Redita redux

Tillbaka, nu med fullkomligt rödbränd, flagande näsa och krispigt sol- och salt-blekt hår, alltjämt med skrivkramp och oro-i-magen.

En av det fina sakerna med lantställesemestrar är att man hinner läsa en del, man läser alla delar i tidningaran, man läser åtminstone två Agatha Christie-deckare (jag tror faktiskt det finns någon klausul i semesterlagstiftningen om detta)och någon mastodontbiografi (i år; Oppenheimer!)

Man har helt plötsligt tillgång till tre olika dagstidningar, som, som sagt, lusläses i solen med droppande korvmacka i ena handen, och som vanligt imponerar SvD.
man måste verkligen läsa Sture Linnérs artikel om Vita Rosen. Vågar jag skriva att klassiskt skolade människor är lite modigare än andra? Se här:

"Under en kort men intensiv tid hade jag privilegiet att samarbeta med Vita rosen. Bakgrunden var i korthet denna. Jag hade fått ett stipendium för doktorandstudier vid Svenska institutet i Rom läsåret 1942-43. Vid slutet av höstterminen frågade mig emellertid den som förmedlat stipendiet, antikarkeologen Axel Boëthius, om jag ville flytta över mina studier till Münchens universitet.
Tanken var att jag på olika sätt skulle kunna bli till hjälp för några judiska antikforskare som avskedats av Hitlerregimen och nu hade det svårt. Han framhöll att uppdraget naturligtvis i sig var ytterst riskfyllt, och att britternas ideliga bombanfall mot München vid den tiden säkert skulle bidra till att komplicera livet för mig.
Vatikanbibliotekets dåvarande föreståndare, en kardinal som forskade kring samma ämne jag själv valt för min doktorsavhandling, ordnade så att jag i München blev inkvarterad hos en syster till honom. Hon ägnade sig intensivt åt att stödja motståndet mot nazismen. Främst tack vare henne lärde jag snart känna de judiska professorer som Axel Boëthius särskilt ömmat för och så småningom även de ledande inom Vita rosen. Mina egna insatser i båda dessa kretsar blev ytterst marginella. Åt de judiska akademikerna kunde jag kanske ge ett visst moraliskt stöd: de fick en likasinnad från den fria världen att tala med i sin parialiknande isolering. De relativt frikostiga ransoneringskort jag erhöll som utlänning kom naturligtvis också till stora delar dem till godo. Men sådant var ändå perifert, och det gällde även samarbetet med Vita rosen. Detta gick framför allt ut på att hjälpa till att sprida de flygblad som de upproriska studenterna stencilerade i en källarlokal mitt i staden."
...
"Medlemmarna av motståndsgruppen träffade jag personligen endast några få gånger - av säkerhetsskäl undvek vi så mycket som möjligt att umgås. Men det lilla jag såg av dem imponerade stort på mig. De genomsyrades av sin tro på demokratiska ideal och var helt beredda att offra sina liv för dem. Att Hans Scholl hämtade inspiration bland annat hos den grekiska antikens tänkare och till och med citerade några ord av Aristoteles i ett av flygbladen tedde sig för mig som antikforskare särdeles tilltalande.
Orden var för övrigt hämtade ur "Politiken" och lyder så här: "Tyranniet innebär // att inte vara okunnig om något som en undersåte säger eller gör utan ha spioner // och genom förtal så fiendskap mellan invånarna och få vänner att bli osams med varandra, folket med eliten och de rika inbördes. Tyranniet innebär också att utarma undersåtarna och göra dem så upptagna av det dagliga arbetet att de inte hinner intrigera // Tyrannen börjar även krig för att undersåtarna skall
vara sysselsatta och alltid behöva en ledare //" Efter hans död fann man på hans skrivbord ett citat från Stefan George: "Kors, länge skall du förbli ljuset på denna jord. Hellas, för evigt i våra hjärtan."

Även Understreckaren om Euklides lästes på solvarm stentrappa på morgonkvisten.
Då detta är ett kulturellt och medelklassigt semesterfirarparadis får man då frågor på stranden av någon segelpysslare eller årbärare om de latinska fraserna, och man har inte riktigt hjärta att avslöja att även man själv läst just den Understeckaren, och sålunda vet precis varför de just idag vill veta något om åsnebroar:

"Cirka år 300 f Kr skrevs en av de märkligaste skrifter som världen skådat. Det var en lärobok i geometri. Trots att den var skriven på grekiska och det skulle dröja 1 500 år till dess att den översattes till latin är den mer känd under sitt latinska namn: "Elementa". På grekiska heter den "Ta Stokeion". Författaren heter Euklides. Någon har sagt att den, tillsammans med Bibeln, är jordens mest spridda, översatta och lästa och beundrade bok. Under århundraden har den utgjort en paradigm för hur vetenskap skall skrivas. Fram till mitten av förra århundradet var studiet av den obligatorisk i de flesta länders skolkurser.

