gapis wyde and onsound.
Thrys scho hir self raxit up to rys;
Thrys on hir elbok lenys; and als feill sys
Scho fallys bakwart in the bed agane.
With eyn rollyng, and twynkland up ful fane,
Asays scho to spy the hevynnys lyght,
Syne murmouris, quhen scho tharof gat a sycht.
Almychty Juno havand reuth, by this,
of hir lang sorow and tarysum ded, I wys,
Hir mayd Irys from the hevyn hes send
The Throwand sawle to lowys, and mak ane end
Of al the juncturis and lethis of hir cors;
Becaus that nothir of fatis throu the fors
Nor yit by natural ded peryschit sche,
Nor yit by natural ded peryschit sche,
Bot fey in hasty furour emflambyt hie
Befor hir day had hir self spilt,
Or that proserpyne the yallow haris gilt
From hir fortop byreft, or dubbyt hir hed
Onto the Stygian hellis flude of ded.
Tharfor dewy Iris throu the hevyn
With hir safron weyngis flaw ful evin,
Darwand, quhar scho went, forgane the son cleir,
A thousand cullouris of divers hewys seir,
And abufe Dydoys hed arest kan:
'I am commandyt,' said scho, 'and I man
Omdo this hayr, to Pluto consecrate,
And lowis thi sawle out of this mortale stait.'
Thys sayand, with rycht hand hes scho hynt
The hair, and cuttis intwa, or that scho stynt;
And tharwithall the natural heyt outquent,
And, with a puft of aynd, the lyfe furthwent.