Saturday, December 16, 2006

Haec mea Musa levis gloria magna tua est.

Propertius är för mig en ständig favorit, och jag tycker vidare att Björkesons översättning är fullkomligt suverän. Nu när det faktiskt börjar bli i alla fall lite kyligt och vindarna och regnet ständigt ligger på, drömmer jag mig gärna tillbaka till sommarens Propertius-festival, där det verkligen frossades i Björkesons översättning.

Björkeson är dock på intet vis den enda existerande svenska översättningen av Propertius, en som jag med stor glädje handlade under Humanistdagarna, då biblioteket rensade ut ett överskott, var Elias Janzons översättning av Propertius andra bok (Sexti Propertii Elegiae. Relegit et Svecice convertit Elias Janzon, står det tryckt på det lilla häftets framsida. Priset var då (1908) 2 kr, jag tror jag fick ge en tia.). Elias Janzon är, som en del flitiga läsare kanske minns, den enligt mig bästa tolkaren av Catullus till svenska.

Hans översättning av Catullus är förtjusande nog betitlad Sånger af Catullus från verona. Översättningsförsök., och är publicerat i 2 delar, den förra är tryckt 1889, den senare 1891, i serien Upsala Universitets årsskrift. I förordet till den senare tackar han såväl professor F.W. Häggström som lektor C.A Fahlcrantz, ytterligare några personer som tyvärr idag är helt bortglömda. (Det är en skamlig värld vi lever i.)

Propertius gav han sig i kast med ngt senare, dess tryckår är, som sagt, 1908, och då i serien Göteborgs Högskolas Årsskrift. Dock verkar han ha pysslat med Propertius även tidigare, då jag likaså har till handa, (även denna köpt för ngra småslantar på Humdagarna) Propertii första elegi; Utkast till en filologisk tolkning, tryckt 1898, även den här i Gbg. jag är mycket förtjust i hans blygsamma titlar.
(DISA är av okänd orsak nere, men REGINA visar vilken duktig karl han var. Notera hur otroligt många ggr hans Ovidius-översättning återutgivits!)

Nåväl, till själva texten, och jag plockar II.27 av rent själviska skäl, då den är ganska kort och jag är lat:

At vos incertam, mortales, funeris horam
quaeritis, et qua sit mors aditura via;
quaeritis et caelo Phoenicum inventa sereno,
quae sit stella homini commoda quaeque mala!
seu pedibus Parthos sequimur seu classe Britannos,
et maris et terrae caeca pericla viae;
rursus et obiectum flemus caput esse tumultu
cum Mavors dubias miscet utrimque manus;
praeterea domibus flammam domibusque ruinas,
neu subeant labris pocula nigra tuis.
solus amans novit, quando periturus et a qua
morte, neque hic Boreae flabra neque arma timet.
iam licet et Stygia sedeat sub harundine remex,
cernat et infernae tristia vela ratis:
si modo clamantis revocaverit aura puellae,
concessum nulla lege redibit iter.

Janzon föreslår följande tolkning (det ska nämnas att såväl Björkeson som janzon mycket föredömligt även har den latinska texten):

Efter er bortgångs stund, den förborgade, forsken I mänskor,
söken att se, på hvad väg döden er närma sig skall,
söken, då himlen är klar, att med konst, som phoniciern lärt er,
läsa ett godt eller ondt öde i stjärnornas skrift,
faror som lura på haf och på land, om mot partherna romarn
tågar, om ut han till sjös drager mot britternas ö;
klagen, att inhemsk fejd jämväl lifsfara er bringar,
när till en oviss kamp Mavors partierna för,
att uti själfva ditt hem eldsvåda dig hotar och husras,
eller att giftmängd dryck kanske förrädiskt dig räcks.
Älskaren ensam vet, hvad stund honom döden och hvilken
död skall drabba: för storm räds och för vapen han ej.
Sutte vid åran han ren i den stygiska vassen och såge
Charon till dyster seglats hissa på båten sin duk:
trängde hans älskades rop som en fläkt då fram till hans öra,
vägen, som en gång blott vandras, han vände igen.


Och nu skjuter team Björkeson ut sin gosse i ringen:

Stunden då ni rycks bort, den ovissa, önskar ni känna,
dödliga, spanar vad väg döden skall närma sig er,
söker när rymden är klar, med den konst fenicier uppfann,
läsa ett gott eller ont öde i stjärnornas skrift.
Om vi förföljer parter till fots, britanner med flottan
lurar på land och hav farorna dock överallt.
Inbördeskrigets hot mot vårt liv får vi också begråta
när till en oviss kamp härar förs samman av mars;
eld kan dessutom härja ditt hem och huset kan rasa,
någon räcka dinn läpp mörkrets försåtliga dryck.
Älskaren ensam vet den stund han skall dö, och av vilken
död; han fruktar ej krig, ej heller Boreas' pust.
Sutte han redan vid årans tull och såge det dystra
seglet på hades' båt, skuggad av vassen vid styx,
om blott hans kvinnas rop i en vindfläkt kallade honom
vände han upp igen vägen som ingen har gått.


Visst har Björkeson läs Janzon? Vissa vändningar känns särdeles bekanta.
I förordet till Björkeson nämns dock bara Risbergs tolkning, som jag ännu inte sett.
Janzons är lite friare, t.ex för pocula nigra (v.10) ges "giftmängd dryck", vilket hos Björkeson blir "mörkrets försåtliga dryck", likaså i vers 12, behåller Björkeson "Boreas' pust", vilket Janzon omvandlar helt sonika till "storm".
Vacker nyttjande av svenskt konjunktiv i båda. Det må vara för det arkaiska språket, men klingar inte Janzon kanske en smula bättre, i alla fall i detta poem?
Eller kanske oavgjort...

3 comments:

mikaelm said...

Alltså, vad vet man om Björkeson, egentligen? denne humanismens fanbärare och hjälte. Min inställning till mina idoler blir så mycket mer berättigade om jag bara får se dem på bild, men i fallet Ingvar B har jag inte så mycket som sett en fullständig lista på hans verk. Snälla, hjälp mig i min dyrkan!

mikaelm said...

ps. wikipedia skriver oerhört slappt om honom (jag ska genast ta tag i den artikeln!) http://sv.wikipedia.org/wiki/Ingvar_Bj%C3%B6rkeson

SDIL said...

Jag vet knappt något tyvärr, och jag har letat. Det kanske får bli ett framtuida inlägg- In search of Björkeson...