Non leguntur

En Understreckare om läsning:

"Antikens berättare och medeltidens trubadurer skrev inte, de sjöng och dansade, och publiken med dem. Konsten var därför intimt förknippad med en kroppskultur, som ju av många anses hälsosam. Att läsa – det vill säga recitera, högt och rytmiskt – ansågs i sig som någonting hälsosamt, en fysisk snarare än mental träning, varför antikens läkare lika gärna som en lång promenad kunde ordinera den krasslige en timmes högläsning. Och ju starkare känslor det rörde upp, desto bättre. Det rensar skiten ur systemet, menade Aristoteles. I sin poetik framhåller han därför särskilt konstens förmåga att beröra oss, att låta oss genomgå ett känslomässigt reningsbad (”katharsis”). För förmoderna tänkare som Gorgias, Horatius och Longinus var detta den självklara utgångspunkten för att förstå konstens väsen: ett konstverks storhet står i direkt proportion till hur stora känslor det ingjuter i oss.
Men skeptiker fanns förstås redan då. Platon ansåg som bekant att diktkonsten var någonting farligt som i idealstaten rentav borde förbjudas, eftersom den ”ljuger” om världen och sätter griller i huvudet på folk. Platons skepsis brukar förklaras med hans stora sanningslidelse, men kanske borde man snarare säga att det var just konstens förmåga att affektera och sätta oss i rörelse som han fruktade. "