secundum classes

En lite orättvis essä om Linné i DN, författaren verkar upprörd över att Linné inte var en sann upplysnimngstänkare:

"Linné levde och verkade under en märklig epok. Han var någorlunda samtida med Kant, Voltaire, Rousseau, Hume, Jefferson och Paine, då idéer om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, tolerans och till och med demokrati diskuterades i Europa och Amerika. Vi hade i Sverige en debatt som resulterade i en lag om pressfrihet redan 1766, låt vara bristfällig.

Om sådant hade Linné ingenting att säga, fast han reste i Tyskland, Holland och England. Upplysningsfilosofin gick bland annat ut på kritik av den rådande politiska och teologiska makten; sådant var Linné helt främmande för."

Artikelförfattarens syfte förstår jag till viss del, han vill nyansera synen på Linné, men han verkar ändå nästan putt över att denne "bara" var biolog. Är inte det lite orättvist att kritisera någon för det?
han gör dock några korrekta påooekanden runt Linnés religiösa övertygelse, och vi tänker alla på den ironi det ändå är att en kardinal blir hedersdoktor till linnés minne:

"Han hade uppfostrats, fortsätter Schück, "i ett gammallutheranskt prästhem i den småländska landsbygden, och han behöll alltid sin barndomstro. Den var naivt biblisk, snarast gammaltestamentlig, och den hade ej grumlats av några filosofiska tvivelsmål, ty för dylika och för teorier över huvud hade Linné föga sinne." Hans forskning snarast styrkte honom i hans tro, menar Schück, för överallt i naturen tyckte han sig se "Skaparens underbara vishet". Det var förvisso allmängods men det var inte upplysningsfilosofins kritiska rationalism.

Levertin skrev att Linnés "teologiska naturbetraktelse" var "den naivaste och frommaste sedan medeltiden". När Linné talade om "ljus", en nyckelterm inom upplysningstänkandet, var det fråga om en religiös upplevelse, "det ljus som upplyser folk som i mörkret vandra"."

Raderna om den svenska upplysningen är såväl avsiktligt som oavsiktligt komiska:

"Det fanns praktiskt taget ingen svensk upplysning; den ende förutom några aparta figurer som kan nämnas är författaren Johan Henric Kellgren. Han motarbetade till exempel frimureri, guldmakare, mesmerianer, swedenborgare och framkallare av andar. Karl XIII var frimurare och enligt journalister syntes han ibland i Gamla stan klädd som klöver knekt.

Kellgren skrev de kända orden "man äger ej snille för det man är galen" i en pamflett och bildade skämtsamt ett "sällskap för sunt förnuft". Men han var betald av hovet.[hee]"

Vidare:
"Framsynta upplysningsfilosofer ville främja kvinnornas ställning.[nu tycker jag inte vi ska dra alla över en kam, detta är en mkt grov generalisering] Linné var helt emot att hans döttrar skulle utbildas och förbjöd dem till exempel att lära sig franska. När hans fru under Linnés vistelse i Stockholm placerade en av döttrarna i en skola stoppade Linné genast vid hemkomsten "sådana dumheter", berättar Wilfrid Blunt i sin Linnébiografi.[lady Monson, anyone?]"