Hercules

Jisses vad man blev sentimental igår, men det är svårt att inte bli då tiderna är hårda och människorna i ens omgivning fina. Tack även till AZ och Erika för telefonsamtal.

Det är oro över avhandling, stress i fråga om kurser och en och annan personlig kalamitet som har mig en smula ur fas, men det mesta är väl överkomligt.

Det är inte direkt stordåd i stil med Herkules som förväntas. Och på tal om dem (denna övergång är väl fullständigt genial!) så blir jag särdeles lockad att läsa Theodor Kallifatides nya roman Herakles, då jag nyss såg recensionen i SvD (ingen vidare recension, tycks det mig):

"Kallifatides håller sig till den traditionella versionen och bryr sig inte om alla de apokryfiska historierna om Herakles. Man förvånas kanske av att han inte bryr sig om att återberätta fler av alla de bravader som genom århundradena har tillskrivits Herakles. Tilldiktningen har alltså varit ansenlig. Roligt hade onekligen varit att få en skildring av det som brukar kallas hans trettonde stordåd, påhittat av en skabrös romare, som påstår att Herakles på en enda natt lyckades göra femtio döttrar till kung Thespius med barn, ett dåd som kallades hans mödosammaste, labor durissimus.
Nå, Kallifatides har avstått och håller sig till de ursprungliga grekiska urkunderna, och naturligtvis räcker de mer än väl till att väva en färgstark historia. Det blir lärd underhållning på hög nivå, en återdiktad saga som blandar humor och tragik."
...
"Mer humoristiskt är ett inslag i skildringen av Herakles strid mot en månghövdad drake som talar med tusen tungor. Herakles lyckas identifiera och sikta in sig på den av alla munnar som talar grekiska och följaktligen är "den mest pratsamma". Han dänger till med sin träklubba - och därmed är segern vunnen!"

I en däremot utmärkt rar intervju säger han om sin då kommande bok:

"Den senaste, romanen Herakles, kommer ut i bokhandeln i augusti. Den berättar kort och gott historien om hjältarnas hjälte, han som kallades Herkules i Rom, den folkligaste och populäraste av alla gudar och halvgudar under antiken.
Men det är ingen lycklig Herakles som Theodor Kallifatides berättar om, det är en gestalt som bär sitt öde som ett ok.
- Jag ville skildra hjälten som roll och arketyp,
säger han.
- På sätt och vis föregår ju hjälten Herakles helgonen, fast han levde i kroppens tid, och de levde i andens. Har du förresten tänkt på hur många paralleller det finns mellan Herakles och Jesus? Båda hade en himmelsk far och en jordisk jungfru som mor, det uppträdde varsel i samband med deras födelse, och de utsattes för stora faror som barn. Som vuxna blev båda mirakelmän, de dog en plågsam död och togs sedan upp till himlen av sina fäder."

DN:s recension är däremot utmärkt, djuplodande och deskriptiv (ni vet, iuvenes, jag tror jag har börjat svärma lite för Jonas Thente):

"Kallifatides gör det inte så lätt för sig. Hans Herakles är en gestalt som tycks ha stannat vid skiljevägen - eller kanske snarare tar den med sig vart han än går. Stiernhielm kallade vägarna Dygd och Lusta. Herakles tänker att han vill göra väl, men hans handlingar är oftast motsatsen. Han upprepar: "Gudarna har skapat världen och gjort sitt. Nu skall vi ställa den tillrätta." Somt ställer han till rätta, somt gör han värre. Och ofta gör han både och på samma gång. Ibland känns det nästan som om Kallifatides skriver en allegori över en viss supermakt i vår tid, som tycks gå samma balansgång och lida av liknande inre motsägelser. Herakles tror ibland att det är hans öde, skriver Kallifatides. "För att göra världen till en bättre plats att leva i måste hans hjärta stelna till is."

Efter det oförlåtliga mordet på sönerna beger sig Herakles till oraklet i Delfi för att ta reda på vad han skall göra för att nå försoning. Beskedet är att han skall underställa sig den vidrige kungen Evristeas och hans nycker. Det är dessa nycker som utgör de tolv storverken. Åren går medan Herakles stretar på. Skildringen blir allt mörkare för varje sida, och i detta följer Kallifatides traditionen väl. De senare antika kapitlen i Herakles biografi är i allmänhet mycket tragiska. Och då tar Kallifatides inte ens med episoden där Herakles obegripligt utrotar kentaurerna, inklusive hans gamla lärare den vise Chiron - som han sårar så svårt att Chiron avsäger sig sin odödlighet för att få dö ifrån plågorna.

Med modernt språkbruk: Herak­les utvecklas till en skitstövel. Kallifatides låter honom konstatera att han inte längre kan lägra kvinnor som vill ta emot honom, bara tvinga sig på dem som kämpar emot.

Ideligen denna klyvnad. Herakles vill gott, gör ont, och gruvar sig efteråt över detta faktum. Ecce homo."

Och visst har väl Kallifatides, har jag för mig, även skrivit vackert om Catullus någon gång för länge sedan i DN?