Friday, October 06, 2006

hoc tempore

Det är i sanning en av de bästa dagarna på länge (trots pissväder),Svenbro har valts till Akademien, min förtjusande frater och söta svägerska anländer i eftermiddag, jag är lycklig ägare till 120 kanelbullar (någon fick ett sjukligt bak-ryck igår), studierna går bra och last but not least, jag får inviga mina röda stövlar idag.

I detta lyckorus slår jag mig sålunda ner för att svara på den mailfråga (tar gärna emot fler) som damp in för drygt en vecka sedan:

"Frågan gäller, hur översätts meningen "jag älskar er för evigt" där er står för flera personer till latin. Är tänkt som en text till en tatuering som en
hyllning till min sambo och barn."

En i sanning hedervärd tatuering, må jag säga!
Enligt mig skulle översättningen av "jag älskar er för evigt" bli Vos in perpetuum amo, där vos alltså är 'er' i ackusativform, in perpetuum betyder 'i evighet', och amo är 'jag älskar', första person singular. Nootera hur det personliga pronomet utelämnas, såsom brukligt i latinet (om man nödvändigtvis vill ha det, skulle det bli Ego, men det rekommenderar jag ej)

Dock, som alltid i latinet finns det flera sätt att säga det på, och jag stack även in huvudet för att fråga min angränsande professor, då man verkligen inte vill att det ska bli fel när det rör sig om tatueringar. Mitt förslag är korrekt, men hon föreslog att man eventuellt kan använda semper, 'alltid', eller in aeternum, vilket likaså betyder 'i evighet, för evigt', men har en något mer kyrklig klang, vilket kan vara högtidligt och passande. Vilborg har, vid konsultation, även ad omnem aeternitatem såsom 'i evighet', men vi kan väl enas om att det inte låter speciellt kul?

Sålunda, följande har den betydelse du söker:
Vos in perpetuum amo
Vos in aeternum amo
Vos semper amo

Märk även att ordföljden i latinet är hyggligt fri så orden kan kastas om om amn känner för det, även om det rekommenderas att man har verbet (amo) sist i satsen. Lycka till och berätta gärna vad det blev!

Och så, de efterfrågade sortes.
Aj, aj, när jag på måfå satte fingret i Aeniden för att sia om den undrande väninnans kärleksliv fick jag verkligen inte upp något uppmuntrande. Allt handlar dock om tolkning, så vi ska inte stirra oss blinda på den deprimerande kontexten, ty det är Didos förvirrade tankar inför att stiga upp på bålet (hon tänker nämligen bränna sig till döds då hon lämnats av Aeneas):

IV.535-536:

sic adeo insistit secumque ita corde uolutat:
'en, quid ago? rursusne procos inrisa priores
experiar, Nomadumque petam conubia supplex,
quos ego sim totiens iam dedignata maritos?

Bjökeson översätter med den förväntade elegansen:

Vid sitt beslut står hon fast, allt under det att tankar irrar:
"Vad kunde jag ta mig till? Söka upp och förhånas av forna
friare, ödmjukt be att bli gift med dessa nomader
som jag så mången gång försmått att taga till äkta?


Amica optima, fixera nu inte på att det är en sådan olycksalig gestalt som säger dessa ord, utan se istället på kontentan av själva orden, att inte söka sig till gamla flammor, som amn faktiskt en gång försmått, utan gå sin egen väg.

Vad det gäller det akademiska tycker jag svaret bara blev förvirrande:

X.537-539:

nec procul Haemonides, Phoebi Triuiaeque sacerdos,
infula cui sacra redimibat tempora uitta,
totus conlucens ueste atque insignibus albis.

Björkeson översätter:

Foibos' och Trivias präst Haimonides stod där helt nära,
smyckad med panndiadem och iförd heliga bindlar,
ståtlig att se i lysande dräkt och vita insignier.


Well, I'm stumped. Någon vördnardsvärd person som borde bes om råd och handledning? En som är så märkvärdig att han är både präst för Apollo och Diana?

Äsch, det är för nära lunch för att göra en vettig tolkning.

o, felix dies...

3 comments:

Johan said...

Rent instinktivt så tycker jag att semper känns för vardagligt för att använva i en sådan fras i just det sammanhanget, och även om in perpetuum inte gärna kan tolkas på annat sätt som "för alltid" så undrar jag om klangen för många blivit lite förstörd av att de som inte talar latin mest bara har stött på frasen i form av perpetuum mobile. Fast vad vet väl jag, jag är bara en enkel lekman.

Trevlig blogg, förresten. Förstår inte hur jag kunnat missa den tidigare.

//JJ

SDIL said...

En lekmans åsikter är nog så relevanta i dessa sammanhang eftersom de just kan ange hur ord och uttryck uppfattas då man icke har lexika i hand.
Jag föredrar absolut in perpetuum framför semper, tycker också att det kanske är lite platt, men in perpetuum älskar jag, och förstår inte hur det kan förstöras av att förknippas med evighetsmaskiner.
Ska inte kärlek vara sådan?

Mycket välkommen, och jag må säga att din blogg är inte så dum den heller!

Johan said...

Evig bör den kanske vara (även om jag inte tycker att man skall nedvärdera värdet av förälskelse och kärlek; det är också lycka), men jag undrar om uttrycket inte har fått en något mekanisk klang för dem som bara stöter på det i det sammanhanget. Det var i alla fall vad jag hade tyckt om jag inte hade roat mig med latin av och till.

//JJ