iunctura acris

Innan det att jag helt och fullt lämnar den senaste tentans lärdom bakom mig och låte de kunskaperna skingras för vinden, kanske jag även ska hinna säga något om den store doldisen bland de tre poeterna, nämligen Persius, eller som några enstaka stavar det, Perseus.

Denne yngling är på intet vis lika känd som de två övriga jag nyss tentade, Juvenalis och Martialis, utan Persius lever i vår tid i det fördolda. Conte (ständigt denna Conte) berättar att Persius, sedan han dött i unga år (28 år gammal verkar vara överenskommet bland de lärde), blev mycket känd för sin samtid genom den postuma utgåva som vännerna publicerade. hans popularitet kvarstod under antiken, och den ökade närapå med kyrkans intåg, då han är en moraliserande poet. Han läses alltjämt flitigt under medeltiden, men tappar i och med renässansen sin krets, då han på intet vis är lika lätttilgänglig såsom många andra romerska poeter, hans språk är emellanåt hyggligt dunkelt och krångligt. (Han fick tydligen en liten nytändning under upplysningen, och var vidare en av kants favoriter, likaså Goethe gillade honom.) Ett tecken på att man redan i hans eget tidevarv fann hans skrivande något obskyrt är att det tidigt utgavs en kommentar över hans satirer.

Jag fann hans språk svårt och mycket en smula svårförståeligt, men han var samtidigt en läsupplevelse utöver det vanliga, då bildspråket (som även den ständige Conte breder ut sig på ånga sidor över) är slående, saker etsar sig fast. Om vi bara tar den första satiren finns där hyacintfärgade manlar, söndebitna naglar och en liktor som bär hem Cincinnatus plog, man blir något hisnad.
Det hela är en slags dialog över poesins tillstånd, med beskrivningar av recitationer och parodier på samtida verk.
Låt oss titta på ett litet stycke, det är den okände samtalspartnern som börjar:

I.24-43

'quo didicisse, nisi hoc fermentum et quae semel intus
innata est rupto iecore exierit caprificus?'

en pallor seniumque! o mores, usque adeone
scire tuum nihil est nisi te scire hoc sciat alter?

'at pulchrum est digito monstrari et dicier "hic est."
ten cirratorum centum dictata fuisse
pro nihilo pendes?'

Ecce inter pocula quaerunt
Romulidae saturi quid dia poemata narrent.
hic aliquis, cui circum umeros hyacinthina laena est,
rancidulum quiddam balba de nare locutus
Phyllidas, Hypsipylas, uatum et plorabile siquid,
eliquat ac tenero subplantat uerba palato.
adsensere uiri: nunc non cinis ille poetae
felix? non leuior cippus nunc inprimit ossa?
laudant conuiuae: nunc non e manibus illis,
nunc non e tumulo fortunataque fauilla
nascentur uiolae?

'rides' ait 'et nimis uncis
naribus indulges. an erit qui uelle recuset
os populi meruisse et cedro digna locutus
linquere nec scombros metuentia carmina nec tus?'

Ytterligare en orsak till att jag är så förtjust i Persius är kanske för att han finns översatt av Guy Lee, ni kanske minns hur jag älskade hans Tibullus-översättning.
Han översätter detta ovan sålunda:

Why study, if this ferment, this wild fig-tree, once
it has taken root, can't burst the liver and thrust through?

Grown pale and old for that? O morals! Is your knowledge
nothing unless another knows you know?

It's fine though to be pointed at and hear That's Him!
That you are dictation for a hundred curly-heads,
do you count that for nothing?

Look, our Romulids replete
ask over wine What says divinest Poesy?
Then one with hyacinthine mantle round his sholders,
his speech a trifle rancid through that lisping nose,
sieves out Hypsipides and Phyllises and the other
bardic disastes, tripping words on the soft palate.
Our heroes have approved. Shurley the poet's ashes
are blissfull now? the stone sits lighter on his bones?
their tablemates applaud. Surely from the dear departed,
now, surely, from his tomb and from those embers blest
will violets blow.

You mock, he says, indulge to much
the curling nostril. Would anyone not want to earn
the public's mouth, and uttering things worthy of cedar,
to leave verses unafraid of frankincense and mackerel?

(Cederolja användes för att bevara böcker, och impopulära böcker som makulerats användes som inslagspapper, bl.a för fisk och rökelse)