Sunday, December 17, 2006

Sapientia

En utmärkt Understreckare om Ateisten Michel Onfrays senaste verk, det kan vara passande med en smula filosofi-kritik i regnet och rusket:

"Hans Contre-histoire de la philosophie omfattar sex delar och behandlar filosofer från antiken till i dag. De två första delarna, Les sagesses antiques och Le christianisme hédoniste (Grasset, 330 respektive 340 s), har kommit ut i år.
I Diogenes Laërtios bok om grekiska filosofer (skriven cirka 200 e Kr) berättas den sällsamma historien om hur Platon samlade ihop Demokritos samtliga skrifter i syfte att bränna dem. Att en filosof vill göra ett bokbål av en filosofkollegas verk är en anmärkningsvärd händelse, skriver Onfray. Utgångspunkten för hans alternativa filosofihistoria, och dess raison d‘être, är just det kända faktum att segrarna skriver historien. Segrarna i Onfrays framställning är den platonska filosofin och den kristna läran, vilka båda utmärks av förakt för kroppsliga begär och svärmeri för eviga värden bortom det jordiska. Onfray menar att filosofihistorien har ”platonifierats”, på samma sätt som historieskrivningen i Sovjetunionen var präglad av marxism-leninismen.
...
Den första delen av ”Contre-histoire de la philosophie”, ”Les sagesses antiques”, behandlar bland annat filosoferna Leukippos, Demokritos, Aristippos, Diogenes från Sinope, Epikuros och Lucretius. I många stycken är det inte längre möjligt att rekonstruera dessa filosofers tankesystem (med undantag för romaren Lucretius) eftersom mycket av vad de skrev endast finns bevarat i få fragmentariska texter eller indirekt traderade i kommentarer till verken.

Filosofernas egna liv, såsom de berättas i anekdotisk form av till exempel Diogenes Laërtios, intar en framträdande plats i Onfrays genomgång eftersom han menar att biografiska berättelser om filosofer tjänade samma syfte som andra minnestekniker i antik tid, då läskunnigheten var föga utbredd.
...
Epikuros, som förespråkade en mera återhållsam attityd än Aristippos, intar naturligtvis en viktig plats i ”Les sagesses antiques”. Epikuros etiska åskådning har av Alf Ahlberg beskrivits som ”en av den västerländska kulturens ädlaste och mognaste produkter”. Bortom den felaktiga beskrivningen av hans skola som en plats där överdrivet raffinemang och förfining odlades, lärde och praktiserade Epikuros ett slags upphöjd hedonism som nästan kan karaktäriseras som asketisk och inte helt olik levnadssättet i ett strängt kloster. Epikuros skyr det som föder rädsla, smärta och lidande. Hans berömda trädgård – på vars port det stod ”Främling, här är dig gott att vara, här är lusten det högsta goda” – är motsatsen till Platons hårt styrda idealsamhälle i ”Staten”.

Den epikureiska läran anpassades till romerska förhållanden av Lucretius och hans skrift ”De rerum natura” (”Om världsalltet”). Plågad och medveten om livets ändlighet konstruerar människan, menar Lucretius, gudar och underkastar sig deras ”vilja”. Lucretius betonar i sin läromästare Epikuros efterföljd att den sanna glädjen och njutningen består i att kroppen inte lider och själen inte känner fruktan. Tillfredställelsen av lustar eller erotiska utsvävningar är i och för sig inte negativa, men man bör sörja för att de inte får oönskade konsekvenser som stör det filosofiska lugnet. [N'est ce pas, I?]
...
Onfray framstår mera som en modern Diogenes Laërtios än en allvarligt syftande filosofihistoriker, och kanske kan man beskriva hans två nya böcker på samma sätt som Nationalencyklopedin beskriver Diogenes: ”Framställningen är ojämn och författaren knappast vuxen sitt ämne”."

2 comments:

Mårten said...

Är Diogenes Laërtios den kände Diogenes, alltså mannen i tunnan?

Anonymous said...

Nej det var en annan, Diogenes stoikern från Babylon. Det finns en tröttsamt stor mängd kända greker med detta namn, varav jag tror inte mindre än sex filosofer.