Quam iuvat inmites ventos audire cubantem

Ni kan inte ana, iuvenes, vad det stormar och blåser här. Jag vaknade i morse av att blott ventilerna i min våning lyckats orsaka korsdrag så att sängkammardörren stog och slog, och vid min promenad fann jag att fiket där jag tänkt köpa kaffe var "orkan-stängt". Vindarna, som emellanåt doftar hav, lyckades vid ett tillfälle närapå blåsa omkull mig, och en sådan där liten flärp som finns på oljerocken för att tillsluta kragen ordentligt, fick en sådan fart och stuns att dess metallknapp orsakade blodvite då den blåste upp på min underläpp.
Det är dock särdeles tjusigt, med dundrande vindar, vajande träd och lysande sol.

Jag har nyss pratat om det nummer av Forskning och Framsteg som jag fann i den årliga rensningen av handväskan, och ytterligare något jag fann (förutom en smärre förmögenhet i slovakiska och amerikanska mynt, och nog med hårnålar för varenda svinrygg i Skåne) var senaste nummret av Classica, Svenska Klassikerförbundets lilla tidning. (Gå med, eller gå iaf in och titta på hemsidans länkar)

Tidskriften domineras naturligtvis av "situationen" i Lund. Redan i ordföranderutan avfyras den första salvan:

"På samma gång är det naturligtvis obegripligt att ett av Sveriges mest anrika universitet anser sig kunna vara utan en del av själva kärnan i den humanistiska vetenskapstraditionen."

Och konstaterar att det störta glädjeämnet vi egentligen har, är att GY 2007 inte genomförs, en reform som i princip skulle orsaka viss pina för de klassiska språken i gymnasieskolan.

Det finns även en beskrivning av händelseförloppet i Lund av en lundensare (s.23), och en från mitt eget universitet om läget här. Även redogörelsen från Euroclassicas kongress i Sthlm var läsvärd.

Dock kanske jag är lite besviken över det inte riktigt uttrycktes mer ilska över vad som skett i Lund (och då syftar jag inte på kannibalerna), är det inte ändå här som den ska få sitt utlopp?

Jag ska nu kämpa mig igenom de vilda vindarna igen, men denna gång med viss nervositet, ty mina sortes landade idag, via den förträffliga och för mig oumbärliga Vergilius-generatorn på följande vers 9.588, och om man, såsom jag brukar, plockar den i ngt slags sammanhang får man:

9.586-589
Stridentem fundam positis Mezentius hastis
ipse ter adducta circum caput egit habena
et media aduersi liquefacto tempora plumbo
diffidit ac multa porrectum extendit harena.

Vilket hos den underbara Björkeson bliver:

Snabbt lägger då Mezentius ifrån sig spjuten; han svänger
tre gånger runt sitt huvud slungans vinande remmar
och driver in dess flytande bly i ynglingens tinning,
klyvande den i två, medan kroppen störtar i sanden.

Det är ju uppenbart och glasklart att jag kommer träffas av något flygande debris,uppiskat av vindarna, och segna ner med ett hål i tinningen. Trist, men ödet gåt inte och fly från, så jag ger mig ut.