Maxima de nihilo nascitur historia

Ah, iuvenes, nu är det bara timmar kvar till min semester, taxin är beställd, bokhögen är sammanrafsad och ett och annat klädesplagg är nedpetat i väskan.
Sålunda börjar jag så sakteliga slappna av för första gången sen i november, jag klarade av att ta mig till Gbg, jag har lyckats med en eller annan tenta, och spänningarna i ryggen släpper.

Detta är antaglligen den första semestern någonsin som ingen volym av jobbkaraktär får hänga med och se sig om i världen, en och annan bok som har med latinet att göra finnes, men det får endast läsas i nöjessyfte, jag har insett att jag bör ta en paus.

Ni förstår, det förklarades nyligen för mig att den stora (och ytterst lyckade) Propertius-festivalen bara var en hallucination av min utmattade hjärna.
Person efter person har försökt övertyga mig att det inte har hänt; men hur kommer det sig att jag minns det så tydligt, och kan någon förklara varifrån jag fick tröjan och festivalens program, stämplat med flottfläckar av fingrar indränkta myrra och vad jag tror måtte vara Propertius egenhändiga dedikation klottrat tvärs över med kolkrita?

(Jag tror det står:

Quid iuvat ornato procedere, vita, capillo
et tenuis Coa veste movere sinus?
aut quid Orontea crinis perfundere murra,
teque peregrinis vendere muneribus;
naturaeque decus mercato perdere cultu,
nec sinere in propriis membra nitere bonis?
crede mihi, non ulla tua est medicina figurae:
nudus Amor formae non amat artificem.

Och vad jag rodnar!)

Och minnena, amici!
De hisnande fyverkerierna, kamratskapen bland volontärerna och sista dagens höjdpunkt, den inoljade grisens gatlopp i facklors sken, som då den fångats bekransades med segrarens egna sertum, och rostades vid Näckrosdammens lekplats medan festivalens final skanderades (versmåttet är som ni alla redan vet elegisk distikon):

III:21

Magnum iter ad doctas proficisci cogor Athenas
ut me longa gravi solvat amore via.
crescit enim assidue spectando cura puellae:
ipse alimenta sibi maxima praebet amor.
omnia sunt temptata mihi, quacumque fugari
posset: at exsomnis me premit ipse deus.
vix tamen aut semel admittit, cum saepe negarit:
seu venit, extremo dormit amicta toro.
unum erit auxilium: mutatis Cynthia terris
quantum oculis, animo tam procul ibit amor.
nunc agite, o socii, propellite in aequora navem,
remorumque pares ducite sorte vices,
iungiteque extremo felicia lintea malo:
iam liquidum nautis aura secundat iter.
Romanae turres et vos valeatis, amici,
qualiscumque mihi tuque, puella, vale!
ergo ego nunc rudis Hadriaci vehar aequoris hospes,
cogar et undisonos nunc prece adire deos.
deinde per Ionium vectus cum fessa Lechaeo
sedarit placida vela phaselus aqua,
quod superest, sufferre, pedes, properate laborem,
Isthmos qua terris arcet utrumque mare.
inde ubi Piraei capient me litora portus,
scandam ego Theseae bracchia longa viae.
illic vel stadiis animum emendare Platonis
incipiam aut hortis, docte Epicure, tuis;
persequar aut studium linguae, Demosthenis arma,
libaboque tuos, culte Menandre, sales;
aut certe tabulae capient mea lumina pictae,
sive ebore exactae, seu magis aere, manus.
et spatia annorum et longa intervalla profundi
lenibunt tacito vulnera nostra sinu:
seu moriar, fato, non turpi fractus amore;
atque erit illa mihi mortis honesta dies.

I Björkesons lysande översättning blir denna värdiga avslutning:


Långt- till det lärda Athen- är jag tvungen göra en resa
för at på fjärran ort avkasta kärlekens ok.
Plågan ökar blott om hon ständigt står för mitt öga.
Näring i riklig mängd skaffar sig kärleken själv.
Allt har jag prövat nu för att jaga Amor ur sinnet,
men ifrån varje håll ansätter guden mig grymt.
Ändå släpps jag knappt in, först efter talrika avslag;
kommer hon sover hon klädd, allra längst ut på min säng.
En hjälp finns: lika långt som Cyntia flyr ur min åsyn
när jag rest bort härifrån skall också kärleken fly.
Kom då fort och skjut ut mitt skepp i havet, kamrater
och genom lottning bestäm roddarnas plats och par,
hissa sedan i mastens topp ett lyckosamt segel:
vinden i klarnad sky kommer att gynna vår färd.
Roms palats och ni, mina kära vänner, farväl nu;
du också flicka, farväl-hur du än varit mot mig!
Ovan ska jag nu nu alltså korsa hadrias vidder
och måste nalkas med bön gudar i sorlande djup.
Sedan, när Joniens hav befarits och tröttade segel
på en lechaisk hamns vindstilla vatten fått ro,
skynda dig då min fot, fördra den möda som kvarstår
på ett korintiskt näs, skiljandes hav från hav,
för att till sist, när Piraeus' strand tagit emot dig, bestiga
Tesevs' långa mur, vandra längs hans väg till Athen.
Där, i Platons akademi och en lärd Epikuros'
trädgård vill jag min själ rena från dårskap och fel,
lära mig vältalighetens konst, Demosthenes' vapen,
eller en kvick dialog, vise Menandros, av dig.
Säkert kommer min blick att fängslas av måade tavlor,
konstverk av elfenben, allt det som formats i brons.
Så skall årens gång eller havets avgundsom skiljer
lindra det sår jag bär djupt i mitt tigande bröst,
eller dör jag som ödet bestämt, och icke av neslig
kärlek tillintetgjord: det blir en hedersam död.

Tror ni han tror på det själv?