Emellertid tror jag att man med lika stor rätt skulle kunna utnämna den till en av jordens mest olästa böcker i den meningen att det finns så många exemplar där endast ett fåtal sidor blivit lästa innan läsaren givit upp. Redan på sidan 12 i finns ett stycke som går under namnet "pons asinorum" (åsnebryggan), av den anledningen att den utgör en brygga över vilken matematiska åsnor inte mäktar ta sig. "Elementa" har varit en av de mest hatade böckerna vars innehåll är obegripliga satser om totalt ointressanta geometriska figurer, och vars raison d"être endast varit att plåga försvarslösa skolbarn. Bellman har i sina memoarer betygat att "Min hjärna uti cirklar vrides / när jag tänker på Euklides / och på de trianglarna / ABC och CBA."
...
"Vägen från grekiskan till latinet för "Elementa" är märklig. Romarna var imperiebyggare men inte matematiker. (Någon har maliciöst sagt att den romare som haft den största inverkan på matematikens utveckling var den legionär som slog ihjäl Arkimedes.) Faktum är att någon tidig god översättning av "Elementa" till latin finns inte. I stället var det araberna som tog över stafettpinnen när den grekiska ådran började sina. Harun ar-Rashid - Harun den rättrådige, känd från "Tusen och en natt" - var en fruktansvärd despot. Men han var en stor beskyddare av konst och vetenskap och han beordrade översättningar av de grekiska filosoferna, inklusive Euklides, och på så sätt spreds hans skrifter över hela den arabiska maktsfären som sträckte sig från Indus i öster till den Iberiska halvön i väster. Där påträffades den i Toledo av en brittisk matematiker och lingvist, Adelard av Bath, på 1100-talet, och han gjorde den första latinska översättningen, som alltså inte kom från grekiska utan via en arabisk version. Den första översättningen direkt från grekiska skulle dröja ännu ett par sekel. Men trots att latin kom in så sent kommer de flesta geometriska ord vi använder från latinet. Ordet "punkt" är till exempel latin, där "punktera" betyder "sticka ett litet hål", vilket alla bilägare vet. Det grekiska ordet semeion används aldrig."

Även DN hade en och annan höjdare, det bästa var utan tvivel Jesper Svenbros artikel om historikern Pierre Vidal-Naquet, ytterligare en mycket modig antikare:

"Vidal-Naquet kunde då [vid Algerietkrigets slut]efter ett tvåårigt yrkesförbud - som han ådragit sig för att ha undertecknat "De 121:s manifest" om rätten att desertera - återuppta sin akademiska verksamhet. Inte som modern historiker utan paradoxalt nog, kan det tyckas, som antikhistoriker.

I denna egenskap blev han en av de viktigaste representanterna för den nyorientering som under intryck från kulturantropologi och strukturalism satt sin prägel på antikstudiet i Frankrike det senaste halvseklet. Liksom sina kolleger Jean-Pierre Vernant (född 1914) och Marcel Detienne (född 1934) hade han till lärare haft Louis Gernet (1882-1962) - aktiv motståndare till Algerietkriget också han - och inom det ämnesområde som Vidal-Naquet kallade "det antika Greklands sociologi" fullföljde och berikade han Gernets pionjärinsats. Med grekernas politiska tänkande och tragedin som några av sina specialiteter.

Utan att vara avsedd som sådan blev själva termen "sociologi" till en provokation för alla dem som i det antika Grekland ville se ett unikt "mirakel". Men som man kan förvissa sig om i Vidal-Naquets rikt orkestrerade bok "Le Chasseur noir" (Den svarte jägaren) från 1981 präglas hans antikhistoriska arbeten inte av sociologisk reduktionism utan tvärtom av respekt för kulturens oreducerbara mångfald."
...
"Den bok som blev hans sista ägnas ett ämne där antikt och modernt på ett självklart sätt samsas, nämligen myten om Atlantis: "L'Atlantide. Petite histoire d'un mythe platonicien" (Atlantis. En myt hos Platon och dess historia, 2005). Den är frukten av ett långt och passionerat intresse för myten som först berättas hos Platon och som genom tiderna har lånat sig till en lång rad politiskt betingade tolkningar.

Omständigheterna gjorde att jag 1979 fick hjälpa Vidal-Naquet med den svenska delen av Atlantismyten och vid hans seminarier presentera Olof Rudbecks "Atlantica", vars förs­ta del hade kommit ut exakt 300 år tidigare."

Nåväl, nu ska jag vara kedjad och fjättrad vid dator och skrivbord, inte läsa tidningar, utan måste, måste arbeta.