Monday, August 14, 2006

Laeva et sinistra

Igår var det tydligen, vilket jag upptäckte vid morgonens läsande av Understreckare, de vänsterhäntas (en i sanning suspekt skara) dag, och essän som uppmärksammar detta inleder med ett citat från Homeros (side note; jag blir så förargad då de inte säger vem översättaren är, jag misstänker att det är Björkeson, men är det inte lite nonchalant?):

"Nära vägen på höger hand lät Athena en häger
plötsligt flyga förbi; de såg den inte i mörkret
ty det var ännu becksvart natt, men hörde den
skrika.
Varslet gjorde Odysseus glad /.../


Varför blev Odysseus glad när han tillsammans med Diomedes i Iliadens tionde sång nattetid skall nästla sig in i trojanernas läger? Jo, för att gudinnan lät fågeln uppenbara sig till höger, den gynnsamma sidan. Under antiken kunde man jubla åt förestående välgång om en fågel kom inflygande från höger i spåmannens blickfält. Och den goda högern liksom den olyckliga vänstern gällde även den mänskliga kroppen."

Artikelförfattaren drar upp åtskilliga andra mytiska, bibliska och historiska fakta, och går naturligtvis även in på det språkliga, med engelskans right och tyskans recht, vänsterprassel och left-handed compliment, men missar att ta upp latinets lingvistiska bidrag till diskrimineringen och förföljelsen av vänsterhänta.

På latin heter till höger dextra (cf engelskans dexterity) och till vänster heter laeva eller sinistra (cf engelskans sinister), sinister och laevus kan sålunda ha betydelsen olycksbådande, dålig och ogynnsam, men även faktiskt lycklig och gynnsam. Detta berode på med vilka augursfåglar man spådde, de kunde ha olika "tur"-sidor samt att hos romarna var faktiskt generellt sett den vänstra sidan den lyckosamma, det var grekerna som var övertygade om den högra sidans förträfflighet, och detta spred sig till romarna.
(Intressant att vänsteraktivisten tar upp detta med romarnas ursprungliga positiva inställning till vänster, han är fast i sin offermentalitet!)

En ytterst rar dikt av Catullus (vem annars?) illustrerar detta ypperligt. Alla som haft Sjövall och Wistrands kommentar minns säkert beskrivningen "the most charming picture in any language of a light and happy love" om dikt 45:

Acmen Septimius suos amores
tenens in gremio ‘mea,’ inquit, ‘Acine,
ni te perdite amo atque amare porro
omnes sum assidue paratus annos
quantum qui pote plurimum perire,
solus in Libya Indiaque tosta
caesio ueniam obuius leoni.’
hoc ut dixit, Amor, sinistra ut ante,
dextram sternuit approbationem.
at Acme leuiter caput reflectens,
et dulcis pueri ebrios ocellos
illo purpureo ore suauiata,
‘sic,’ inquit, ‘mea uita Septimille,
huic uni domino usque seruiamus,
ut multo mihi maior acriorque
ignis mollibus ardet in medullis.’
hoc ut dixit, Amor, sinistra ut ante,
dextram sternuit approbationem.
nunc ab auspicio bono profecti
mutuis animis amant amantur.
unam Septimios misellus Acmen
mauult quam Syrias Britanniasque:
uno in Septimio fidelis Acme
facit delicias libidinesque.
quis ullos homines beatiores
uidit, quis Venerem auspicatiorem?

Notera den urgulliga diminutivformen i rad 13!
Jag har pratat mycket om Elias Janzons Catullusöversättning från 1889 och tänkte sålunda bjuda på ett smakprov därifrån. Without further ado, Janzons tolkning av dikt 45:

Med sin Acme i famnen eldigt sluten
brast Septimius ut; "min egen Acme,
om jag icke älskar dig öfver måttan
och i kommande år dig städs vill älska
med en älskares hela glöd och värma,
må jag då i en lybisk eller indisk
öken möta ett bistert lejon värnlös".
När han så hade sagt, var lille Amor
genast framme och nös från venster bifall.
Acme böjde sitt hufud lätt tillbaka,
mot sin älskade gosses druckna ögon
smög hon läpparnes purpur ömt och sade:
"Min Septimius, ack mitt lif, min sällhet!
Denne gud må så visst vi alla tjena,
som mitt känsliga stackars hjerta mer än
ditt af glödande längtans brand förtärdes."
När hon så hade sagt, var lille Amor
genast framme igen och nös till höger.
Nu på lyckliga förebudet lite
dessa begge i ömsesidig kärlek.
Ej mot Syriens' och Britanniens skatter
vill septimius byta bort sin Acme;
på Septimius ensam slösar Acme
all sin smekande ömhets ljufa gåfvor.
Hvem har rikare menskobarn väl skådat?
Hvem ett hjerteförbund så lyckligt knutet?



(Vilken dikt är inte denna! Ebrios ocellos- hans druckna ögon, purpureo ore saviata- som hon kysser med den glödande munnen, jisses. Fordyce lyckas som vanligt förstöra den i sin torra kommentar, och pratar blott om struktur och alliteration)
Tolkningen här ska då vara att Amor nyser, dvs ger bifall och lyckönskningar, till vänster (en nysning var ett lyckosamt tecken, i synnerhet i kärlek) för romaren Septimius, då det är hans tursida, och till höger för den grekiska Acme, då detta är hennes gynnsamma sida.

Själv kan jag inte skilja på höger och vänster, det har dock sagts mig att jag är högerhänt, mycket högerhänt.

2 comments:

dunderklumpen said...

Jag kommer ihåg på den gamla goda tiden då man fick prygel i skolan om man skrev med vänster hand.
Jag har alltid sett lite snett på vänsterhänta, de och kommunisterna ... och ickekristna ... kvinnor är lite farliga också om de tar sig utanför hemmet utan en man vid sin sida, då kanske får för sig att föra sin egen talan också, de små liven.
Humanister är också lite suspekta med sin subversiva propaganda skrivet med utländska språk.
Jag har säkert glömt någon grupp nu, men allt började gå utför när vänsterhänta fick rösträtt.

SDIL said...

Och de rödhåriga! Det är ett riktigt pack! Tvångssterilisera rubbet!