Amor sempiternus

Jag börjar nu sakta men säkert återhämta mig något från de otroligt hektiska veckor som var precis innan jul, samt även själva julen, och kommer kanske vara något pigg då jag återvänder till jobb och Göteborg.
De sista två veckorna innan avfärden till den eviga ungdomens stad för jullov var närapå löjligt intensiva, och om det bara varit jobb som härjat med sinne och sömn kunde man varit klädsamt utmattad och blek, men på grund of the season var det julklappar som måste ordnas och förstås allt förbaskat festande som gjorde en helt blodlös och uttröttad. Ständiga julmiddagar, glöggar och ett trevligt postseminarium knäckte till och med den mest förhärdade doktorand.

För att lätta mitt dåliga samvete en aning, griper jag mig genast an ett brev som fått vila länge i inboxen, och som kanske inte får ett fullt så utförligt svar som det faktiskt förtjänar, då jag sitter i moders-hemmet med en filt runt axlarna, en kalkonmacka i ena handen (vi har mängder av den fågeln i kylen, jag tror årets var den största någonsin), och ytterst få lexika till hands.

Det trevliga mailet:

"Saken är den att jag vill ge min livskamrat ett evigt bevis på min
kärlek. Mina tankar kring motiv har därför kretsat kring den
liggande åttan osv. Detta känns ngt platt och jag skulle därför vilja
brodera ut det hela med en kort text på latin. Det eviga språket som allt
härstammar från. Dock har jag inte funnit precis den strofen jag är
ute efter på någon utav dessa otaliga sidor, därför vänder jag mig nu
till dig. Det är viktigt för mig att det blir rätt. Ordagrant. Jag skulle
inte kunna leva med exempelvis ett stavfel på min kropp eller ännu
värre, ett grammatiskt fel...
Här är de fraser jag skulle vilja be dig att kika på. När och om du
har tid givetvis.

"För evigt och alltid."
"I evighetens evighet."

Om det finns möjlighet:
Jag vill jättegärna lära mig det korrekta uttalet, Du kanske känner
till någon sida med fonetisk skrift?"

Hm, min lärare i sanskrit skulle säga att det är indo-europeiskan som allt hästammar från, men det är så tråkigt att slå i dess böcker av ordstammar och rötter, så vi håller oss väl till latinet.

Just fraser för att beskriva den eviga kärleken har diskuterats här tidigare, och då tyckte jag att in perpetuum eller in aeternum var den bästa översättningen av 'för evigt', och kunde man inte kanske inte blott slå ihop dessa för att få en variant av 'för evigt och alltid'? In perpetuum et aeternum, hur rullar det över tungan? Om man vänder på det, in aeternum et perpetuum, får man faktiskt ett uttryck som används av självaste Swedenborg, och det kan väl vara trevligt.

Vidare finns även in sempiternum, något som jag vill minnas finns i bl.a Vulgata. Någonting i stil med in aeternum et sempiternum, kanske? Man hittar även olika varianter av det enskilda uttrycken hos Cavallin, här för evigt och där för alltid. (Och så ngt för den ryskspråkiga delen av publiken.)
För det ena finns uttalsguide och ljudfil, här och här.

För 'i evighetens evighet' var av någon orsak min första tanke in aeternitatem aeternitatum, men vid en snabb googling av frasen (vilket jag har förstått är en accepterad vetenskaplig metod i dessa dagar) var det enda, verkligen det enda, jag fick upp en artikel från tyska läkartidningen om en schack-tunering för läkare. Very odd, och vi får väl säga att det knappast är en allmän fras, förutom i tyska schack-spelande läkarkretsar. Även aeternitatem aeternitatis funkade dåligt.

Plötsligt slår mig dock uttrycket per omnia saecula saeculorum och dess variant in saecula saeclorum(någon hade en liten flört med det högkyrkliga i en känslig ålder), som man hittar i latinska hymner och i den latinska katolska mässan, vilket uttrycker just ungefär 'i evighetens evighet', dess exakta lydelse är 'i tidevarvens alla tidevarv'. Det kanske kunde vara något? Rituellt och tjusigt.

Vad det gäller uttalet nyttjar olika tidsperioder olika uttal, det klassiska uttalas gärna på ett vis och det medeltida på ett annat, vidare låter en italienares uttal olikt en svenskt, så det är svårt att ge strikta regler om detta.

Det finns dock en del guider på nätet, för en svensktalande kan en guide av detta slag kanske vara till nytta, och denna är väl snäppet bättre. En bra diskussion hittar ni här. Vad man ständigt hör, t.ex i körsång är ett medeltida, inte ett klassiskt. Även medicinarna tenderar att använda ett sådant, förutom stackars frater, som duvades rejält i det klassiska av mig under sin anatomikurs. Det sägs mig att han är helt utmobbad.
Vi svensktalande har en liten fördel, då vi per automatik oftast lägger accenten hyggligt korrekt, så oroa er inte för det.

De engelska sidorna om latinskt uttal är verkligen legio, och de har ju lite andra problem ärn vi, se denna artikel:

"First, are we to pronounce -v- as -w- is pronounced in English, or like English -v-? And then are we to say -ch- for Latin -c-, palatalizing the consonant before the fronted vowels, as in Italian, or pronounce it like English hard -k-?"

Här finns en guide till klassiskt uttal på engelska med ljudfiler, och en mer teknisk här, och Wiki är utförlig och har länkar. Slutligen, en enkel en för det kyrkliga latinet, där just in saecula saeculorum finns med.

Hoppas detta gav någon vägledning och lycka till med kärleken!