Nobilissima et eruditissima matrona

Detta skrev jag i mitten av november, men har inte hunnit få fläng på förrän nu:

Jag var i Lund i fredags, iuvenes, ett mycket hastigt beslut, och kanske inte alltför smart då jag drunknar i arbete, men jisses, vad roligt jag hade!

Vad som lockade mig söderut var så klart en disputation i latin (gäller väl att passa på medan ämnet alltjämt existerar i den lilla staden på slätten), och jag ville så gärna närvara, dels för att respondenten är en otroligt hygglig prick, dels för att ämnet var djupt fascinernade.

Jag orkar inte säga så mycket om ämnet idag, det får tas vid ett senare tillfälle och det lär jag göra ty det är oändligt kul, man kan dock i korthet säga att denna avhandling var en slags verklig variant av "Den tionde sånggudinnan", en trevlig liten roman av Uppsala-profilen Carina Burman. I romanen reser den Uppsala-baserade forskaren Elisabet Gran land och rike runt för att leta upp Brenners brev, och i arbetet med denna avhandling har lundaforskaren EG rest land och rike runt för att samla Brenners brev, och bådas resor kulminerar i St. Petersburg. (Tror ni de identiska initialerna är en slump?)
Precis som i romanen har det varit ett omfattande dektektivarbete, man har försökt spåra avlägsna släktingar, arkiv har genomrotats, men ändock är de flesta breven försvunna.

Och vem är Brenner frågar sig nu the peanut gallery? Och varför en avhandling om henne i ämnet latin? På det senare är svaret att mycket av hennes poesi är på just det språket, samt att hennes brev, som här blivit föremål för forskning, är på latin.
Vem Sofia Elisabeth Brenner var får Svenskt Biografiskt Handlexikon svara på. Hon var:

" hög grad begåfvad, lärde hon sig, under det hon åhörde brödernas undervisning, latin, hvarpå hon sedermera skref vers. Ännu större skicklighet uppnådde hon i tyskan, som i föräldrarnas hus utgjorde samtalsspråket. Äfven i italienska, franska och holländska var hon hemmastadd, så att hon på dessa språk, med undantag af det sistnämnda, skrifvit små versifierade stycken. Uppmuntrad af sin man, med hvilken hon vid tjuguett års ålder trädde i gifte, utgaf hon sina Poetiske Dikter 1709, bestående mest af bröllops-, graf- och andra tillfällighetsdikter.

Hennes vitterhetsförsök väckte ett oerhördt uppseende, och lyckönskningsskrifvelser, äfven från främmande länder, strömmade i massa till den firade skaldinnan. Under de senare åren af sin lefnad utgaf hon ånyo ett rimverk: Vårs Herres och Frälsares Jesu Christi alldra heligaste Pijnos Historia rijmvijs betraktad 1727. Efter hennes död utkom andra delen af hennes Poetiske Dikter 1732, bestående af hvarjehanda mindre stycken.

Fru B:s verser utmärka sig för en ovanlig ledig och vårdad diktion, men innehålla, trots det beröm, samtiden slösade på författarinnan, endast de torraste och alldagligaste reflexioner och äga nu ingen annan märkvärdighet än den rent litteratur-historiska."

(Jag vill här sända en liten tanke till Germaine Greers bok Slip-shod Sibyls, där hon pratar om 'flying pig or dancing dog syndrome' i fråga om kvinnliga poeter, att dessa kunde, såsom en dansande hund, förvänta sig applåder, men precis såsom för en flygande gris, så kommer krachen förr eller senare. I och med att medioker poesi av kvinnor hyllades av etablissemanget, sätts dess ribba ganska lågt, och leder i slutändan till dåliga dikter.
Nåväl, här ovan i Biografiskt Handlexikon är Brenners gris-krach.)


Hon födde ska det tilläggas 15 barn (blott 6 nådde vuxen ålder) och lär ha haft ett ovanligt lyckligt och produktivt (he!) äktenskap, hon var nämligen gift med vad som brukar kallas den svenska numismatikens fader, Elias Brenner. Denne Brenner är även känd som miniatyrmålare, vapensköldarna i Riddarhuset lär till stor del vara målade av honom. Han uppmuntrade hennes studier, var mäkta stolt över henne, och de levde i en kreativ men fattig gemenskap. En av hennes döttrar lär t.o.m ha enligt vissa, ha studerat i Uppsala.

Sophia Elisabeth Brenner var dessutom, för att anknyta till den debatt om författarlöner som rasat (på mycket låg nivå) den senaste tiden, den andra personen i Sverige att få en statlig författarlön.(Den förste var poeten Gustav Lithou, som 1720 fick 300 daler silvermynt om året.)
Det Sekreta utskottet beslöt 1723 att hon skulle få 200 daler silvermynt om året, dels förstås såsom uppskattning av hennes författargärning, dels såsom en slags änkepension (maken hade dött 1717), hon var ju änka efter en framstående man och hade dessutom sex barn att försörja.

Opponenten var en ditrest storhet från den eviga ungdomens stad, och detta var väl ytterligare ett skäl för att ta sig till staden på slätten, då han brukar vara särdeles vitter i sitt tal. Han uppvisade sin vanliga oroväckande tendens att plötsligt emellanåt bryta ut i grekiska, eller spontant dra långa Horatiuscitat. Vansinnigt underhållande opposition!
Om vi ska lyfta fram några absoluta highlights så bör då denne professor anser att ingen latinist kan se ett brinnande hus utan att tänka på namnet Ucalegon och raderna 2.311-12 i Aeniden. (Personligen har tanken aldrig fallit mig så, men jag ser inte brinnade hus särskilt ofta.)Det hela är mycket barockt, i ordets sannaste bemärkelse.

Det är dessa rader som omtalas, och detta är när Troja antänts av de trolösa grekerna (2.309-312):

Tum vero manifesta fides, Danaumque patescunt
insidiae. Iam Deiphobi dedit ampla ruinam
Volcano superante domus; iam proxumus ardet
Ucalegon; Sigea igni freta lata relucent

Björkeson, som man ju aldrig missar ett tillfälle att nyttja, översätter sålunda:

Nu först fattar jag klart vad grekers eder är värda,
ser deras sluga försåt. Deifobos' rymliga boning
störtar, fälld av Hefaistos' hand; Ukalegons brinner
nära intill; sigeiska sund kastar skenet tillbaka.

Jag försökte införliva ordet Ucalegon i mitt vokabulär, i dess engelska betydelse "neighbour whose house is on fire", men gav upp efter några dagar.

Ett annat mycket skojigt tillfälle var berättelsen om de stackars svenskar som tillfångatogs av katolikerna, och då ansågs som de mest inpiskade kättare, de bar ju på sin person mynt med inskriptionen C.R.S.(en mkt vanlig förkortning av Carolus Rex Sveorum)vilket då tolkades såsom Contra Romam Sumus. Man gled in på en smula på numismatik, pga maken till den författare som behandlades.

Slutligen ska den vackra salva som han avfyrade i sina concluding remarks återges, då editionen berömdes och det konstaterades med de senaste tidens tråkigheter i åtanke, att; [latin är] "en oundgänglig bas för vidare studier som inget universitet med självaktning kan vara utan." (Jag tror det kallas preaching for the choir, med tanke på publiken, men vackert var det.)

Disputationen skedde på det vittfrejdade SOL-centrum, det var första gången jag hade den äran, och jag kom i god tid, för att just kunna se den katastrofala inskriptionen och ekande arkitekturen. Som alltid fanns det någon som hostade ordentligt i början av dispen och därefter tystnade.