mixta venena

Strålande sol och en lätt pudring av snö med gnistrande halka, och ändå är arbetsmoralen låg. Har visserligen tagit mig samman och svarat på en del mail som legat och multnat länge i inboxen, men jag har en handledartid på onsdag då något intressant måste presenteras och ytterst lite tid att finna ngt sådant. Ack ja.

Det är ett litet genomgående tema, min arbetsskygghet, jag hade nämligen lovat mig själv att klämma det sista av Apuleius i helgen då veckan varit så improduktiv, men jag är särdeles fickle, och landade istället på soffan med The Group (den tål att läsas om tusentals gånger. Skulle gärna ha tag i filmen) i ena näven och Ovidius Amores i andra.

Jag har, skamligt att säga, aldrig läst den i sin helhet tidigare, och det var mycket angenämt. Det sägs vara den första av Ovidius publikationer, och ha skrivits innan författaren fyllt 20, och är på många vis typisk elegisk diktning. Typiska topoi finnes, som att vaka vid älskarinnas dörr, kvalen efter att ha lappat till flickan, döda husdjur och den olyckliga kärlekens kval, med svek från båda sidor. Det är ändå mer lättsinnigt än t.ex Catullus eller den emellanåt plågade Propertius, kärleken är mer av en lek, en förströelse, än dödligt allvar. "Skrivbordsprodukter i den alexandrinska diktarskolans anda" säger en del.

Nåväl, Natur och Kultur ska återigen ha en eloge för att de publicerar klassiker, och en än större sådan för den prisvärda pocketupplagan (ni hittar den för runt 40 kr på nätet), samt den största för att den har latinsk parallelltext. Man kan ligga och ögna i originaltexten, och då hjärnan inte orkar låta ögonen glida till översättningen. Som gjort för en söndagkväll på soffan.

Jag kommer återkomma till denna lilla bok, gjorde en del notiser, men ska genast introducera er till dess fröjder genom att citera ett stycke ur elegi I.14, som berörde mig särdeles, då det tar upp det som för närvarande stör mitt sinne, nämligen hårfärg. Jag försöker ivrigt vänja mig vid den naturliga mörka nyans som sakta sprider sig över skulten, och finner mycket tröst i att detta med blekning och dess fällor varit ett problem även för romarinnorna:

Dicebam 'medicare tuos desiste capillos!'
tingere quam possis, iam tibi nulla coma est.
at si passa fores, quid erat spatiosius illis?
contigerant imum, qua patet usque, latus.


nec tamen ater erat nec erat tamen aureus ille,
sed, quamvis neuter, mixtus uterque color--
qualem clivosae madidis in vallibus Idae
ardua derepto cortice cedrus habet.
Adde, quod et dociles et centum flexibus apti
et tibi nullius causa doloris erant.
non acus abrupit, non vallum pectinis illos.
ornatrix tuto corpore semper erat;
...

Cum graciles essent tamen et lanuginis instar,
heu, male vexatae quanta tulere comae!
...

quid male dispositos quereris periisse capillos?
quid speculum maesta ponis, inepta, manu?
non bene consuetis a te spectaris ocellis;
ut placeas, debes inmemor esse tui.
...

facta manu culpaque tua dispendia sentis;
ipsa dabas capiti mixta venena tuo.
...

Collige cum vultu mentem! reparabile damnum est.
postmodo nativa conspiciere coma.

Den svenska översättningen av John W Köhler ska tydligen, enligt förordet vara den första fullständiga (så sent som 1986!), tidigare är det blott enstaka som tolkats i samband med disputationer, samt en tolkning av sex stycken av Elias Janzon (Ständigt denne Janzon! Vår främste Catullus-tolkare, och antagligen sin tids Björkeson):

"Sluta att färga ditt hår!" Hur ofta har jag inte sagt det,
Nu har du inget hår kvar, son du kan färga, min vän...
Tänk, om du låtit det vara, ty ditt hår var längre än andras;
ända ner till din höft räckte dess praktfulla svall.
...

Håret var inte helt mörkt, och gyllene var det ej heller,
utan de färgerna fanns blandade däri,
som en bäckrick dal på ida, så fullt utav klyftor,
högvuxna cedrar se ut, när man har avrivit bark.
lätthanterligt var håret, det lät sig flätas och lockas;
aldrig gav det ju dig skäl till att fatta humör.
Ingen nål rev av hårstrån och ej heller piggar på kamman.
Vid sitt betyr med ditt hår kände frisörskan sig trygg.
...

Men hur fint det än var, ditt hår, hur lent och dunmjukt,
ack vilka smärtor det led, vilken förfärlig tortyr!
...

Varför beklaga förlusten av hår du behandlat så illa?
Det är bra dumt att betryckt lägga ner spegeln igen.
Det ser ditt huvud med ögon, som saknar all vana vid synen.
Glöm hur du förut såg ut, om du vill gilla dig själv!
...

Nej, den skada du lidit, till den bär din egen hand skulden;
sjäv har du utsatt ditt hår för en så giftig dekokt.
...

Torka nu tårarna, fäll inte modet! Förlusten blir ersatt:
dig får längre fram se med ditt naturliga hår.

Mitt i prick! Har tack och lov håret kvar, men detta bör tryckas som varningstext på väteperoxid.

Kika gärna även på Marlowes översättning:

Leave colouring thy tresses I did cry,
Now hast thou left no haires at all to die.
But what had beene more faire had they beene kept?
Beyond thy robes thy dangling lockes had sweept.
...
Not black, nor golden were they to our viewe,
Yet although neither, mixt of eithers hue,
Such as in hilly Idas watry plaines,
The Cedar tall spoyld of his barke retaines.
Ad they were apt to curle an hundred waies,
And did to thee no cause of dolour raise.

etc...