ianua

Elegi till en synnerligen försenad handledares dörr(med ungefär tiotusen ursäkter till Tibullus):

Ianua, iam pateas uni mihi, victa querelis!
Clauditur et dura ianua firma sera.
Et mala siqua tibi dixit dementia nostra,
Ignoscas: capiti sint precor illa meo.
Te meminisse decet, quae plurima voce peregi
Supplice, cum posti florida serta darem.

(I översättning ungefär (och kom ihåg att jag under reciterandet ligger utsträckt på korridorens parkett vid den duvgrå dörren, med ett tummat kollegieblock tryckt mot bröstet): O dörr, öppna dig nu blott för mig, besegrad av mitt gnäll! Den tunga dörren är stängd och noga låst. Om jag sade dig något ont i min frustration, förlåt mig, och jag ber att detta faller på mig. Du bör minnas vilket otal böner jag dig givit, då jag hängde blomsterkransar på din post.)

Hon kom dock till slut, och nu är jag tentad. Om gudarna nu är mig hulda kanske jag aldrig behöver befatta mig med plautinsk metrik igen, någonsin. (Det är lustigt, jag är synnerligen intresserad av dramatiken, men är ju tyvärr en tondöv metrikidiot.) Men jisses, vad jag nu duvats i detta.

Tack för alla trevliga mail jag fått den senaste tiden. Jag ämnar svara dessa ordentligt senare i veckan.