Ecce

Och här, några böcker värda att kika på.

Först och främst ett långt citat från SvDs recension av Epochs and Styles. Selected writings on the New Testament, Greek language and Greek culture in the post-classical era av Albert Wifstrand:

"Bernard Shaw har en gång berättat om en professor i grekiska som inför en vän beklagade sig över att han trots många års dyrbara akademiska studier bara tjänade en bråkdel av vad en helt oskolad yngling kunde belönas med som sprang omkring på en gräsplan ett antal minuter och sparkade på en läderboll.
"Visst kan det verka orättvist", svarade vännen, "men å andra sidan: hur ofta händer det under dina föreläsningar att 30 000 människor spontant reser sig upp och vrålar av förtjusning?"
Albert Wifstrand (1901-1964), professor i grekiska i Lund från 1935, en av de förnämligaste kännare av antikens grekiska språk och kultur som vårt land någonsin ägt, därtill en lysande stilhistoriker och slutligen fascinerande även som föreläsare och seminarieledare, har på sistone fått
ett äreminne rest över sig som mer varaktigt och vältaligt än alla muntliga hyllningar vittnar om hans storhet. En av hans elever, Lars Rydbeck, själv framstående forskare i Nya Testamentets språk, har tillsammans med en kanadensisk forskare, Stanley E Porter, givit ut Epochs and Styles, ett urval ur Wifstrands skrifter om Nya Testamentet och grekernas språk och kultur i den efterklassiska eran, i engelsk översättning av Denis Searby."

Även Sven-Eric Liedmans Stenarna i själen. Form och materia från antiken till i dag har recenserats i SvD, och tas upp här mest för jag tycker intevjun i Psykoanalytisk tid/skrift var så rolig:

"Liedmans nya bok, som alltså ägnas begreppen form och materia, är i sin tur tredelad i sitt upplägg. Den tar sin början i antiken, hos Platonlärjungen Aristoteles. För denne betydde formen inte bara den yttre konturen, utan "det som gör något till vad det är", samtidigt som han också parallellt införde begreppet "hyle" - trä eller virke - som helt enkelt betyder materia.

Härifrån anträds en vindlande väg genom historien, först via både islamiska och kristna tänkare under medeltiden och så fram till moderniteten, som avhandlas i bokens andra del - från Descartes via Hegel till Marx. Slutligen kastar sig Liedman också in i samtidens oöverblickbara flora av föreställningar kring de bägge begreppen och de skilda släktband de knutit: Foucault liksom Warhol eller Deleuze ägnas här var sitt utrymme, ofta kort men alltid pregnant.
En huvudtes han driver är helt enkelt den, att begreppen form och materia i all sin diskretion genom historien ändå kommit att formas till centrala idéhistoriska kategorier. De "är som gråklädda tjänare som dyker upp än här än där, eller så snart ett handtag behövs".