Liber Platonis

Då jag senaste tiden varit så fruktansvärt upptagen (Men nu börjar det lätta, jag har tagit ett belut att ta det en smula lugnt fram till jul. Nej, handledaren är inte informerad om detta.) har jag missat mycket på kultursidorna, och då framförallt del 4 av Jan Stolpes Platonöversättning.

Tralau frågar i SvD vad Platon har för relevans idag och kommer till ett tillfreställande svar. Han passar även på att ge ett nålstick till de historielösa lundensarna, vilket vi gillar:

"Med jämna mellanrum, mellan all drivved och allt bråte, kommer en juvel ut på svenska. Det är Jan Stolpes nya översättning av Platon, som nu har nått fjärde bandet. Oftast använder recensenter ord som "kulturgärning" om den typen av översättning, och en sådan är den förstås. Det är förträffligt att vi får en ny, vacker Platon på vårt språk. Men den där recensentglosan "kulturgärning" förråder nog ibland en sorts hjälplöshet i förhållande till Platon. Som om man inte visste vad man skulle ha honom till. Som om man bara hade en vag känsla av att kultur är "fint" och att Platon naturligtvis hör till kulturen.
Frågan är alltså vad man skall ha Platon till i dag. Vårt samhälle har ett märkligt kluvet förhållande till saker som är främmande. Å ena sidan berömmer vi oss av vara så öppna för det främmande, det "andra". Å andra sidan är det aldrig någon som riktigt vill stifta bekantskap med det (och på universitetet lägger vi
därför ned de ämnen som låter oss möta kulturer som är främmande och annorlunda - som latin eller sanskrit). Och låt oss vara verkligt tydliga på den punkten: Platon är på många sätt mycket främmande, mycket annorlunda."
...
"Kulturgärning, javisst. Men det här är inte ett dött föremål eller fossil, inget märkligt djur i formalin. Det är ett bidrag till samtidskulturen som gör den mycket, mycket lättare att leva med."

I DN läser Hans Ruin nyöversättningen med förtjusning, men missar flera tillfällen att ge Lund en känga. Det gillar vi inte:

"I Platons dialog "Timaios" berättas historien om hur grekernas legendariske statsman och diktare Solon besökte Egypten i början av femhundratalet före vår tideräkning. Han skall där ha träffat en uråldrig präst som utbrast: "Solon, Solon, Ni greker är aldrig annat än barn, det finns inte en grek som är gammal!" På Solons förvånade fråga förklarar den gamle prästen att i själen är grekerna alltid unga, för de har "inget vetande som vitnat av ålder". De bevarar inte minnet av allt som skett, av alla gånger som människan krossats. Oavsett om den är sann, så ger berättelsen en underbar bild av det grekiska intellektuella undret. "De gamla grekerna", som mer än något annat förknippas just med vitnade rester av liv, skulle vara de evigt unga. I förhållande till dem framstår vi själva snarare som egyptier, på förhand åldrade av alla våra minnen, all vår vetskap om det som varit, med en kultur som vilar på upprepningen av mångtusenårig historia, inte minst av grekerna själva."

Skulle det inte passat perfekt egentligen här med ett påpekande om nedrustningen 'av alla våra minnen, all vår vetskap om det som varit' här?
Ruin trampar på, säger några vackra saker om översättning, men missar att påpeka att inom överskådlig tid kan vi kanske inte utbilda sådana tolkare av texter i detta land:

"Till grekerna återvänder vi ständigt, inte minst genom att översätta dem, den mest konkreta upprepning man kan tänka sig. Vi för deras ord över historiens alla gropar och trösklar in i vår samtid. Översättningen innebär att göra grekerna tillgängliga för oss, men också att göra oss mer tillgängliga för dem. Sådan är översättningens lag, att den öppnar ett rum i språket som låter skilda tider träda i förbindelse med varandra. Jan Stolpes och förlaget Atlantis förstklassiga nyöversättning av Platons samlade skrifter till svenska är en sådan roterande dörr i samtiden, en levande förbindelse mellan då och nu."

Fixerad vid en enda sak? Moi?