Accipe nunc artes

Jag måste bara säga att jag för omväxlings skull jobbar utmärkt, med disciplin och förståelse (well, det ska väl erkännas att förmiddagarna alltjämt är förlorade) och jag är mycket förvånad.
En bidragande orsak kan naturligtvis vara att läsningen är hyggligt skoj, just idag har jag suttit med näsan i Juvenalis, vilket, för att citera min kära mater; "better than a poke in the eye with a sharp stick".

En ytteligare faktor som kanske bidrar till denna plötsliga studieglädje är att jag nyligen tog mig igenom Satir VII av den ovannämde Juvenalis, och den självömkan som han där visar såsom poet passar en doktorand som hand i handske då vissa rädslor har bestått genom århundraderna (det är hexameter om någon vill läsa högt):

VII:32-35
sed defluit aetas
et pelagi patiens et cassidis atque ligonis.
taedia tunc subeunt animos, tunc seque suamque
Terpsichoren odit facunda et nuda senectus.

I Ellenbergers översättning blir det (jag måste bara säga att jag gillar hur han lägger kommentarerna till varje dikt strax efter densamma, istället för i slutet av boken):

Åren är dock snart förbi, de
år då mannen har kraft nog för havet och hjälmen och hackan.
Avsmak fyller oss då, då hatar sig själv och sin musa
skalden som gjort åren rik på ord men fattig på slantar.

Byt här ut "skalden" mot "doktoranden", och "musa" mot, ja, jag vet ej, "handledare" kanske, så har man varje humnaioradoktorands litania färdig och författad. (inte för att på något vis antyda något om min egen sådan, pas du tout)

Och ändå:

VII.48-51

nos tamen hoc agimus tenuique in puluere sulcos
ducimus et litus sterili uersamus aratro.
nam si discedas, laqueo tenet ambitiosi
[consuetudo mali, tenet insanabile multos]
scribendi cacoethes et aegro in corde senescit.

Det svenska av Ellenberger (notera att han utelämnar den antagligen falska rad 51):

Vi framhärdar, vi som
skriver i stoft och plöjer i sand med ofruktsam åder.
Vill du göra dig fri, då binds du av obotlig högfärd;
lusten att skriva gör att du åldras i ditt kvalda hjärta.

Eller i Loeb-översättningen av Susanna Morton Braund, med rad 51:

Yet we keep at it, tracing furrows in the thin dust
and turning over the seashore with our barren ploughs.
The fact is that if you try to give it up, the itch
for writing holds you in its ambitiuous noose
[a bad habit, it has an incurable hold on many people]
and endures old age in your sickly heart.

Juvenalis räknar upp alternativa karriärer såsom jurist, historiker, rhetor eller lärare, och vi som bevistat lärarbanan känner alltför väl igen sig. Det sammanfattas så väl i blott en enda liten rad:

Occidit miseros crambe repetita magistros.

Startar jag någonsin en privatskola är det naturligtvis detta motto som ska stå broderat i guld runtom den lilla vapenskölden på bröstfickan av de osnutna elevernas små kavajer.
Ellenberger tolkar:

Det är kålen som värms upp
gång efter en annan som dödar den arme skolmästaren.

Oh, Susanna:

All that rehased cabbage kills the poor teachers.

Och för att avsluta, naturligtvis lite snusk. Hur kan man annars beskriva hur det är att undervisa en pojkklass? Juvenalis förklarar att det är ingen lätt uppgift läraren har, då han även ska vaka över elevernas moral och dygd:

VII:240-241

Non leve est tot puerorum
observare manus oculusque in fine trementis.

Man vet att det inte är rumsrent, då Duff har skurit bort dessa rader i sin städade kommentar. Ellenberger är finkänslig:

Det är ingen lätt sak att vakta så många
pojkars händer, och ögon som blinkar då de nått målet.

Morton Braund likaså:

It is no light thing to keep watch on all those boys
with their hands and eyes quivering when they come.

Det finns inte mycket att tillägga här, eller hur?

Jag ger mig nu för dagen, återkommer imorgon med svar på en mailfråga (hurra!) samt några beställda sortes.